EM och åldersnoja

Äntligen! EM är igång och jag är taggad till tusen. Min postbil har under veckan prytts av min svenska flagga trots stormvindar som gjorde den fransig efter fem minuter på 70-väg. Just på grund av denna postbil(eller snarare arbetstiderna med postbilen) kunde jag inte blogga efter gårdagens EM-premiär för Sverige. Det var nämligen bara att slänga sig i säng och sova.

Men nu är det ändå igång. Det är så himla roligt att det finns inte, men jag måste igen få någon form av förklaring om någon sitter inne med en sådan: Varför, varför, varför är det sånt snack om Zlatan? Jag kan bara inte förstå och det beror inte på den blonda hårfärgen. Visst kan jag verkligen hålla med om att han i klubblaget är en spelare av världsklass, men hans spelstil passar inte i landslaget. Vilken forward får stanna i startelvan när man inte gjort ett mål på tre år? Igår ville jag vara så neutral jag kunde, och studerade. Det hjälpte inte ett smack. Snubben jobbar inte hem och dominerar inte ens luftutrymmet trots alla centimeter(ja, sen var ju inte grekerna små heller). På något vis känns det som han spelar på halvfart, och oengagerat. Slutligen kan man ju bara kolla på minen vid målet. Mest förvånad själv var nog Zlatan.

Inom fem minuter görs mål nummer två för Sveriges del. Känslan är oslagbar fast det bara är en gruppspelsmatch. Petter Hansson kan i mitt tycke stoltsera med titeln att ha gjort seklets i särklass fulaste mål. Och mest komiska. Och så välförtjänt. Av någon anledning blir jag alltid lycklig när backar får göra mål. Hur i hela friden bollen ens hamnade i målet hör ju inte hit, men det var boll i luft, för att bli boll i rygg för att bli miss med vänster, snubbel med höger och tunnel på målisstackaren.

Just nu lirar Schweiz mot Turkiet och det hela kan snarare liknas med en vattenpolomatch. Det vräker ner (Hahaha, nu sa kommentatorerna "VATTENPOLO!" Kom med nåt eget va?) regn och bollen stannar och studsar. Schweiz tog precis ledningen. Med en boll som på grund av vattenpölarna stannar en meter framför mål och den som missar i det läget är inte född.

Nu väntar några veckor fotboll och jag är lyrisk. Om det nu inte framgår av bilden.

Galen men glad!

För att hoppa till nåt helt annat förstår jag inte vad som hänt. Under söndagen inträffade min 26:e födelsedag och jag har nu uppenbarligen blivit "mogen nog att prata pension". Veckan innan hann jag bli kallad både "lite för vuxen" och "moraltant". Båda gångerna tappade jag hakan, men nånstans får jag väl inse att åldern faktiskt ändrar en del saker. Eller, om jag ska vara ärlig får jag väl säga att jag har drabbats av en ålderskris. Lördagen innehöll två olika ombyten varav två var klänningar(!!)(eller, ja, den ena var faktiskt en kjol som jag fått av Lotta men som hissades upp en våning). Där tappade jag åter hakan. På dagen hade jag dessutom sidbena och bar runt på två kottar på armen, medan kvällen bjöd på rosa smycken och högklackade skor. Var ska det sluta?

Rosa smycken, klänning, leggings... what? (Observera min EM-relaxstol)




Wilma var säkert lika panikslagen som jag ser ut

Johannas replik när vi dök upp hos henne: Ey, vem är bruden i turkos klänning?