Fuck den svenska sjukvården

Jag är sällan seriös i min blogg. Mest för att livet alltid ska vara så vansinnigt seriöst jämt att det kan vara trevligt med ett avbrott, men nu tänker jag vara seriös. De flesta vet att jag har väldigt svårt för folk som använder sig av olika könsord som svordomar. På volleybollplanen blir jag ibland så arg att jag skriker "KÖNSORD!" men det är det grövsta. Idag använde jag dock "the real thing" i ordförrådet. Dock för mig själv i lägenheten, men ändå. Jag hoppas med detta få er att förstå hur arg jag är.

Under vecka åtta i år, närmare bestämt på lördagen, vaknade jag upp i min säng och kunde inte lyfta min högra arm. Min kropp har ju vissa defekter som jag får skylla mig själv över, men just det här kändes lite obefogat då jag inte gjort något särskilt. Eftersom en Sälenresa väntade vecka 10 så knallade jag till naprapaten och knäckte till axeluschlingen. Det hjälpte inte.

Efter att jag kommit hem igen gick jag ju med min svanskotefraktur åter till doktorn och de glömde bort axeln och så även jag, vilket gjorde att jag snart igen återkom till farbror doktor. De vred lite på min axel och skickade mig till en sjukgymnast. Hos sjukgymnasten fick jag lite trevliga styrketräningsprogram med gummiband för att axeln skulle må bättre. Samtidigt ordinerades jag vila från volleybollen, vilket jag faktiskt lydde. Det hjälpte inte.

Efter besök hit och dit hos sjukgymnasten är vi nu i början av sommaren. Då skickas jag iväg på röntgen och orden att jag kanske ska fundera på att byta jobb (och inte dela ut post), samt det skrivs ut starka smärtstillande som man egentligen inte får köra bil på, men eftersom varningstriangeln numera är borta kunde vi ignorera det. Röntgen visade ingenting och smärtpillerna hjälpte inte.

I slutet av sommaren kom sjukgymnasten på att jag nog behövde en kortisonspruta (eller två) i min axel och det genomförs av honom och en läkare. Det sticks fel och fontänar blod och bubblar under huden och gör förbenat ont. Det hjälpte inte.

Plötsligt gjorde axeln inte bara ont. Den försvann också. På lite drygt en månad hade axeln gått från en normalbening axel till en überbenig axel som såg ut att tillhöra nån utsvulten somaliakotte (ja, inte färgen då). Sjukgymnasten tittar, mumlar lite och skickar mig till den nya sjukgymnasten då han ska sluta. Nya sjukgymnasten och jag går om varandra i två månader innan vi får till ett möte.

NU börjar det hända nåt, men uppenbarligen inte tillräckligt. Nya sjukgymnasten har tagit min axel på allvar och pratat om att det är skumt att mina muskler i axeln har förtvinat (!!), och undersökt en massa. Hon har även plockat in andra sjukgymnaster för att inte vara ensam om sin hypotes och de har vart överens. Troligen har jag fått någon form av nervskada som gjort att hela axeln bara dör, troligtvis härstammande från ryggraden, samt någon form av skelettskada på en nackkota. Hon tejpar upp axeln och säger att jag genast bör få en rötngen av nerver samt en skelettröntgen av nacken.

Jag fick en läkartid till förra veckan. Läkaren blev sjuk och skulle sedan sluta dagen efter så jag fick nu en tid denna veckan istället. Då har måndag, tisdag och onsdag vart totalt överjäkliga då jag åter delat ut post och sedan inte kunnat göra mer de dagarna för det gjort för ont. Runt runt i lägenheten har jag knallat och inte vetat var jag ska ta vägen och funderat på att om jag dunkar skallen tillräckligt hårt i väggen så kanske jag svimmar och då känner jag ju inte att det gör ont.

Nåväl, idag dags för läkarbesök. Min doktor börjar med att be mig berätta varför jag är där över huvud taget eftersom hans sköterska "är lat" och inte har skrivit något. Så jag berättar, stående i rummet medan läkaren knallar fram och tillbaka. Han hummar lite och säger sen "klä av dig" och låser dörren. Shit! Sedan klämmer han lite på axeln och höjer och sänker och kommer fram till att axlarna ser inte likadana ut.
- Du har ju inga muskler i högeraxeln.
- Näe, jag vet. Och det är det jag inte fattar.
- Det är ju för att du inte använt armen.
Så mycket hade han lyssnat. Jag har för i helvete spelat volleyboll, med högerarmen, och delat ut post, med högerarmen, och motat elever, med båda armarna. Tro mig, den är använd. Jag får inget utrymme att säga hur armen domnar, att jag inte kan sova, att jag har hög smärtgräns, hur det sticker i fingrarna och ja... ni fattar. Så frågar han plötsligt om axeln försvann efter kortisonbehandlingen. Jag säger att jag inte riktigt vet.
- Näe, för sticker man fel kan kortison ha effekten pjuuuuffff *gör rörselser som visar hur luften går ur en ballong.*
Självklart undrar jag vad han menar och han säger att om man gör det i exempelvis hälsenor så krymper de och går av (!!). Jag frågar vad man gör åt det och han vill veta vilka som gett mig kortison. När han får höra att det är sjukgymnasten OCH en läkare ändrar han sig och säger att det är ju inte det som hänt hos mig och "nääää, så klantiga är de inte" och "de har ju övervakat varandra".

Tillslut säger han att han ska skicka mig på en sån där nervröntgen (nacken har vi nog glömt) och sen skicka mig till ortopeden. Men det kan ta rätt lång tid med röntgen. När jag frågar hur länge får jag svaret två månader (!!)
- Och vad ska jag göra tills dess??
- Same shit som nu.
Han sa det ordagrant. Okej, det känns ju mycket bra. Jag ska alltså gå runt som en zombie och vilja grina varje eftermiddag eftersom det gör för ont, inte kunna ta vägen nånstans, sova som en kratta, inte kunna träna, och framför allt gå helt jävla bananas över att inte kunna lämna axeln hemma nån gång och bara skita i den.

Ica är nu arg, och uppgiven, och gnällig, och öm, och så in i helvetes jävla förbannad! Nu tänker jag med andra ord åka och träna volleyboll för jag är av den sunda åsikten att om axeln gör ont på mig så tänker jag fan göra ont tillbaka. Nu är det krig!