Vad gick spelet ut på nu igen?

Fotbollen ligger som många gånger tidigare nämnt väldigt varmt om mitt hjärta. Heta känslor, gnisslande tänder, höga jubel, långt bestånde gåshud och faktiskt en av väldigt sällsynta tårar är det endast fotbollen som kan framkalla. Men, och det är ett stort men, det framkallar även uppgivenhet. Inte bara när Zlatan hyllas och när Sverige spelar lika mot T&T. Eller kan man plocka bort uppgivenheten från fotbollen och istället lägga över allt på den puckade publiken? Okej, det är fasen så mycket svårare att se sitt lag spela dåligt när man sitter på bänken, än när man står i mål. Och bäst på plan är ju nästan alltid dem med störst käft på läktaren. Tro mig, jag har vart bäst många gånger under den gångna säsongen. Nåväl. Det är ändå inte normalt att hugga ett järnrör och slå ner en stackars konstapel som dör.

Idag spelade Catania på en neutral plan och med tomma läktare för första, men inte sista gången, den här säsongen. Det kändes mycket skumt att bevittna detta. Ärligt talat kändes det som att studera en match i damallsvenskan. Tyvärr. Det var så tyst att man hörde hur grabbarna skrek sinsemellan, och att de tar ner bollen med precis lika fult skvättande ljud som tjejer gör. Det är bara det att det oftast inte hörs på herrmatcher eftersom att publiken har en tendens att höras högre. För att inte tala om hur långsamt det gick.
På detta hotar hulliganerna med att inte alls lugna sig. Nejdå, de ska istället klä ut sig till andra lags fans, och knalla in på matcherna ändå. Hm, känns det särskilt relevant? Men hur ska man egentligen lösa våldet på läktaren? Det är ju inte riktigt spelarnas fel samtidigt. Vem ska stängas ute? Vem ska stängas av?
Jag är som vanligt allmänt förvirrad på det hela, och har egentligen inte alls någon poäng med själva grejen, men det är ändå värt att ta upp.

För att fortsätta med fotboll kan jag berätta att stackars lilla Beckis såg rött idag när Real förlorade. Mycket olämpligt. Tur att han ska fara over seas och spela med riktiga jänkare. Vem åker och spelar fotboll i USA, som inte är tjej då vi faktiskt har en chans just där? Omformulering: vilken manlig lirare åker och spelar i USA? Börjar han bli gammal? Har frun språkproblem? Eller hoppas det på att sonen som kan få epeleptiska anfall av fotoblixtar ska få lämnas mer i fred? Jag hoppas helt klart på sistnämnda.

Och jo... Zlatan fortsätter tacka nej. Vem i hela friden är dum nog att fortsätta fråga? Jag undrar detta, och har undrat det länge länge. Kanske är det så att Zlatan måste ringa och säga nej lite då och då för att se om svenskarna fortfarande minns honom. Jag minns honom helt klart. Var och varannan natt har jag mardrömmar om att han plötsligt ringer Lagerbäck och säger "Klart jag ska spela!" De absolut värsta mardrömmarna är de då Lagerbäck svarar ja, sätter in honom i startelvan utan tvekan och menar på att han gjort rätt. Då vaknar jag sittande och kallsvetten rinner över hela mig. Hualigen. Ibland händer det med att Zlatan kommer och stöter på någon av mina bästa kompisar. Då vaknar jag skrikande och redo att slå ner någon i närheten. Det kanske är tur att jag sover ensam.

Man kan ju inte skriva ett fotbollsinspirerat inlägg utan att ta upp matchen mellan Celtic och Aberdeen som spelades igår. Eller, rättare sagt: ta upp det som hände INNAN matchen mellan Celtic och Aberdeen igår där stackars Kenny Miller, som dessutom bara hade chans att göra inhopp i matchen, kolliderar med linjedomaren. Detta sker alltså under uppvärmningen och stackars Miller blir totalt knockad och måste sy flera stygn. Inget inhopp för honom med andra ord. Dock ska han vara spelklar till tisdagens match. Om domarna kan hålla sig i skinnet och ur vägen vill säga.