Lätt vunnet, lätt.... ehhh... ja, vunnet

Nu har vi en match kvar den här säsongen. Jag måste erkänna att det känns som att allt annat än att ha gått hela serien utan setförlust vore en förlust. Och det är hemskt att säga så. För vinsten är ju det viktiga. Eller kan man citera den onda coachen i Mighty ducks I med att säga:
- It's not worth winning if you can't win big.
För det är vad vi har gjort hittills i serien. 3-0, 3-0, 3-0, 3-0, 3-0. Och ärligt talat är det snortråkigt. Hade det vart jämna set som vi med nöd och näppe tagit hem hade det vart en annan sak, men nu är gångerna när motståndarna kommit upp i tvåsiffrigt väldigt lätträknade.

Idag hade vi vår andra hemmamatch. Det är ju väldans roligt eftersom vi faktiskt lyckas övertala dit lite vänner som kommer och tittar (De jag lyckades tjata dit förra hemmamatchen dök dock inte upp idag. Vi kunde ju inte garantera en roligare match än sist.). Dock var dagen nästan ett skämt. När matchen skulle dragit igång för ett tag sedan dök motståndarna upp. De satt ner. De flätade håret på varandra och sedan när vi väl har lottning ber de om tio minuter extra för att "prata ihop sig". Vad de sysslat med i bilarna på vägen dit kan man ju fundera på. (Ska vi säga som mest skrålar hela vägen till Carola och schlager.)

När matchen väl drar igång står det en tjej som är ett äpple högt längst framme vid nät och vi undrade vad i hela friden det var frågan om. Snabb koll visade att hon var född 1996! Vår yngsta spelare är född typ 92. Och hon är rejält yngst. Jag var ung när jag debuterade i fotbollens damlag som fjortonåring. Denna lilla brud var 12. Nåja. Man kan inte säga annat än att skenet bedrar. Hon var överlägset den bästa liraren på andra sidan nät och får hon bara växa till sig en halvmeter kommer hon bli riktigt farlig.

Som vanligt matade vi dock boll på boll och fick få tillbaka. Själv fick jag lira passare vilket både jag och min axel uppskattade högt. På det var det ju dessutom skitskoj. Även om mina fingerslag ofta kan vara farligt fösiga (vilket ICKE är tillåtet) är de ändå betydligt bättre än vad jag är när jag smashar. Det är inte min starka sida någonstans (utom möjligen när vi åker båt i flera timmar och spelar på Åland med för lågt nät.).

Vi vann med andra ord med 3-0 idag igen, och vår tappra publik fick åter se en dötrist match. Nästa vecka bjuds vi dock på seriens bästa motstånd. Får hoppas att det blir lite mer att hänga i julgranen sådär dagen före första advent. Man känner sig dock en smula dryg när man redan under uppvärmningen ser att enda chansen att vi kommer förlora det här är om samtliga spelare totalt glömmer bort vad volleyboll är för sport. Så var fallet idag. Ja, inte att vi glömde hur man gör, utan att vi redan när de knallade in såg att det här vinner vi. Gruff.

Mest smärtsamt under hela dagen var dock när Johanna snällt och behärskat drog bort all den tejp som under matchen hållt upp min axel. Jag är fortfarande knallröd, skinnet har fortfarande fina hudvecksmönster och jag lutar inte gärna axeln mot soffkanten just nu.