Sjung på sista versen

Jag är med på att datorer kan drabbas av virus. Det kan krypa in trojanska hästar, elaka baciller som slöar ner, raderar och är allmänt otrevliga. Däremot visste jag inte att det smittar. För tro mig: det gör det. Sakta har jag nu insett att jag måste kräva en rejäl löneförhöjning, visa mig ha en snorrik farbror i Florida som ramlar av pinnen och låter mig ärva allt, alternativt köper mig en lott och vinner storkovan för att reda ut det här. Inget av detta känns varken realistiskt eller ens fantasidugligt. Därmed återstår ett alternativ: bli teknikvegan. Med detta innebär det att man tar avstånd från alla elektiska och batteridrivna ting för att leva i enkelhet med sig själv och naturen.

Detta är ingen jag frivilligt skulle göra, men nu börjar jag bli en smula desperat. För att återkomma till smittan då. Jag vet inte riktigt i vilken ordning allt hände, men plötsligt drabbades tingen i min lägenhet av en svårartad epidemi. Min dator har sjungit på sista versen relativt länge nu. Sällan vill Internet samarbeta mer än tio minuter i sträck. Då uppstår ett problem och Explorer avslutas. Ibland vill datorn inte starta alls, men ger man den en kvart så brukar det lossna av sig själv. På detta så går det ju ungefär i snälltågsfart. Näst ut är min tv. Den är i och för sig ganska gammal och helt klart välanvänd, så det är väl inte så konstigt om han börjar bli lite självmordsbenägen, men att bli det genom att pipa och genom att starta sig själv med en mörkare och mörkare bild varje dag tycker jag är lite oresonligt. Under tv:n stoltserar min dvd. Han har fått någon smärre identitetskris och säger varje gång då jag vill starta en film att jag ska sätta i en skiva, trots att det precis är vad som gjorts. Efter två till tre försök brukar han dock låta sig övertalas om att en film faktiskt existerar. Den trådlösa telefonen som min moder gav till mig för ett par jular sedan prasslar mest som om den verkligen vill hindra folk från att framföra sitt budskap. Mobilen å andra sidan ringer som den ska, men inte någon på andra sidan kan höra ett jota av vad jag säger. Snälla Mike lånade ut en av sina gamla mobiler till mig. Den å andra sidan har börjat radera mina ringsignaler och stänger av sig själv i tid och otid. Sist men inte minst har min digitalkamera avlidit. Objektivet vill inte åka ut när man startar den och hela tiden säger han åt mig att stänga av den och sätta igång den igen. Utan resultat. Varje gång. Med en smula hopp gick jag till kameraaffären i stan. De berättade att det kostar 900:- att ens kolla vad det är för fel på den, med andra ord: inte laga den. Det var bara att knalla hem igen. Nu har jag dock kommit fram ett sätt att bryta upp objektivet varje gång jag ska ta en bild, men hur länge det kommer att hålla kan man ju spekulera om.

Däremot funkar mitt kylskåp alldeles ypperligt. Där blir colan till is och tomaterna lätt ett mordvapen då de är stenhårda när man tar ut dem. Cykeln jag lånar har fortfarande inga bromsar, men då några försökte mucka med min cykelkorg förra helgen lyckades de även mucka med växlarna så nu har skrället hoppat ner en växel och går faktiskt bättre än innan.

Jag tror banne mig jag ska kila ner till jourlivset och köpa en tianlott.