"Vad är det för jäkla ghetto vi bor i?"

Ja, jag inleder gärna detta bloggande med ett citat från Klas för bara ett par minuter sedan. Han ställde frågan högt som jag haft i skallen sedan jag flyttade hit.

Jag var 22 år när jag flyttade hit till Tuna. Nu är jag 25 och har sådeles bott här i tre år. Under de 22 första åren då jag var bosatt i Småland, Skåne och Australien blev jag aldrig bestulen på någon cykel. De utsattes heller aldrig för något och det värsta som inträffade var när jag glömde min cykelnyckel i mammas regnjacksficka i ett halvår och då inte kunde låsa upp cykeln, samt när jag cyklade punktering en sen natt.

Första året jag bodde här i stan fick jag låna Johannas mammas cykel. En dag när jag skulle fara till Stockholm för att se REM bara över dagen parkerade jag cykeln vid stationen och på "fel" sida dessutom. I Stockholm insjuknade jag i influensa i trevlig kombination med lunginflammation och fastnade i huvudstaden i en vecka. Vid hemkomst var cykeln puts väck.

I december förra året skulle jag åter till Stockholm. Då bara för några timmar. Jag var då förödande förnuftig och parkerade nu cykeln nere vid stationen men på rätt sida. Mellan klockan 13 och 17 en vardag snor väl ingen ens cykel? Jojomensan. När jag kom tillbaka var cykeln borta.

Numera parkerar jag inte cykeln vid stationen alls. Ska jag iväg med tåget promenerar jag ner och lämnar cykeln hemma. Denna gång fanns dock inte tiden då jag var tvungen att cykla direkt från jobbet till stationen för att hinna med tåget ner till Småland. Dock var jag åter förnuftig och parkerade inte alls vid stationen utan låste fast cykeln med dubbla lås nere vid IDP vars cykelparkering har höga staket runt och syns inte från gatan.

Idag kom jag knallande från tåget och gick mot skolan för att hämta min cykel. Redan innan jag svängt runt hörnet fick jag dåliga vibbar och sa till Johanna att det här ser inte bra ut. Jag hade rätt. Denna vackra syn mötte oss:

"Jag känner mig en smula sne"

Förlåt mamma. Din fina 50-åringa cykel som aldrig svikit någon gång. Den gnisslar, gnäller och är ful, men den rullade. Ja, rullade. Nu rullar den inte mer. Observera dock att kedjan jag bytte för drygt en månad sedan är helt intakt och nästan glänser lite elakt.

Men, inget ont som inte har något gott med sig. Med hängande huvud lämnade jag parkeringen och då låg den där: en skinande glansig enkrona som bara väntade på att bli upplockad och omhändertagen av mig. Den hade jag aldrig sett om jag rullat ut från parkeringen på cykel.