Katastrofmatch och möjligtvis lite tjabb (Uppdaterad)

(En parentes som får inleda denna gång är att allt jag skrev i förra inlägget tar jag tillbaka. Jag står inte alls på kanten och nosar, utan steg ut i luften.)

Under några tillfällen varje vecka tar jag paus från mitt aktiva navelpillande i soffan och drar iväg för att träna volleyboll. Detta innebär att de flesta helgerna nu på hösten inkluderar en match antingen under lördagen eller söndagen. Så var även fallet denna helg.

Under fredagen satt jag på jobbet och kände hur halsen svullnade igen och huvudet började bli överviktigt. Detta är inget ovanligt vad gäller mig utan händer titt som tätt och följs ofta av feber, ledvärk, snorfylld näsa och lite andningstrubbel i lite mild version. Tack och lov har jag då min lilla extrafamilj ute på landet som tog hem mig på lunch och bäddade ner mig i soffan med de två gigantiska hundarna. Gick strålande. Degan låg på min arm och flåsade i min armhåla med hela kroppen tätt intill min. J-Lo blev väl aningens svartsjuk och la sig helt sonika över halva mig och halva Degan. I en och samma tvåsitssoffa.

Då jag av olika skäl var en smula mentalt uppriven hade jag propsat alla kompisarna på att efter matchen på lördagen skulle det partajas som aldrig förr. Det var något jag raskt fick inse inte skulle kunna ske och istället cyklade jag hem till Fjant redan på fredagskvällen innan febern steg mig åt huvudet och spelade Nintendo, drack öl och kollade volleyfilmer som uppladdning.

Lördag och matchdag påbörjades med en varma koppen då jag inte kunde prata på grund av svullen hals. Då Fjant dessutom fick lite problem med hur man egentligen öppnar tanklocket på sin bil (som hon snart haft i ett år) blev vi sena och dessutom sinkade tåget oss ytterligare och Fjant var övertygad om att allt skulle gå fel. Man kan väl säga att hon hade en smula rätt i det uttalandet.

Vi anlände dock till Dalarö utan några större problem, och började värma upp inför matchen. Uppvärmningen var en tyst tillställning med folk som stod på hälar istället för tår. Undertecknad satte EN smash på uppvärmningen och TVÅ servar. Av samtliga som minst var 10 försök på båda. Själv hävdar jag bestämt att jag kan skylla vår bedrövliga insats på feber, men vad ska alla andra skylla på? Dalarö är utan att låta skrytig ett lag som vi ska slå ganska lätt. Första set inleddes med ledning för deras del. Tack och lov gjorde de fler misstag än vi och vi kunde ta hem setet trots bedrövligt spel. Dock med en tillsägning åt Fjant för att hon uppfattades lite skrikig av domaren.

Syns det inte hur extremt peppade vi är?

Andra set blev en ny del till historieboken: vi inledde åter för jäkla illa och de tog ledningen. I volleyboll finns det linjer på golvet för att man ska se hur stor planen. Längst ute i varje nätkant sticker även en pinne upp för att man inte ska kunna tjuva över bollen utan att den passerar nät (utanför planen med andra ord). Bollen får inte heller slå i denna pinne, då bollen då ses som död och poängen tilldeles de som inte slog någon boll i pinnen. You get it?

Ser ni pinnen ute i vänstra hörnet? Den röd-vita? Bollen måste gå innanför den, och inte röra!

Sagt och gjort hade våra motståndare ett anfall. Ica ställer sig beredd på andra sidan då det inte är särskilt svårt att lista ut var bollen ska hamna om den dimper rätt. Dock åker bollen med en klockren smäll in i nätpinnen, ändrar riktning och ställer mig totalt. Jag gör ett halvhjärtat försök att slänga ut armarna och slå upp den. Anledningen till att det enbart var halvhjärtat var ju att bollen nu var vunnen för vår del eftersom den smällde i pinnen. Andredomaren (som står i princip lika långt från nätet och dess pinne som jag (dvs. cirka 30 centimeter)) dömer bollen till våra motståndare! Ilsket klampar Ica fram och frågar vad i helskotta han sysslar med då bollen ju helt uppenbarligen slog i pinnen.
- Jag såg inte det.
- Skojar du?! (Nej, det lät inte heller som att jag då hade tyckt att det var ett kul skämt)
- Nej, jag såg inte.
- Du är domare, och om du inte ska ha koll på bollen vad ska du då ha koll på??! (här börjar förstedomaren på andra sidan planen tycka att jag låter lite aggressiv och ropar till lite.)
- Alltså, det är jag som dömer.
- Ja, och fel dessutom!
(Så här fortsätter det några onödiga meningar till.)
Vår trevliga lagkapten som faktiskt är den som får kommunicera med domaren under pågående match klev fram och ifrågasatte också beslutet medan Ica visst slängde ut med armarna lite.
- Jahapp! Då blir det varningar nu!
Vår kapten och jag bara kollade på varandra. Vaddå varningar? I volleyboll får INGEN kort. NÅGONSIN! (I princip i alla fall.)

Nu hivar förstedomaren upp ett gult kort och höttar mot oss.
- Nummer sju och nummer nio! Gult kort!
Nummer nio har vår kapten och hon var inte förtjänt att få något kort. Dessutom har ingen av våra spelare en tröja med nummer sju på. Det är en storlek small och ligger därför kvar i väskan.
- Vilken nummer sju?
- Nummer nio och nummer sju!(I denna sekund tackar även vår otroligt mogna andrecoach ja till ett eget gult kort)
- Vilken jäkla nummer sju?
-GULT KORT PÅ NUMMER SJU!
- VI HAR INGEN NUMMER SJU I DET HÄR LAGET!
- Ica. Tyst! (Invik från Fjant)
- Nummer sju varnad!!
- Men var ser du nummer sju!
- Vad har du för nummer då?
- ETT!!!
Jahapp. Givetvis tilldelades ju det där gula kortet inte alls nummer sju, utan vår trevliga domare hade bara lite svårt att se skillnad på en etta och en sjua (skulle jag spela i något annat nummer än ett? No way!).

Matchen fortsatte och mina medspelare bad mig och kaptenen att snällt hålla tyst så vi inte skulle bli hänvisade till omklädningsrummet innan matchen var slut. Ica råkade skrika när motståndarna klättrade i nätet en gång, men vände raskt ryggen mot domaren och knep ihop käften. Bättre sent än aldrig. Tack och lov lyckades vi plocka hem matchen med 3-0 i set. Verkligen en match där det känns värt att ha tjatat sig till ett gult kort (eller inte). Okej om det hänt förra helgen då vi krigade för varje boll och tillslut vann med 3-2, men nu!?

När jag kom till jobbet imorse tyckte kollegan att det var vansinnigt roligt att jag blivit varnad och jag fick skåda det gula kortet både en och två gånger innan han slutligen hivade upp det röda kortet vilket i radiovärlden betydde att jag blev hänvisad till studio 2 och den finska redaktionen. Inte uppskattat alls.

Japp, det här var vad man fick stå ut med på jobbet idag.

Glömde jag förresten säga att vi med denna vinsten gick upp i serieledning och vår domare dömt i typ 25 år och så högt som elitserien? Han har aldrig tidigare delat ut ett gult kort. I rule!

Uppdatering
Hahaha! Via vår coach får jag nu höra att beslutet blev ändrat: Endast tillrättavisning till nummer 9 och andrecoach. Gult kort endast till nummer 1. Ett gult kort på massa år och det fick jag. Nästan så man blir lite rörd.