Småbrudarnas entré

Jag har gått och blivit med hund mitt i allt. Eller, jag har rättare sagt gått och blivit dagmatte. Nu har jag två små lurviga saker som kommer och stör mina sovmornar ett par dagar i veckan. De lystrar till namnen Saga och Ma-Ya och är två mycket orginella fyrbentingar.

Redan efter första dagen har Saga gjort sig såpass hemmastadd att hon helt respektlöst absolut anser sig att helt skamlöst ha rätten att skälla ut samtliga människor som rör sig i vår trappuppgång. Ma-Ya blev redan första dagen så hemmastadd att hon ansåg att min säng var hennes och hindrar numera Ica från att ta middagslurer(vilket jag i och för sig aldrig gör i sängen, men ändå).

Givetvis anser dem båda sig vara det mest vackra, graciösa och smidiga som någonsin gått på fyra ben. Jag vet däremot inte om jag håller med. Ma-Ya har stora problem att ta sig upp i min säng om hon råkar kliva på mattan bredvid. Då glider ju den i väg. Ma-Ya löser detta genom att helt enkelt stå kvar med två tassar i sängen och två på marken tills man kommer till undsättning och visar att hon kan göra ett nytt hopp, men utan matta inblandat.

Saga å andra sidan märker inte(eller, snarare skiter i) om någon är i vägen. Under förmiddagen höll hon vackert på att placera sitt arsel i mitt ansikte. Tack och lov såg jag vad som komma skulle och hann flytta mig. Kort därefter fick hon för sig att hon var en katt och skulle ligga uppe på soffryggen. Hur hon tog sig dit? Jo, hon klättrade på Ica. Det var måttligt skönt att bli trampad i magen och axlarna av denna lilla nätta varelse.

Sedan har Ma-Ya någon handfetish och hallucinerar uppenbarligen eller nåt då hennes främsta hobby är att sitta och stirra in i väggen, och verkligen titta på nåt. Saga däremot finner det roande att studsa upp och ner ur soffan/sängen utan uppehåll som en evighetsgående studsboll.

På detta så snarkar de, dreglar när de dricker, nyser i ens ansikte, slänger i sig mat, morrar på tv:n, och knuffar ut mig från min egen soffa. Och de är så underbara och goa. De förgyller verkligen ens vardag och att behöva plocka upp bajs i en svart plastpåse är plötsligt överkomligt. Särskilt när de sover med huvudet i ens knä, viftar på svansen när man än tilltalar dem, springer med pinnar, ser vettskrämda ut när man nyser och uppenbarligen vaktar lyan.

Mina nya inneboende: Ma-Ya och Saga