Monday, November 02, 2009

Inte riktigt min dag

Det är bara att inse. 2009 är inte mitt fotbollsår helt enkelt. Först kickar det svenska landslaget sig själva i arslet och ut ur striden om en VM-plats. Sedan blir undertecknad uppringd av styrelseordföranden till en lokal fotbollsklubb som "hört talas om" mig, och vill att jag ska komma och lira i målet för dem. Det var bara att inse med en aileninvarderad axel och en krokig rygg att det nog inte var så mycket att göra åt. Och nu det här.

- Du kommer ju att ångra dig i alla år om du inte går.
Det säger min kollega åt mig när han får reda på att jag ska spendera helgen i Göteborg, är fanatiskt göteborgsfan och då dessutom matchernas match ska spelas vilken skulle avgöra vilket lag som skulle ta hem det allsvenska guldet. Det var någon som Ica inte alls tänkte på när hon bokade hemresa med buss från Göteborg klockan 13:55 när matchen började klockan 15:00.
- Tänk om änglarna tar guld och du sitter på bussen när det inträffar, och med vissheten att du ju var där bara nån timme tidigare.
Jo, självklart innebar detta många kval, men då biljettpriserna stigit till över 1000-lappen, jag inte kunde få pengarna tillbaka på bussbiljetten och inga senare resor fanns att tillgå bestämde jag mig ändå för att det så skulle få ske: jag skulle sitta på bussen hem från Göteborg medan Giganternas kamp skedde. Trodde jag.

Jag har en vän. Denna vän är tidsoptimist. I hennes huvud tar en promenad från Hisingen in till stationen tio minuter. För att vara på den säkra sidan bestämde vi att gå 20 minuter innan då jag inte har lika långa steg som hon och dessutom rullade en väska efter mig. Att vi sedan satt och åt frukost i godan ro när min buss skulle gå om en kvart förtäljer inte historien, då jag helt enkelt läst fel på biljetten och inser när vi kommer ut att vi nästan har en halvtimme på oss. Efter 15 minuter funderar vi på att ta spårvagnen, men den kräver fem minuters väntetid, och dessutom varnar för att då det är lite kaos inne i stan kan förseningar förekomma, och vi anser att på den tiden är oddsen större att vi hinner promenera dit i tid, och jag frågar då lite oroligt när vi kommer till den där blåsiga bron som förenar Hisingen med övriga Göteborg.
- Jo, men det är bara rakt fram här så långt du ser och sen typ borta till höger.
So far NO good. När vi efter ytterligare 5-10 minuter senare når foten av bron kör den där sabla spårvagnen om oss i godan ro och fin hastighet. Och helt i tid.

Längst uppe på bron får man syn på bussterminalen. Då är min mobilklocka tid för avgång, men den går liiiiite för fort. Hade man fått hoppa av bron i höjd med terminalen hade det här säkert slutat lyckligt (Eller, nej, det hade det nog inte alls då ett hopp där hade inneburit en fallhöjd på några nätta meter). Dock var man tvungen att promenera klart hela brofan innan man fick vända och gå tillbaka mot terminalen. Vid foten av bron backar buss 801 som Ica skulle befinna sig på ut från parkeringen och försvinner runt hörnet. Död och misär (och en nätt promenad på 30 minuter)!

I sekunden efter dyker en annan buss upp som det står "Stockholm" på och Ica tänker hastigt att den tar vi! Vi kutar in bland backande och körande bussar och fram till chaffisen som blir helt överrumplad när jag knackar honom på axeln.
- Vaaaaad gör ni här!?! Här får ni inte vara!? Det blir ett jäkla liv!! Ni får gå runt!
På andra sidan om glasväggarna stod en lång och fin kö med väntade människor som också ville åka buss, men vem hade lust att förflytta sig dit? Jag frågade om bussen gick till Stockholm och då jag fick ett jakande svar slängde jag helt enkelt in väskan i bagaget och gick efter chaffisen in i bussen för att visa biljetten. Då farbror chaufför inte hittar mitt bokningsnummer i datorn berättar jag att det nog inte kunde stå där eftersom om han tittade lite högre upp på biljetten skulle han se att det var fel buss (vilken jag redan sagt att jag missat).
- Men... det är ju fel buss. Då kan du inte åka här.
- Men ni är ju samma bolag? Jag kan betala eventuell mellanskillnad.
- Nejnej, vi är nog fullbokade och ska ha in 150 pers här. Du får hoppa av och vänta och se om det blir nån plats över.

Sagt och gjort fick jag plocka ur min väska igen och ställa mig och vänta. När kön tillslut bara bestod av 4 personer fick fler inte plats. Min första tanke var givetvis "Yes! En extrabuss!", men icke. De förflyttades bara till en annan buss. En tjej kom för att erskotera dem till rätt fordon och fick en Ica i hälarna som desperat undrade om hon kunde få plats där.
- Inte en chans.
Nähepp. Där stod vi. Ingen buss, ingen hemväg och lite lätt desperat blick (i alla fall från min sida).

Det var bara att knalla in på stationen och knalla mellan bussbolagen:
- Nej, alla bussar mellan Göteborg och Stockholm är fullbokade.
- Nej, vi kör inte till Eskilstuna.
Och så vidare. Tack och lov var en av oss handlingskraftiga (ledtråd: det var inte jag) och vännen tog sonika min mobil och började ringa samtal medan jag lealös sjönk ner på en bänk. Plötsligt var hon bara försvunnen och jag tänkte att det var väl precis vad som behövdes nu: inget hem, ingen vän och ingen telefon. Kunde inte någon bara komma och råna mig på plånboken också så skulle allt bli komplett? Det var inte mycket mer att göra än att sitta kvar.

En sekund senare stod vännen där igen och sträckte fram ett papper mot mig.
"Göteborg-Stockholm, 15:55- 22:00" och en summa. Hon hade med andra ord sprungit bort till bussbolaget som hon ringt och köpt en biljett åt mig. Nu gällde det bara att ta sig från Stockholm, och det skulle ju vara mycket lättare än från Göteborg. Trodde jag i min vishet ännu en gång. Vid klockan 22 hade samtliga tåg mot Eskilstuna slutat gå. Tidigaste tåget morgonen efter ankom till stan vid tjugo i åtta vilket inte är så uppskattat om man ska sitta i sändning vid sju.

Det var bara att köpa en surfbiljett och söka eventuella sista minuten-platser på tåget eller liknande. Alla försök gav samma resultat: Glöm det. Du är strandsatt i Göteborg.
Tillslut började jag lusläsa en linjekarta och insåg att det skulle gå en buss klockan 17:40 som skulle vara i Örebro vid klockan 22:00. Då jag har väldigt söta och vänliga vänner där ansåg jag att detta vore bästa alternativet och ringer snabbt Örebrovännen för överläggning. Snäll som hon är lovade hon att vi skulle lösa det hela, och jag tog min Stockholmsbiljett, rusade in och bytte till en Örebrobiljett och sen sätta mig och vänta. I Örebro skulle jag helt enkelt få sova hos vännen och sedan ta en promenad till stationen strax efter fem för att hoppa på ett tåg strax innan sex och sedan befinna mig i Eskilstuna strax innan sju. Någonstans där slår det mig: Den jäkla matchen! Jag skulle med andra ord hunnit se matchuschlingen på plats! Nu stod jag istället fattig och ensam (kompisen hade jag skickat hem då jag fann det onödigt att två stackare skulle få träsmak i arslet) på centralen i Göteborg med tre och en halv timmes väntan på träbänk innan lite dryga fyra timmars åktur.

Mobilradion fick nu helt enkelt stå till tjänst och jag fick plugga in mitt glappande headset och hålla benhårt i uttaget med ena handen och den andra i rätt läge med sladden. Där satt jag i skräddarställning i ett bänkhörn och stirrade intensivt på mobilen och lyssnade hur Göteborg i första halvlek gjorde 1-0 och jag positivt tänkte att allt kanske inte behöver gå åt helvete på en och samma dag. Tredje gången jag trodde något dumt. I halvlek nummer två hann AIK göra både ett och två mål och guldet hamnade i Solna istället för i Göteborg. Och efter detta blir jag faktiskt uppriktigt förvånad när en kvinna kommer fram till mig och lägger handen på min axel och frågar:
- Mår du dåligt lilla vän?

4 Comments:

Blogger Lotten said...

Jag har fått gnäll för att jag skriver för långt på min blogg. "För då hinner jag ju inte läsa", sa den som gnölade.

Härmed meddelas: man får visst skriva långt. Som i detta inlägg -- för det var jättekul. Vilken otroligt absurd resa!

(Allt sånt här kan man berätta om i radion sedan.)

10:26 AM  
Blogger Ica said...

Jag vet, och jag gnällde innan att ingen kommenterar när jag skriver så långt, men det GICK bara inte att korta ner :)

Ja, resan var absurd. Särskilt när man hör att din Bästisgranne lugnt och harmoniskt bilade hem från den staden samma dag.

11:35 AM  
Blogger Carin-Maria said...

Ha ha ha, Fantastiskt skrivet om en sån absurd dag. Ledsen att strandsätta dig i denna situation med min överoptimistiska framförhållning. Men Frukosten var god inte sant ;-)

Din alltid lika Disträa vän

10:12 PM  
Blogger Ica said...

Äsch då, jag kom ju hem tillslut =) Jag blir snarare lite orolig när du då går hemifrån tio minuter innan du ska vara på plats, men å andra sidan är du ju oftare på plats för tidigt så det är nog lugnt.

Och jo, frukosten var fantastisk :)

6:03 AM  

Post a Comment

<< Home