Min lilla kropp och jag

Ja, vi har väl inte alltid kommit så bra överens. Är man inte sjuk så är man skadad eller helt enkelt vansinnigt chokladsugen när kylskåpet ekar tomt på den varan. Men nu har jag satt hårt mot hårt, eller rättare sagt: min sjukgymnast och en läkare satte hårt mot hårt.

Sedan cirkus femton veckor tillbaka har min axel inte fungerat som den ska. Den har vägrat hjälpa till att lyfta armen och smärtat i tid och otid där otiden betyder sovandes tid och tiden betyder resten av dygnet när jag inte sover. Mina servar och smashar i volleybollen har vart sämst(sämre än vanligt) när jag nån gång är tillräckligt bra i axeln för att kunna träna alls. En naprapat har flyttat på axel och rygg fram och tillbaka. Slutligen skickade läkaren mig till sjukgymnasten som förbjöd all träning tills vilovärken försvann. När jag tillslut inte ens kunde göra hans ordinerade övningar gav han upp. Lösningen: kortisoninjektioner.

Redan i väntrummet började mina fötter trumma. Det är inte så att jag är spruträdd då jag som liten kotte tagit sprutor jämt och ständigt, men känslan att få en spruta på axelns baksida som ska in mellan benbitar och dessutom spruta ur sig äckligt gojs känns inte frestande.

Nu önskar jag högt att min digitalkamera inte gav upp andan under midsommarfirandet, för det här hade vart värt några bilder. Väl inne hos min sjukgymnast stod läkaren och förberedde med handskar. På bordet stod en bricka med typ tjugo olika nålar, en massa små glasflaskor, tussar, sprutor och slutligen en hel mugg med plåster. Min underkäke började skaka medan jag fick sätta mig på britsen och spruta ett åkte fram. Lite bedövningsmedel blandat med kortison skulle in.

Att säga att det hela gjorde ont är att säga att Homer Simpson dricker få öl. Alla vet att Herr Simpson dricker mängder av öl, och därmed kan jag säga att det här gjorde bajsont. Inte blev det bättre heller när läkaren kallade till sig sjukgymnasten med orden "Johan, tror du verkligen jag är inne i leden? Jag får inte in den längre. Här är stenhårt och verkar vara ben där det inte ska vara. Jag får prova." Johan samtyckte och plötsligt såg jag hur min axel pluppade upp i periferin med orden från läkaren att oj nålen var inte tillräckligt långt inne utan kortisonet gick in i vävnaden och vi fick börja om. Nålen drogs ut och plötsligt kände jag hur färgen i fejan försvann på mig och att illamåendet började bli aningens påträngande. Ut ur min axel stod en fontän av blod som landade i en pöl på golvet. Inte trevligt någonstans. Johan sprang runt med tussar och frågade om jag behövde vatten, medan läkaren satt och tryckte mot min fontän och bytte ut tussarna.

Det var bara att börja om på ett annat ställe av axeln och in med en ny jäkla nål. Tack och lov gick det betydligt bättre, men jag kunde inte få samma dos där som jag skulle fått på förra stället, men läkaren hoppades att det skulle hålla ett tag. Ett tag? ETT TAG?! Det där tänker jag fan aldrig göra om ju.

Nu ser jag ut som Quasimodo och är aningens groggy. Jag glömde allt jag skulle säga där, men tror att jag ska dit snart igen. Känslan i axeln är ungefär som när man dragit ut en tand men på en större yta. Och den har inte hjälpt helt och hållet vilket jag hoppades på. Dock kan jag i alla fall lyfta armen ordentligt nu. Det sista läkaren sa innan han gick var att han hoppades att jag inte skulle köra postbil hela livet, för det ville nog inte min axel gå med på. Jag nickade bara och började i min dimma fundera på vad jag ska bli när jag blir stor.