Friday, April 18, 2008

SM-GUUUUULD!

Egentligen förstår jag inte varför jag ens tittar på idrott. Jag får så ont i magen och blir stressad och hysterisk och skriker lyckligt vid medgång och bankar handen i soffan vid motgång. Det sistnämnda är högst olämpligt när man har en axel i det skick som jag nu har. Dessutom ska jag inte skrika för högt eftersom munnen smärtar och tandläkaren gav mig pencillin och sa åt mig att hålla mig lugn tills nästa tisdag då visdomstand nummer tre ryker.

Men jag tittar lik fasen på sport. Och hejar. Just nu är jag så lyckligt att det inte ens spelar någon roll att grannarna på ena sidan väggen slaktar låt efter låt på singstar och andra gänget mest har skriktävlingar av okänd anledning.

Jag minns första gången HV71 tog sm-guld. Det var 1995 och jag var på Teneriffa med familjen. Eftersom jag vid den tidpunkten hade akut öroninflammation och därför inte fick bada satt jag och pratade med ställets papegoja Pepe hela tiden. Vi pratade lite hockey, men åt mest, och jag hade ingen aning om hur det gick i finalspelet. En morgon när jag skulle knalla första rundan till läskautomaten hade någon vänligt hängt upp ett vanligt A4-papper på anslagstavlan där det stod "HV71 är svenska mästare i ishockey!" Jag blev så himla glad och bror tyckte ännu en gång av alla i ordningen att jag inte var klok i huvudet.

Andra sm-guldet befann jag mig i Etuna och hade ingen hockeysympatisör alls i min närhet. Största glädjen fick jag ut av att mobba mitt ex för att hans lag åkte ut. Det kan jag lova har hållt i sig.

Nu har det alltså hänt igen. Efter två inledande matcher med förluster såg det ju ganska mörkt ut för mitt älskade HV. Dock visade de var skåpet ska stå, och framför allt i vilket klubbhus skåp bucklan ska stå. De vände och vann fyra matcher på raken.

Sista matchen spelades idag (hade HV dock förlorat hade det spelats en sjunde och avgörande match på söndag) och matchuschlingen gick till Sudden death. Det är plågsamt när sådant händer. Man får tics i ögonvrån och förlorar stora mängder hår på grund av förtvivlat ryckande i de stackars tussarna på skallen. Nu gick det dock vägen. HV petade in den sista avgörande pucken, kastade hjälmar, handskar och klubbor och jublade. Det sistnämnda gjorde även jag och slängde på telefonen i örat på Johanna och gav Heléne en hjärtattack. Man FÅR göra sånt när man blir glad. Inte ens de falska skrålet till underbara låten Everybody hurts kan nu dämpa mitt lyckliga sinneslag. Jag säger bara: SM-GUUUUUULD! Jag är stolt smålänning!

Bilden snodd från Aftonbladet.

3 Comments:

Blogger Heléne said...

Hjärtattack känns som en ganska återkommande åkomma när man befinner sig hos dig (:

12:51 PM  
Blogger Ica said...

I know. feeelåt.

6:26 PM  
Anonymous Teclado e Mouse said...

Hello. This post is likeable, and your blog is very interesting, congratulations :-). I will add in my blogroll =). If possible gives a last there on my blog, it is about the Teclado e Mouse, I hope you enjoy. The address is http://mouse-e-teclado.blogspot.com. A hug.

4:09 AM  

Post a Comment

<< Home