Vi är alltid seriösa på mitt jobb, för jag har ett (uppdaterad)

Jag jobbar på ett mycket seriöst jobb. Mina kollegor är mycket seriösa kollegor. Min attityd och mitt sätt att vara är också väldigt seriöst. Med andra ord är allting väldigt allvarligt på mitt jobb. Eller inte alls. Jag har nog aldrig funnit mig själv särskilt seriös på mina arbetsplatser: när jag körde truck på IKEA körde jag chickenrace i källaren, på skolan hittar jag på hyss med eleverna och är uppe på taket och klättrar, på Posten skjuter jag gummisnoddar och gömmer post, på bibblo kör jag rally med bokvagnarna och på dagis målar jag konstverk på väggarna. På samtliga jobb har jag oftast hittat åtminstone EN partner in crime att ha roligt med. Här har jag tre programledarkollegor. Samtliga lika seriösa som jag.

Här dansar vi i studion, härmar duvor, äter chokladkex, mobbar varandra å det grövsta och gör oss lustiga över allt. Nu har jag dessutom lyckats göra någon inställning på min dator som gjorde att verktygsfältet försvann och Jonas tvingar mig ständigt att göra volleybollblockar då han vet att mina triceps lider av otrolig träningsvärk. Jag älskar det verkligen. Nu skulle vi försöka oss på att vara seriösa och ta kort till bloggen och till vår facebookgrupp. Man kan ju räkna ut med både lillfingrar och lilltår att det krävdes både ett och tio försök.

Gissa vem av kollegorna som säger att h*n har kossaögon.

Behöver ens en sådan här bild någon kommentar?

Japp!

Uppdatering

Som den radiopratare jag numera är lusläser jag även alla nättidningar flera gånger varje dag. (Jag vill med detta bara påpeka att jag redan i onsdags tog upp att Laholms kommun köpt in olika "tänkarhattar" i olika färger för nätta 18 000 dineros, och senare under veckan dök det upp på fler och fler ställen. Senast i Parlamentet i söndags. Ica=väldigt nöjd över sin nyhetsnäsa).

Nu snubblade jag för ungefär tredje gången idag in på Aftonbladet och hittade den här artikeln där reportrarna gjort ett dyk ner i vår kära lilla stadsdel Nyfors här i stan. Där är arbetslösheten i Eskilstuna, Sveriges arbetslöshetstätaste stad, högst. Var femte invånare där går arbetslös. Jag kan inte påstå att jag tror att siffran är mycket lägre i min lilla förort. I artikeln får man läsa om tre ungdomar (jepp, man är fortfarande ungdom när man är 26 bast. När man är 28 sägs man däremot vara tant. 27 är väl med andra ord normal vuxenålder.) som samtliga går hemma i väntan på jobb. De får nej på nej på nej och börjar misströsta. En av tjejerna delar lägenhet med sin kusin för att få råd med hyran av den lilla ettan de bor i. Dock hade de lätt fått en tvåa för samma pris där jag bor, 15 minuters promenad bort, men det är inte det saken handlar om.

Deras situation är rent ut sagt överjävlig och jag tackar min lyckliga stjärna om och om igen att jag faktiskt hankat mig fram med olika ströjobb sedan plugget tog slut, och tillber nu den ännu lyckligare stjärnan som vakade över mig då jag fick mitt underbara radiojobb. För jag vill aldrig någonsin hamna i deras situation. Jag har vart och nosat på den, men tack och lov kunnat backa undan. Det är inte bara grejen att gå arbetslös och då inte få någon lön och på så sätt dessutom vara fattig, utan det är snarare allt det värde du verkligen tappar i hela samhället. Personligen tror jag att få saker är så knäckande för ens självkänsla som att gå arbetslös en längre tid. Att få nej på nej på nej och på nej om och om igen och ändå fortsätta att söka och söka jobb är nedbrytande för den starkaste av individer. Efter tusentals nej vill man inte försöka längre, för man har fått skrivet på näsan, i pannan, på hakan och alla andra delar att man inte duger, man får aldrig vara bra på något, och det är inte värt att försöka. Det mest ironiska är också att får man aldrig något jobb har man inte heller någon rätt att stämpla, eftersom det baseras på hur mycket du tidigare jobbat, och du måste dessutom betala en avgift för att få vara med, något som kan vara mycket svårt om man inte har någon inkomst. Istället får du aktivitetsstöd och förväntas klara dig på runt 5000 kronor varje månad. Det klarar man sig inte särskilt långt på.

Varför är det just Eskilstuna som drabbats så hårt? Kan man i samma andetag fråga sig om varför Eskilstuna är en av Sveriges mest kriminella städer? Hm, är det bara jag som ser ett samband? Personligen skulle jag gärna rånat en bank när jag hade 33:- kvar på kontot en gång i tiden (och då var jag ändå både snål och dum), så egentligen ska jag väl inte klandra dem som klubbar ner varandra på stan för att vinna sig en mobil. Det gör jag dock ändå eftersom jag inte förespråkar fysiskt våld, men ändå. Den här diskussionen kan fortgå för evigt känns det som, men hur ska den egentligen lösas? Tja, jag kan känna att när det är sådana här dåliga tider och folk får sparken på löpande band och det samtidigt går äldre människor på sina jobb som är bittra, glädjelösa och trötta att erbjud dem för guds skull att pensionera sig lite tidigare. Låt de som vill arbeta få arbeta. Det är fruktansvärt knäckande att se Berit 63 gå och muttra och slöa på ett jobb som man själv skulle ge sin högra hand för. Hur skulle det vara att börja gå lärling igen? Då skulle så många fler få chansen att se om de fungerar på ett jobb och arbetsgivarna skulle våga så mycket mer. Bara göra någonting för att få ut unga människor i arbetslivet. Bara göra ett avbrott i mönstret av att gå hemma. Då får man känna att man kan något. Man kan skriva något på sitt cv. Man fyller dagarna med något meningsfullt och får en anledning att stiga upp på morgonen. Man gör nytta och hjälper till med något. Man får ett värde och känner att man passar in i samhället. Skulle det kanske skulle kunna finnas något meningsfullt i det, eller känns det logiskt att en 22-åring går hemma och inte har något att göra men förtvivlat gärna vill det, medan 91-åriga Agda ligger i sin egen skit på hemmet för att personalen där går på knäna och inte hinner låta henne gå på toaletten?

Nej, det är mycket bättre att bränna tiotusentals kronor på tänkarhattar som uppenbarligen inte fungerar, och låta de feta gubbarna ha fallskärmar som skulle räcka åt en smärre by utan att någon skulle slå sig i fallet. Om jag är bitter? Nej, inte ett dugg, bara en smula förbannad. Som vanligt.