Monday, November 24, 2008

Varför är alltid vintern emot mig? På alla sätt!

Att vakna alldeles för tidigt för vad som ska räknas sunt, efter en natt med för lite sömn på grund av smällande vindar som hotar att krossa fönstret, ger inte de bästa förutsättningarna. När man dessutom ser att det snöat under natten och så gör fortfarande känner man inte direkt för att cykla ner till jobbet och sedan sätta sig i en postbil för att fräsa ut på landet. Det var dock precis vad jag fick göra. Tack och lov har jag snälla medmänniskor som i den tidiga timmen kom på besök och lämnade varma kläder prydda med Postenlogga. Och det behövdes skulle det visa sig.

Jag har läst att Postens VD tjänar lika mycket som 45 brevbärare ihop varje månad. Tänk om han kunde lägga åtminstone hälften ett par månader i rad så skulle alla postbilar få nya vinterdäck. Det hade uppskattats vill jag lova. Bara under min första timme hade jag gasat mig till panik i uppförsbackar som inte ville bära mig hela vägen upp. Att det sedan kan gömma sig diken lite förädiskt under snön märker man heller knappt förrän det är för sent.

Idag var det dock mer än vädret som gick emot mig. Plötsligt började en skylt på instrumenpanelen lysa rött. Där stod det STOP. Själv trodde jag endast att jag glömt lägga ur handbromsen, men så var inte fallet. Sedan kom det upp en rödlysande siluett av en motor med ännu ett rött STOP inuti. Som den bilexpert jag är gjorde jag det enda rätta.
- Det lyser massa röda lampor som säger STOP i min bil!! skrek jag i luren till en kollega som befann sig i någon annan ände av stan och verkligen inte kunde göra något åt det. Han gav mig dock rådet att stänga av motorn och sen starta igen. Då försvann alla hemska STOP. För tillfället. Snart var de tillbaka och jag gjorde samma sak igen med samma resultat. Sedan kom de tillbaka en tredje gång. Då orkade jag inte bry mig längre utan puttrade vidare.

Som alla vet är jag ju en snorfrusen fis som inte riktigt är stabil inför det här med kyla. Därför hade jag fläkten på högsta fnurr med varmluft då jag körde runt. Nästa sak jag ser är brunsvart rök som bara bolmar in via fläkten till min kupé. Genom all rök ser jag att upphovsmannen till detta är motorn där det formligen väller ut rök. Sakta och fint svängde jag in till kanten och stannade (Inte riktigt sant. Jag skrek, svängde och panikbromsade innan jag slängde av motorn. Det resulterade att nosen på bilen stod inne i en häck och min dörr var fem centimeter från en lådgrupp. Jag satt med andra ord fast i bilen. Mycket trevligt.) Tack gode gud för mobiler vid detta tillfälle. På en sekunde ringde jag upp vår bilansvarige och skrek mycket behärskat att min bil kokade eller nånting ditåt. Han svarade med att de skulle komma ut med en reservbil. Dock fanns det inga bilar inne för tillfället.
"Men vi kommer och hämtar dig så fort vi kan."
"Ska jag bara sitta här tills dess?"
"Tjaaa... om du inte har något bättre för dig."

Sagt och gjort satt jag där i min döda postbil och insåg snabbt att när motorn inte är igång är fläkten inte heller igång vilket snart resulterar i att temperaturen i bilen sjunker avsevärt. I mitt stilla sinne tackade jag mig själv för mitt numera ansvarsfulla och vuxna sätt att klä mig efter väder och att jag hade långfillingar, mössa, vantar och fleece.

Något jag kan berätta är att det är rätt tråkigt att sitta fast i ett snöväder i sin postbil. Som tur väl var hade vi dubbla lägg gruppisar (= stooora högar reklam) att dela ut så jag satt och läste julerbjudanden från On/Off, Claes Ohlsson, Bauhaus, Jysk och en massa annat. Dock kan jag erkänna att trots mina kläder satt jag och huttrade så jag trodde jag skulle börja grina efter ett tag. Efter en evighet kom dock två gubbar med ny postbil, en minibuss och släp passande en postbil. Dock gick Albert (min bil) inte att flytta så vi fick lämna honom där. Jag fick köra vidare helt köldskadad och försöka förklara för mina stackars postväntande kunder vad som inträffat.

I vanliga fall brukar man vara klar runt ett/halv två med sin postrunda. Idag ringde jobbmobilen vid klockan tio i fyra.
- Ja, vi vill bara veta var du är och hur det går för dig. Folk börjar ju gå hem här.
Tillslut, vid fyrasnåret kom jag in till ett väldigt tomt Posten. Avgående posten hade avgått. Internposten hade interngått och tanterna i kassan fick ha öppet längre för att vänta på min sena kassa. De hade via ryktesvärlden hört att jag kört fast. JAG?! Köra fast? Pöh, ingenting var mitt fel. Allt var Alberts. Stackars Albert. Vilken underbar start på veckan!

3 Comments:

Blogger Heléne said...

Stackars Albert, indeed! Och stackars Ica!

8:21 PM  
Anonymous Christina said...

Hahahahahahaaaaa!!! Förlåt ... kan inte låta bli. Ska vi emigrera du och jag?

8:21 PM  
Blogger Ica said...

heléne- my pooooooor Albert.

Christina- jag emigrerar när som helst. Jag cyklade åtminstone inte omkull :P

8:39 PM  

Post a Comment

<< Home