Väntans tider

Inga tider är som väntans tider sägs det. Nej, det är ju sant. Inga tider är så förbannat tråkiga som väntans tider. Hela jag är en väntans tid just nu känns det som. Men vad är det vi alla väntar på?

- Först och främst väntar jag på att bli faster. Lillknodden var beräknad att titta fram den 7:e januari, men ännu har ingenting alls hänt, trots att blivande modern igår till och med ställde sig och putsade fönster.
- Jobben, eller snarare bristen på dem är en evig väntan, väntan på att de ska dyka upp, att folk ska ringa tillbaka, att saker ska dra igång. Var är min sportutbildning?
- Sjukhusvistelse. Sånt blir man ju nervös av att bara tänka på, så kan inte bara det där jäkla datumet komma så man sedan kan lägga det bakom sig med stor framgång.
- Soooooooommaren! Eller i alla fall våren. Ja, det är tjusigt och hela det där, men det är ändå betydligt mer trivsamt att kunna gå ut utan att se ut som en uppstoppad falukorv och se solen i alla fall ett par timmar mer än nu.
- Telefonmarodörsvännen som befinner sig i Asien får ta och komma hem snart. Nu när jag kan snacka bort hela nätter i telefonen har jag ingen som vill sällskapa mig med det.
- Lönen från jobbet som jag inte fått för varken november eller december. Leva på oktoberlönen i januari är också intressant.

Främst är väl väntan en väntan på att något ska hända. Något som är nytt och spännande och givande, och ja, just nu är jag så tragisk att jag bara sitter och väntar på det som om det skulle hoppa upp och moona framför näsan på mig. Just nu är min hobby att sova, vilket förvisso är en mycket trevlig hobby, men inte särskilt utvecklande. Kanske skulle jag ta och skaffa mig en liten hobby, samla frimärken eller sortera strumpor.

Eller gör jag helt enkelt så att när lönen väl dyker upp letar jag upp en flygresa till något trevligt och varmt ställe i världen och sen drar jag. Ja, när jag väntat klart på allt det andra vill säga.