Prisa Gud, här kommer pensionen

Plötsligt är skallen proppfylld av saker som ska skrivas och som inte alls hör ihop. Jag hoppar mellan worddokumenten och kommer då på mitt i allt att blogga kanske vore en lysande idé. Ja, för att då fylla upp lite mer skrivnödvändigheter.

Denna veckan har gått i rakertfart. Det har även min postrunda gjort. Igår körde jag in bilen strax efter tolv och var tvungen att ringa Malin och sjunga lite skadeglatt i luren att jag snart var färdigjobbad för dagen. Hon muttrade något till svar och jag peppade henne med att hon ju kommer få betydligt mer lön än jag.

Idag gick det nästan lika snabbt. Dock kom ju fartsinkaren upp relativt snabbt under rundan i form av pensionsutbetalningar. Men, det gör absolut ingenting eftersom jag enbart har trevliga och snälla pensionärer där jag kör (Det är traktens ynglingar som kör på min bil och skriver "Ingen reklam för fan!" på sina lådor). Under mitt första stopp med pengaräkning och betalningar fick jag höra att jag var så snäll och så duktig och så hjälpsam. Jag blev så rörd av den söta lilla gubben som hyllade mig så trots att jag bara gjorde mitt jobb att jag hade lust att direkt åka och köpa en tidning eller en chokladask att lägga i hans låda så det inte skramlar tomt när han går ut för att leta livstecken i plåtasken.

Sedan glömde jag bort vilket pensionärspar som ringt och bett mig ta med extrapengar. Ingen bricka hängde ute heller så jag saktade ner på ett ställe där jag brukar ha lite ärenden och sjöng lite för mig själv innan jag körde vidare. Då kom en stackars tant ut och sprang efter mig. Snäll och hjälpsam som jag är stack jag genast ut huvudet genom rutan och backade tillbaka så hon inte behövde springa så långt.

Under gårdagen fräste jag med förbi en brickförsedd låda men hade strax efter det en vändning. Då såg jag en figur långt långt borta som vinkade som en tok. Givetvis åkte jag tillbaka och fick glädjen att sälja ett frimärke. Idag var det dags att åka in där igen för att lämna pengar. Damen i fråga blev så glad att jag kom in så vi inte behövde stå ute och jag sa att det var ju det minsta jag kunde göra för att gottgöra min förbifräsning under gårdagen. Tanten själv tyckte dock att det var bra att hon fick lite motion. Utbetalningen var klar på tre minuter och sedan inbetalningar under kommande fyra minuter. Sedan spenderade jag 25 minuter med att sitta och hålla med om hur dyra och farliga tandläkare är. Sist jag var där hade vi samma ämne uppe och jag funderar skarpt på att ta med en present med värktabletter eller flourtuggummin till henne nästa gång. Annars är det ju en ganska trevlig sysselsättning att titta på 90 år gamla tänder och förundras över att tandläkarna kan sno hela ens inkomst utan att känna någon skam i kroppen.

Jag drog till med att hon kanske kunde råna en postbil i pensionstider för att dryga ut sin kassa, men bad henne samtidigt att kanske ta en bil på en annan runda än min för annars var det ju risk att hon snodde sin egen pension. Hon skrattade och menade på att jag ju var så rolig. Jag och min kollega var de trevligaste brevbärarna hon haft sa hon.
- Ja, en sådan bra lärare får du väl aldrig igen?
Jag höll med och mumlade tyst att det är ju inte för intet jag både krockat och repat och fått bilen att svaja på vägen då jag fått galna sånger sjungna för mig i luren.
- Jo, för han är ju så trevlig och snäll och gullig. Och alltid lika hjälpsam. Mycket trevlig karl.
I mitt stilla sinna kom jag fram till att hon med andra ord skonats från att få apelsinskal kastat på sig av denna trevliga karl.

Strax innan jag körde ut i morse försvann jag till kassan och bad om extrapengar varpå tanterna förvånat tittade på mig och undrade om de 15 000 jag redan fått inte var tillräckligt. Jag menade på att så inte var fallet och fick 4000 till under visst knorrande. Mycket underligt att när jag räknat kassan vid hemkomst trots 19 000 vid utfärd stod på 68 kronor minus.