Snor och brand och serievinst

Att ha en blogg borde vara som att ha en krukväxt eller ett husdjur. Dock är det kanske tur att det inte är så, för då hade min blogg både varit vissen och död vid det här laget. Apropå död är det något som jag känt mig de senaste dagarna, åtminstone halvt. Fossingen stukades rejält för snart två veckor sedan och jag haltade mig runt som en ynklig liten myrslok till nästkommande söndag kom och därmed serieavslut gällande volleybollen. Nu i efterhand tänker jag givetvis skylla mitt otroligt überkassa spel på det faktum att jag vaknade upp med en hel drös feber dagen efter, men då hade jag ingen ursäkt. Undra om resten av laget hade det. Vi spelade för jäkla illa, och det var rent pinsamt att man dragit dit vänner, kollegor och extrafamiljen. Både jag och Fjant hade varsitt litet servestim som i alla fall vägde upp lite, annars var det totalt hopplöst. Dock vann vi i alla fall med 3-0 och division III var helt enkelt vår. Nu återstår att se om det blir spel i tvåan nästa år.

Helgen innehöll även två fester, mycket lite sömn, bollning av bebis med tillhörande citat från Fjant: "Och den där säger att hon inte ska ha barn, men hon kan fan inte låta bli dem.", vilket givetvis kontrades med att leka med andras inte var i närheten av att skaffa egna, samt en bilbrand.

Bilbranden i sig var en smula intressant. Vi tre volleyspelare som höll ut längst under fredagens partajande hamnade tillslut på efterfest i stan vilket innebar att vi dessutom fick skjuts hem. Som vanligt var jag den som bodde längst bort och således lämpades av sist. När vi skulle svänga in på min gata var det något som hindrade: en bil som stod i lågor. Några killar var snälla och klev ut för att rekommendera oss att vända (Ja, för det kunde vi inte tänka på själva), så vi vände och körde hem till mig från andra hållet. Än så länge fanns ingen form av utryckningsfordon i närheten och bilen smällde gång på gång. Vi hoppades stilla att ingen satt i bilen och knallade lite närmare. Efter 15 minuter hade jag vallat bort oräkneligt antal fyllon som helt enkelt tyckte att de kunde ta vägen förbi bilen utan att det var någon fara, vilket jag försökte peta in genom örat på dem att det visst var då explosionerna kom rätt tätt och det då flög saker åt oberäkneliga håll. Dock fortfarande inte någon liten räddningsaktion i sikte. Ica blev lite trött och slet upp mobilen och ringde 112... där ingen svarade! Tack och lov svängde dock en ensam liten brandbil precis runt hörnet och Ica la på luren. Jobbet med att mota fyllon fick dock fortsätta eftersom ingen polis eller liknande kom, så när bilen väl var släckt kändes läget lugnt att gå in och brottas med kudden. Kan man fakturera någon för detta?

Så måndagen innebar feber, men envis som man är for jag till jobbet för att fnysa lite baciller på kollegorna och nysa lite i direktsändning. Natten mellan måndag och tisdag föll dock väldigt mycket av det där vita iskalla från skyn och gjorde cykelturen till jobbet måttligt roande. Då hemvägen innebar mycket snö och is och en liten kort sekund där Ica svängde men cykeln svängde åt andra hållet vilket resulterade i tjoff, booom, bang och fall rakt ner i backen blev livet lite för jobbigt för Ica. Onsdag och torsdag har hon legat däck i feber och pratat med sig själv.

Idag dök det upp ett fint mms på mobben medan jag lyssnade på kollegan i radion. På bilden såg man ett a4 med ett stort foto på en trött Ica som stod uppställt i min stol i studion. Över pappret satt ett par hörlurar. Vad lugnt och skönt de måste haft på redaktionen.

Imorgon väntas det personalfest och då får man helt enkelt vara frisk och kry igen. Basta! Därefter kanske jag kan börja ta ansvar för bloggen igen och möjligtvis prestera någon form av sammanhängande text. Men bara möjligtvis.