Rida rida Buster

Det pratas om Buster-ögonblick i bloggvärlden. Detta har givetvis fått mig som den sanna sportnörd jag är att fundera så det knakar. För det första behövde jag en klar beskrining om vad Buster-ögonblick egentligen innebar. Jag har aldrig i hela mitt liv läst Buster. Jag är född på åttiotalet och haft mina perioder av Bamse, som sedan övergick till Kalle Anka och Min häst. Min häst följde med och fick en ny parhäst i Katten Gustav. Sedan föll även jag i träsket av tjejtidningen och sedan fitnesstidningar. Nu läser jag Nemi och är mycket nöjd med det. Mycket rolig tidning.

För att återgå till Buster då. Jag hade ett smärre ögonblick under en fotbollsturnering i Ljunby som jag skrev om här. Vi var visserligen inte alls ett nederlagstippat lag. Vi var bara nederlagstippade i finalen där vi av ren tradition skulle förlora mot Halmia. Där fick jag vara matchhjälte och det var första gången jag agerade skrattande hyena i tidningen. Den gången störde det mig inte särskilt mycket. Jag hade ju räddat segern åt oss.

Dock har jag ett Buster-ögonblick i min hästkarriär. Ja, två faktiskt. Det första var som darrig 10-åring och uppflugen på Blixten. Detta var en häst med den mycket orginella korsningen mellan ardenner(arbetshäst) och gotlandsruss(liten häst). Jag vill inte tänka på vem som var mamma respektive pappa. Det går inte ihop ändå. Blixten i sig var en allmänt illa omtyckt häst eftersom hans humör var som en tonårings. Väldigt skiftande med andra ord. Någon tävling vi ställde upp i slängde han av mig fyra gånger bara på framhoppningen och jag fick byta häst till själva tävlingen kom igång. Varför jag envisades med att ändå ha honom jämt? För han tyckte om mig och jag tyckte om honom. Han var udda, kolsvart och väldigt opropotionerlig. Det passade mig utmärkt. Just den här dagen började dock väldigt bra. Blixten mosade bara en av mina tår medan jag gjorde honom i ordning och brallade bara i väg en gång under gångvägen till ridhuset. Givetvis fick vi sista startnumret och jag hann sitta och bli relativt nervös när jag såg de andra fara runt på banan som galningar. Blixten själv stod helt lugnt och tuggade på sin egen tunga. Det här var en relativt lätt tävling där inget gick på tid och ingen placering heller skedde. Det gällde bara att ta sig runt banan, rida rätt väg och inte riva eller vägra på något hinder. Blixten skötte sig exemplariskt. Lugnt som en ko knallade han runt med mig stel som en pinne på ryggen. Mellan två hinder fick vi dessutom till en väldigt fin galopp. In i mål, felfria och en överlycklig Ica som inte blivit avkastad en enda gång. Prisutdelningen gick med fint, men när allt var klart förkunnade speakern att det skulle delas ut ett stilpris i den svåra klassen(ja, tro det eller ej, men det fanns en klass som var lättare än den jag ställde upp i) som skulle gå till den snyggaste ritten och en massa andra kriterier som jag glömt bort.
- Och det stilpriset går till Ica på Blixten!
Här ser man inte mycket mer på videofilmen som mamma spelat in eftersom hon applåderar så hela kameran far på sniskan.

Andra Buster-ögonblicket med hästar inkluderade kom några år senare. Jag hade bytt upp mig några klasser och tävlade plötsligt mot bra ryttare på stooooora privathästar, bland annat brorsan som satt uppflugen på stora Conrad som ofta knallade ifrån tävlingar med både en och två förstaplaceringar. Egentligen hade jag inte en aning om varför jag anmält mig till den tävligen. Det var bara jag som ställde upp med en lektionsponny. En liten en dessutom. Som var fet. Hon hette Käthy och också en pålle som jag mentalt gick ganska bra ihop med.

Eftersom vi inte hade någon större press på oss (mer än min egen som ofta både räcker och blir över) tog vi det ganska lugnt i grundomgången. Den som passerar den felfri går ju till omhoppning och det är då den riktiga tävlingen börjar. Felfria fixade vi, om än långsammast av alla. Inför omhoppningen satt några av ryttarna och räknade ut vilka placeringar de skulle få beräknat på hur många ryttare som tagit sig vidare. Jag nämndes inte ens! De hade helt och hållet räknat bort mig bara för att jag råkade vara yngst och satt på en fet liten lektionsponny som hellre knallat runt i hagen och krubbat gräs. De som känner Ica vet då att hon har en smärre tävlingsinstinkt, och nu dessutom blev fly förbannad. Helt ensam gick jag den nya banan och försökte hitta på de kortaste och snabbaste vägarna. Och fick en helt idiotiskt idé: jag hade ju minst pålle, då borde vi kunna ta en kortare väg än de andra och på så sätt rida fortare än de andra. Sagt och gjort lunkade vi in på banan när det var vår tur. I full galopp slängde vi oss runt banan. Vid ett ställe gav jag mig fasen på att vi skulle hinna svänga snävt innan ett hinder istället för att runda det. Jodå, det funkade det med, vi höll ju bara på att gå omkull och ta hela hindret med oss. Väl imål hade jag inte den blekaste aning om vi ens hade ridit rätt väg. Det hade vi visst. När hela tävligen var klar visade det sig att jag och lilla feta Käthy hade kommit trea. Vi hade slagit brorsan och hela gänget som satt och snackade innan omhoppningen.

Kort därefter slutade jag att rida då både fotboll och hästar tog för mycket tid. Någon vecka senare kom en tjej fram till mig i skolan och undrade om jag var dum i huvudet. Här hade jag blivit uttagen till ponnyallsvenskan med Käthy, och så slutar jag. Jo tack, jag kände mig ganska dum i huvudet själv. Det hade ju ingen berättat för mig.