Snubblande komplement aka Klantarsel

Volleybollsäsongen drar mot sitt slut. Förra året spelade vi i fyran och det var lite väl löjligt lätt att vinna den divisionen. I år tog vi i och med vinsten steget upp i trean och förberedde oss på betydligt tuffare motstånd, och det har vi fått också. Innan gårdagens match hade vi dock enbart en förlust i bagaget men visste också att vi åkte för att lira mot ett av de tre topplagen (där vi ju är det ena i och för dig).

Matchen började ju måttligt bra och jag tror att vi låg under med 6-1 innan vi ryckte oss lite i kragen. Dock ryckte vi uppenbarligen inte tillräckligt hårt, eftersom första setet slutade med förlust. Ica sparkade stortån i stolpen och var måttligt munter. Vi ville mycket men klarade desto mindre. Andra set ryckte vi upp oss betydligt, men våra motståndare var helt klart taggade och hade bänken full med avbytare som studsade ut och in i takt med att andhämtningen blev lite ansträngd. Åter kunde jag lätt snackat till mig ett gult kort när domaren i denna match helt klart var under all kritik och hallucinerade mer än vad som kan vara sunt (dock ingen ursäkt. Det är inte domaren som vinner matcher). När vi klev av planen efter ytterligare ett förlorat set med de extremt retsamma siffrorna 27-25 var det bara att konstatera att det här fick bli en lång och jobbig femsetare, eftersom vi då rakt inte gick med på att åka hem med en andra förlust.

Vad ska man säga? Tredje set blev ett krig som VI gick segrande ur med de helt säkra siffrorna 25-18 (inte alls svettigt). Med andra ord avgjordes inte matchen efter tre set utan vi knallade vidare mot ett set nummer fyra. Då vi ju faktiskt vunnit set nummer tre relativt lätt blev vi säkrare och tog en rätt bra ledning.

Volleyboll är en snäll och fin sport. Man tacklas inte, slåss inte och skriker inte fula ord. Det sistnämnda händer dock mig ganska ofta ändå, men det är ingen kroppskontakt mellan motspelarna och således sker sällan skador. Som fotbollsmålis fick man fingrar avsparkade och bäckenben åtsidohoppande och allt gick att skylla på motståndare som lekte manglar. I volleyboll händer inte sånt. Lyckas man undvika skador ändå? Jo, heter man allt annat än Ica så brukar det gå okej. Mellan set två och tre fick jag höra av en passaren i det tredje topplaget i serien(som var där och hejade på oss så de fick en större möjlighet att gå vidare) att jag måste blocka mer. Vänligt förklarade jag att blocka inte är min specialitet eftersom jag är en kort fis och inte når upp tillräckligt. Därför backar jag istället och jobbar i försvar vid golvet. Hon var dock envis och menade på att jag skulle upp och störa i alla fall.

Fjärde set var inlett bra och vi gav oss fan på att det setet skulle vi med ha. Därför tog Ica helt enkelt sitt ansvar och försökte ge sig på att blocka efter order från tredje lagets passare. Det var ungefär lika lyckat som man kan tänka sig. Då vi var två som blockade på min kant blev hoppet lite instabilt och så även landningen, vilket gjorde att Ica var tvungen att ta ett steg åt sidan för att behålla balansen. Det kunde kanske varit smart att titta efter först om det stod någon där, men icke. Ica tar och trampar uppe på foten på sin MEDSPELARE, och därmed viker sig hennes egna högerfot och det säger "Riiiiitch" "pang" och "dunk" i fossingen medan Ica rasar i golvet. Med ilskna grimaser kryper jag runt på alla fyra och svär, och på en halv sekund är hela motståndarlaget på väg under nätet och till min undsättning.
- Var gör det ont?
- Vad hände?
Behärskat stönar jag fram att jag antagligen stukade foten och får genast trettio order om att lägga mig på rygg, slänga upp foten, vara still och andas, medan det kacklas om tryck, av med skor, högläge och annat över mig. Plötsligt ser jag rakt upp i ett arsel som står lutad över min fot. Det var en smula traumatiskt. En av motspelarna skriker argt och frågade om någon egentligen är på väg, och vår fromme och snälla tränare som precis hunnit fram svarar vänligt att han är där. Det dras av skor och knycklas ihop en t-shirt på fossingen samtidigt som stödbandaget snörs åt hårt som fasen. Själv ligger jag och fnissar av smärta samtidigt som jag fräser att de kan ju inte slänga in en t-shirt i bandageringen för då får jag ju inte in foten i skon. Jag ska ju spela vidare. Det går ju inte att kliva av nu. Motståndarlaget som samtliga bestod av den lite mer mogna generationen volleybollspelare säger åt mig att "lille vän, du ska inte spela mer alls.". En motspelare tar mitt ena ben och ena arm, en annan tar armen och sen vet jag inte vem som tog sista benet, men det kändes som jag skulle gå mitt itu när de kånkade av mig till sidan. Där blev jag fint lagd med benet högt innan matchen kunde gå vidare... utan mig!

Plötsligt kommer passaren från tredje laget och en av deras spelare fram och lägger en stor halsduk under huvudet på mig och en vinterjacka över mig för att jag inte ska frysa. Mitt i all misär ligger jag och fortsätter fnissa då jag ju knappast är döende utan bara har lite ont, men det spelar ingen roll får jag höra. Jag ska inte kylas ner. Resten av set nummer fyra får jag spendera i horisontalläge medan jag ser mitt lag tappa ledningen mer och mer innan de tillslut rycker upp sig och vinner. Coach kollar upp min fot och jag säger att jag kan spela nu. Han petar lite på svullnaden som redan uppstått och säger "skit också", vilket är ett grovt uttryck för vår coach. Jag fick vackert lindas om.

Ett sista och avgörande set avstår och det innebär sidbyte. Då femte set enbart körs till 15 poäng och man byter sida när något av lagen når 8 poäng fann mitt lag det onödigt att kånka bort mig på ena sidan, eftersom de snart skulle komma tillbaka. Detta var inget motståndarna tyckte lät vettigt då de ju riskerade att trampa på mig och att mitt huvud låg farligt till. Jag försökte lugna dem med att det inte fanns så mycket innuti så det inte gjorde så mycket, men det var det ingen som brydde sig om. Jag fick kasa in bakom en bänk och ligga där med en massa motståndarbakar som utsikt medan jag kved till mina lagkompisar att de lämnade mig i fiendelägret. Tredje lagets åskådare sa att de minsann skulle stanna med mig... om de nu inte räknas som fiender ville jag inte börja argumentera om just då.

Jag spenderade då första halvan av setet med att ligga som ensam blåklädd bland en massa grönklädda och vråla som en tok på mitt lag som spelade på andra sidan, och när halva setet gått och de gröna avlägsnade sig till andra sidan kom en av dem förbi och tröstade mig med att jag i alla fall fått träna rösten idag.

Sedan vet jag inte vad som hände, men vi fick en dopad kantspelare som slog in smash på smash och plötsligt hade vi 15 poäng och stod som matchvinnare. Jag blev buren till plan för att tacka motståndarna och de önskade jag skulle krya på mig, vilket ju var trevligt. Under setet hade jag dessutom fått höra att jag var lite hatad då jag försett laget i den sitsen vi befann oss i. Nu blev jag tack och lov förlåten då vi vann.

Lördagskvällen och söndagen har spenderats i soffan med utflykter till badrummet och kylskåpet vilket fått fossingen att pulsera lite extra. I och med gårdagens vinst spelar vi om guldet nästa helg och då ska jag utan tvekan vara med. Dock står det ett par kryckor i hallen och foten ser ut att ha ett ohälsosamt BMI, men det är inget snack om saken: ska det vinnas en serie ska jag vara med! Basta! (Oj vad jag kommer bli mobbad på jobbet imorgon över min klumpighet.)