Något man inte skådar varje dag
Imorgon är det dan före dopparedan (jag känner mig knäpp som får snuskiga associationer av det ordet), och jag funderar på var min julefrid tagit vägen. Av min omgivning i den här stan skulle jag aldrig kallas julnörd. Folk kommer hem till mig i juletider och fnissar tyst åt att det enda som skvallrar om årstiden är två ljusstakar (en har dessutom två trasiga lampor) och en halväten chokladkalender. Någonstans har det funnits lite pepperkaksdeg, men den är slut och det står en tom glöggflaska under diskbänken. De förstår inte varför jag inte pysslar och tycker nästan jag är en smula traditionshatare. Familjen skulle säga precis tvärtom. Jag är den som under hela uppväxten tjatat om att det ska bakas pepparkakor och kläs granar och pyntas och allt det där. Jag var den som blev fly förbannad när först tomten togs bort i julfirandet(sedan dess min roll), och ännu mer förbannad när släkten firade jul ihop. Jag har varit den som tvingat alla att sitta ner under Kalle Anka och som lämnat matbordet då Karl-Bertil visas klockan 19.
Sedan kommer man till julklapparna. Egentligen vill jag ge hela världen julklappar (ja, förutom de människor jag inte tycker om, men de är inte så fasligt många). Ska jag vara riktigt ärlig är den tankegången ruskigt förödande för ekonomin, men va fan, så får det vara. Nu är mitt köksgolv fullt med julklappar och det ser mycket trevligt ut.
Men tillbaka till det som jag inledde med: julefrid, eller julkänsla över huvud taget. Min dator spelar O helga natt, Carol of bells och Sång till Karl-Bertil 14 år. På radion spelar vi julsånger åtminstone varje kvart och samtliga medarbetare har spelat in en liten julhälsning (Min gick på rim och innehöll smakfulla meningar innehållande att trots man nubben får fortfarande på benen står och inte bärs ut på bår. Humor ja.). Jag och Fjant har suttit och kollat på Tomten är far till alla barnen, och Sunes jul. Ute ligger snön i mastodontdrivor på marken. Det hjälps ändå inte riktigt. Skulle allt ha varit som vanligt hade jag troligtvis befunnit mig i Småland just nu. Jag hade dammsugit hundhår och knappt fått plats i sängen. Under morgondagen hade mams serverat smakprov på julbordet och släkten hade dykt upp (det hör dock inte till vanligheterna numera). Nu är inte situationen sådan, utan jag sitter i min, förvisso väldigt mysiga, lägenhet med de två ljusstakarna och trasiga elementen som innebär 16-gradiga rum och ska precis som vanligt stiga upp vid fem för att gå till jobbet imorgon... och på julafton. Jag ska jobba på julafton! Det har jag inte gjort sen jag var i Australien 2001. Eftersom jag verkligen älskar mitt jobb gör inte det särskilt mycket, mer än att jag redan saknar hela traditionsbiten som jag missar. Med tanke på all snö och SJs uppenbara problem med denna vita massa får jag väl vara glad om jag når Småland innan midnatt, och inte behöver sitta och frysa någonstans utanför Flen i en busskur(vad jag nu ska till busskuren att göra).
Så, som sagt, nu sitter jag här och försöker hitta lite julstämning. Då kom jag på det bästa: Mormor gråter. Denna underbara pjäs av Jonas Gardell. DEN ger julstämning. Så nu har jag suttit och fnissat åt den i en kvart. Dessutom har jag faktiskt fotograferat snön, och att jag kan le trots att jag befinner mig i det (eller ja, just den bilden tog Fjant). Låt mig säga så här: snön får gärna vara där, om den inte lägger krokben för mig, vilket den alltid gör, och redan har gjort. Första vurpan på cykeln är redan avklarad. Nu får jag vackert promenera till jobbet istället, och det stör mig. Eftersom jobbet är på radio behöver jag dock inte se representativ ut, utan jag kan knalla med termobrallor, kängor, dunjacka, halsduk upp över näsan och mössa ner över ögonbrynen, och då är det okej, även om jag under de 17 minusgrader som invaderade stan i fredagsnatt förfrös min tumme. Så: om man har tid och promenera, tågen går som de ska och men har möjlighet att se ut som en michelingubbe kan jag tolerera snön. Kanske.
Sedan kommer man till julklapparna. Egentligen vill jag ge hela världen julklappar (ja, förutom de människor jag inte tycker om, men de är inte så fasligt många). Ska jag vara riktigt ärlig är den tankegången ruskigt förödande för ekonomin, men va fan, så får det vara. Nu är mitt köksgolv fullt med julklappar och det ser mycket trevligt ut.
Men tillbaka till det som jag inledde med: julefrid, eller julkänsla över huvud taget. Min dator spelar O helga natt, Carol of bells och Sång till Karl-Bertil 14 år. På radion spelar vi julsånger åtminstone varje kvart och samtliga medarbetare har spelat in en liten julhälsning (Min gick på rim och innehöll smakfulla meningar innehållande att trots man nubben får fortfarande på benen står och inte bärs ut på bår. Humor ja.). Jag och Fjant har suttit och kollat på Tomten är far till alla barnen, och Sunes jul. Ute ligger snön i mastodontdrivor på marken. Det hjälps ändå inte riktigt. Skulle allt ha varit som vanligt hade jag troligtvis befunnit mig i Småland just nu. Jag hade dammsugit hundhår och knappt fått plats i sängen. Under morgondagen hade mams serverat smakprov på julbordet och släkten hade dykt upp (det hör dock inte till vanligheterna numera). Nu är inte situationen sådan, utan jag sitter i min, förvisso väldigt mysiga, lägenhet med de två ljusstakarna och trasiga elementen som innebär 16-gradiga rum och ska precis som vanligt stiga upp vid fem för att gå till jobbet imorgon... och på julafton. Jag ska jobba på julafton! Det har jag inte gjort sen jag var i Australien 2001. Eftersom jag verkligen älskar mitt jobb gör inte det särskilt mycket, mer än att jag redan saknar hela traditionsbiten som jag missar. Med tanke på all snö och SJs uppenbara problem med denna vita massa får jag väl vara glad om jag når Småland innan midnatt, och inte behöver sitta och frysa någonstans utanför Flen i en busskur(vad jag nu ska till busskuren att göra).
Så, som sagt, nu sitter jag här och försöker hitta lite julstämning. Då kom jag på det bästa: Mormor gråter. Denna underbara pjäs av Jonas Gardell. DEN ger julstämning. Så nu har jag suttit och fnissat åt den i en kvart. Dessutom har jag faktiskt fotograferat snön, och att jag kan le trots att jag befinner mig i det (eller ja, just den bilden tog Fjant). Låt mig säga så här: snön får gärna vara där, om den inte lägger krokben för mig, vilket den alltid gör, och redan har gjort. Första vurpan på cykeln är redan avklarad. Nu får jag vackert promenera till jobbet istället, och det stör mig. Eftersom jobbet är på radio behöver jag dock inte se representativ ut, utan jag kan knalla med termobrallor, kängor, dunjacka, halsduk upp över näsan och mössa ner över ögonbrynen, och då är det okej, även om jag under de 17 minusgrader som invaderade stan i fredagsnatt förfrös min tumme. Så: om man har tid och promenera, tågen går som de ska och men har möjlighet att se ut som en michelingubbe kan jag tolerera snön. Kanske.
My beautiful bike. I miss you!
Ja, jag vet, något man inte skådar varje dag.... och lite Gardell på slutet.
posted by Ica at 6:56 PM
0 Comments:
Post a Comment
<< Home