Monday, January 09, 2012

Dagen då allt spårade ur

Imorse när jag vaknade tyckte jag att det var för många minusgrader ute (fem stycken) och för många plusgrader inom mig (fler än mina vanliga 36). Jag försökte ge bort några av mina plus för att jämna ut det hela, men misslyckades fatalt. Sedan började jag dagen med att sitta i min vagn och snora, och snora lite till med ett tungt huvud. Dock fick några alvedon och en energidryck mig fokuserad igen, för som situationen är just nu kan man inte vara hemma från jobbet.

Sedan kom då droppen för den här dagen får man väl säga. Eller för att vara fyndig: allt började spåra ur. Jag skulle göra en högersväng där det egentligen inte går några ordinarie linjer, vilket innebär att växeln kanske inte är helt tiptop när man lägger den. Men jag la den för högersväng, kollade noga så växeltungorna slöt och påbörjade min lilla sväng. De som åkt spårvagn vet att det kan guppa och skumpa väldigt mycket när man kör igenom en växel eller över ett spårkryss. Så även denna gång. Det skumpade rejält, och kändes faktiskt väldigt suspekt.
- Nu spårar vi ur, säger jag lite halvt hysteriskt och halvt på skämt till min instruktör som står bredvid mig.
- Nejdå, svarar han kolugnt.

Plötsligt börjar människorna utanför mitt fönster springa i panik och jag ser att hela ström"snöret" (ni vet det som hänger över spåret och förser vagnarna med 750 volt ström hela tiden) vajar upp och ner som om det pågår en orkan däruppe. Mitt emot mig har jag en mötande vagn och jag undrar i mitt stilla sinne vad han sysslar med för att få strömtagaren att fara såpass. Massa gnistor flyger dessutom. Han ser snarare skräckslagen ut och pekar uppåt med en blick på mig. Min lilla instruktör hoppar raskt ut ur vagnen och ser till sin fasa att hela vår bygel (den som då tar emot strömmen uppe på taket) är helt böjd bakåt, och ber mig ringa ett il-anrop till vår trafikledning (det högst prioriterade anropet) och berätta att vi har en nedfallen bygel (som då kan göra hela vagnen strömförande om det vill sig illa). De svarar med att de skickar ut en bil. Själv känner jag att det inte riktigt stämde och kliver ur vagnen och går bakåt medan min instruktör står kvar inne och funderar eller vad han nu gör.
- Eh... jag tror minsann att jag hade rätt. Vi HAR spårat ur en smula.
-Har vi?
Han kommer raskt ut och medger att jag faktiskt har rätt. Endast framdelen på vagnen står där den ska. Resten har spårat ur rejält och står typ 30 centimeter från sina rälar och ja, vi har väl spårat ur i 10-20 meter. Asfalten har fina hjulspår en väldans lång sträcka.

Jag knallar tillbaka till växeln och ser att den nu ligger för körning rakt fram (jag hade lagt den för körning åt höger). Samtidigt hörs sirener i fjärran och våra ledningsbilar kommer samtidigt som det börjar samlas en rätt rejäl folksamling som tittar förundrat och spekulerar och frågar och tittar lite till. Någon får se att det står utbildning på min rygg och finner detta högst komiskt. Det gör också alla ledningssnubbar som kommer och ska försöka lösa det hela. Jag har ju självklart då också lyckats få hela ledningen strömlös så inga vagnar kan passera... alls. Snubbarna frågar hur många dagar jag har till uppkörning och skrattar gott åt svaret medan de suckar att det ju är kört för mig innan de skrattar lite till. Högst förnedrande. Alla verkade dessutom vara två meter långa så jag kände mig som en halvhysterisk myra där jag jamsade runt i min illgula väst med utbildningstryck på. Jag fick också träffa på honom som man i början av utbildningen får höra att man ska undvika under hela karriären: utredningssnubben. Jag får berätta allt så exakt och kronologiskt jag kan.

Tillslut, när både jag och min instruktör halvt frusit arslet av oss, får vi åka med ledningsbilen till en närliggande hållplats eftersom "det här kommer ta tid att få ordning på". I vår tetraradio får vi hela tiden höra hur övriga vagnar ska köra för att undvika det här. Vi får höra utrop på hållplatserna och veta att extrabussar måste tillkallas. Därefter får vi ta en vagn, byta, och sen ta bussen tillbaka till jobbet.

På jobbet möts jag av fina high five av vissa instruktörer och massa hot om löneavdrag och avsked, dock på skämt, så alla har under resterande dagen haft omåttligt roligt åt att Ica minsann spårat ur innan utbildningen ens var klar (det var dessutom min instruktörs första urspårning och han har jobbat i åtta år). Under lunchen inser vi att hela grejen nu ligger ute på GPs webb. Några timmar senare ligger en uppdaterad version uppe med bild och allt. Där berättas det att trafiken stod still i tre(!!!!) timmar. Jag vill inte veta hur mycket pengar jag kostat Spårvägarna innan jag ens börjat dra in pengar för dem. Jag ligger så att säga redan minus.

MEN, och detta är det största men av alla: det var inte mitt fel. Jag hade växlat rätt, kontrollerat tungorna och körde inte för fort. Växeln var helt enkelt elak och växlade tillbaka sig när jag enbart var halvvägs genom.

Men, tack GP för att ni berättar att det var en övningsvagn, och tack alla vänner som messat och självmant frågat om det var jag. Det kallar jag höga tankar om mig, så okej då: It was meeeee!

Bilden snodde jag från GP (vars artikel du kan läsa här)

På eftermiddagen började det snöa, och imorgon har jag slutprov. Yaaaay!

9 Comments:

Anonymous Norrland said...

Sorry my friend att jag hade på känn att det var du som var i farten, men se det så här, nu har du gjort det också och under utb. Så nu finns erfarenhet OM det skulle inträffa ngn annan gng. ;)

Kram på dig!

6:00 PM  
Blogger Joakim said...

Haha, taskig start! Men härifrån kan det väl endast bli bättre!? ;-)

10:20 PM  
Blogger Ica said...

Ida- Ja, det är sant. Mycket erfarenhet...

Joakim- Ja, man kan ju uttrycka det så, men du har (förhoppningsvis) rätt i att det bara kan bli bättre :)

5:55 AM  
Blogger Maja said...

Tycker du gjorde det väldigt bra gumman. Kram Maja

8:42 AM  
Blogger Maja said...

Ja, alltså löste situationen :) Och det kan vara väldigt jobbigt att bli missuppfattad, bra att bloggen finns då!

8:43 AM  
Blogger Lotten said...

HEJA ICA!!!

Jag har aldrig varit ens i närheten av något så spännande! Du måste klippa ut och rama in och spara till eftervärlden för dina barnbarns skull!

(Det mest dramatiska jag har varit med om var när jag 1994 i 10 km/h puffade till en stolpe.)

2:39 PM  
Blogger Ica said...

Majsan- tack söt för dina ord :)
Lotten- Otroligt spännande får jag säga, och var GLAD att du inte vart i närheten. TYVÄRR så är det ju svårt att rama in nåt från webben.. särskilt när man inte har någon skrivare. Ska muta nån kanske :)

5:22 PM  
Anonymous Anonymous said...

Allt löser sig; skarttade gott åt din berättelse. Uppkörningen går galant och jag ska åka med dig nästa gång jag är i Göteborg! Växlar är som de är; särskilt på icke normala körvägar. Bodde relativt nära din "olycksplats" när jag var barn en gång i tiden. Så länge sedan att det nästan är lögn....:-)
Hans-Otto Lundqvist; Uppsala.

6:17 PM  
Blogger Ica said...

Haha, att våga åka med mig tycker jag låter väldigt bra :D Då kan ju inte en urspårning spela så stor roll? :)

8:32 PM  

Post a Comment

<< Home