Kal å Ada
När man vart i Göteborg och spelat volleyboll hela helgen ser man fram mot att få sova på måndagen. Sånt händer inte i min värld. Strax efter klockan sju ringde mobilen och ett par timmar senare satt jag i min lilla postbil och körde runt igen. Det var i och för sig mycket trivsamt så jag klarade mig utan sovmorgon. Det togs igen under eftermiddagen.
Endast 10 minuter försenade kom Vildroslaget under fredagseftermiddagen ur stan med två minibussar bakom sig med mål Göteborg och volleybollturnering. Samtliga nio brudar som laget bestod av fick plats i samma buss, vilket betydde att våra coaches fick åka i en annan. Det var det nog lyckliga över egentligen. Hela resan innebar snuskprat och sjungande, och inte vilket sjungande som helst utan Carola och schlager, samt lite girl power-låtar som It's raining men. Sistnämnda utvecklade jag och Johanna en underbart fin pantomim till. Bussen var som en bastu och med träsmak i arslet och fastsvettade tröjor hoppade vi x antal timmar och smärre röstresurser senare äntligen ur bussarna framför vårt vandrarhem i Götet. Fina våningssängar och förmanande text om att man inte fick sitta i fönstren då det var risk för fall. Hur i hela friden man skulle lyckas falla ut när det bara var tillåtet att ha fönstret öppet tio centimeter är för mig en fråga.
Sju tappra brudar stack genast till stan för lite mat och rolig utsikt över balklänningar och mindre rolig över gubbsjuka äckel som stod med handen i brallorna utanför. Vi fick en mycket oerfaren servitör som gav oss mat innan drickan, bad oss räkna ihop vår egen nota, tog betalt innan maten, kollade inte så han fick rätt antal pengar och gav oss en cider för mycket. Sist av allt kastade han en kniv i huvudet på mig och var rädd att förlora en gaffel ner i Kristinas väska.
Vi inledde hela turneringen med match redan klockan 8:30 på lördagsmorgon mot ett division I-lag. Dock gick det hela väl okej. Vi spelade 1-1 i set och jag fick sätta den avgörande bollen. Det kanske vägde upp att jag spelade oss ur Kal å Ada förra året. Dötiden mellan matcherna spenderade vi utomhus solandes och spanandes på grabbar, eller ja, jag och Jenny i alla fall.
Andra matchen mötte vi ett lag från division II och spelade även där 1-1 i set. Till sista matchen fick vi lite publikstöd och lyckades vinna med 2-0 vilket gjorde att vi kom tvåa i vår grupp och gav oss sovmorgon ända till 10:30. Det har aldrig hänt förr. Vi firade dagens insats med förfest i ett av rummen med öl, cider, grova mackor och salta pinnar i en salig röra innan vi drog till Liseberg för att möta upp ungdomslaget och "de vuxna". Dock hamnade vi visst halvvägs till Sundsvall när vi råkade missa avfarten till Lisebergs parkering. Jag, Johanna, Chompoo och Kristina som är lagets juniorer löste åkband och sprang omkring som tokar för att åka allt vi hann med. Johanna lyckades skalla mig till en halv hjärnskakning i flumeridern, men eftersom det inte finns så mycket att skaka om blev den bara halv.
Vår första slutspelsmatch visade sig bli mot ett elitserielag. Det kändes ju måttligt roande och vi blev en aning nedstämnda. Dock helt i onödan. Efter en svettig pärs slog vi ut dem med 2-1 i set. Dock fick vi se oss besegrade av ett jämnbra men lägre klassat lag än oss i kvarten. Det gav dem straffpoäng som vi inte orkade hämta upp. Ica lyckades med bragden att få hjärnsläpp på nästnäst sista bollen och varken tog emot eller flyttade mig från en serve som skulle gå solklart ut. Jag stod istället kvar, fick bollen i magen och dödade den rejält.
Smärre domarinsatser stod vi också för. Jag och Johanna skulle bli bjudna på drinkar av en tränare som önskar vara anonym om vi dömde fördel hans lag. Under samma match råkade jag arsla en norrman i huvudet men menade att det var ett straff för att han kastade in en visselpipa på vår plan. Han tyckte det var en fullständigt acceptabel handling från min sida.
Min axel ville hela helgen flytta hemifrån och hela tiden öste smickrande kommentarer över en. Jag kan icke begripa att vilket lag jag än är med i blir jag det kollektiva mobboffret. Dock känns det som att det spelar kvitta med tanke på hur fruktansvärt roligt vi har ihop och att jag skriver under på Johannas önskan att Kal å Ada ska spelas mer än en gång per år. Hur dåligt vi än må spela emellanåt är vi banne mig världens roligaste lag. Även när vi snackar bajs och stannar mitt i en korsning med trafikljus för att en av oss håller på att kvävas av kaffe och choklad på grund av en uppmanande kommentar. Man kan ju inte vara på topp jämt.
Hela laget under seriösa omständigheter
... och under mindre seriösa
Endast 10 minuter försenade kom Vildroslaget under fredagseftermiddagen ur stan med två minibussar bakom sig med mål Göteborg och volleybollturnering. Samtliga nio brudar som laget bestod av fick plats i samma buss, vilket betydde att våra coaches fick åka i en annan. Det var det nog lyckliga över egentligen. Hela resan innebar snuskprat och sjungande, och inte vilket sjungande som helst utan Carola och schlager, samt lite girl power-låtar som It's raining men. Sistnämnda utvecklade jag och Johanna en underbart fin pantomim till. Bussen var som en bastu och med träsmak i arslet och fastsvettade tröjor hoppade vi x antal timmar och smärre röstresurser senare äntligen ur bussarna framför vårt vandrarhem i Götet. Fina våningssängar och förmanande text om att man inte fick sitta i fönstren då det var risk för fall. Hur i hela friden man skulle lyckas falla ut när det bara var tillåtet att ha fönstret öppet tio centimeter är för mig en fråga.
Sju tappra brudar stack genast till stan för lite mat och rolig utsikt över balklänningar och mindre rolig över gubbsjuka äckel som stod med handen i brallorna utanför. Vi fick en mycket oerfaren servitör som gav oss mat innan drickan, bad oss räkna ihop vår egen nota, tog betalt innan maten, kollade inte så han fick rätt antal pengar och gav oss en cider för mycket. Sist av allt kastade han en kniv i huvudet på mig och var rädd att förlora en gaffel ner i Kristinas väska.
Vi inledde hela turneringen med match redan klockan 8:30 på lördagsmorgon mot ett division I-lag. Dock gick det hela väl okej. Vi spelade 1-1 i set och jag fick sätta den avgörande bollen. Det kanske vägde upp att jag spelade oss ur Kal å Ada förra året. Dötiden mellan matcherna spenderade vi utomhus solandes och spanandes på grabbar, eller ja, jag och Jenny i alla fall.
Andra matchen mötte vi ett lag från division II och spelade även där 1-1 i set. Till sista matchen fick vi lite publikstöd och lyckades vinna med 2-0 vilket gjorde att vi kom tvåa i vår grupp och gav oss sovmorgon ända till 10:30. Det har aldrig hänt förr. Vi firade dagens insats med förfest i ett av rummen med öl, cider, grova mackor och salta pinnar i en salig röra innan vi drog till Liseberg för att möta upp ungdomslaget och "de vuxna". Dock hamnade vi visst halvvägs till Sundsvall när vi råkade missa avfarten till Lisebergs parkering. Jag, Johanna, Chompoo och Kristina som är lagets juniorer löste åkband och sprang omkring som tokar för att åka allt vi hann med. Johanna lyckades skalla mig till en halv hjärnskakning i flumeridern, men eftersom det inte finns så mycket att skaka om blev den bara halv.
Vår första slutspelsmatch visade sig bli mot ett elitserielag. Det kändes ju måttligt roande och vi blev en aning nedstämnda. Dock helt i onödan. Efter en svettig pärs slog vi ut dem med 2-1 i set. Dock fick vi se oss besegrade av ett jämnbra men lägre klassat lag än oss i kvarten. Det gav dem straffpoäng som vi inte orkade hämta upp. Ica lyckades med bragden att få hjärnsläpp på nästnäst sista bollen och varken tog emot eller flyttade mig från en serve som skulle gå solklart ut. Jag stod istället kvar, fick bollen i magen och dödade den rejält.
Smärre domarinsatser stod vi också för. Jag och Johanna skulle bli bjudna på drinkar av en tränare som önskar vara anonym om vi dömde fördel hans lag. Under samma match råkade jag arsla en norrman i huvudet men menade att det var ett straff för att han kastade in en visselpipa på vår plan. Han tyckte det var en fullständigt acceptabel handling från min sida.
Min axel ville hela helgen flytta hemifrån och hela tiden öste smickrande kommentarer över en. Jag kan icke begripa att vilket lag jag än är med i blir jag det kollektiva mobboffret. Dock känns det som att det spelar kvitta med tanke på hur fruktansvärt roligt vi har ihop och att jag skriver under på Johannas önskan att Kal å Ada ska spelas mer än en gång per år. Hur dåligt vi än må spela emellanåt är vi banne mig världens roligaste lag. Även när vi snackar bajs och stannar mitt i en korsning med trafikljus för att en av oss håller på att kvävas av kaffe och choklad på grund av en uppmanande kommentar. Man kan ju inte vara på topp jämt.
Hela laget under seriösa omständigheter
... och under mindre seriösa
posted by Ica at 2:56 PM
0 Comments:
Post a Comment
<< Home