Jakten på den försvunna muffen

"Förlåt att jag är sen. Jag har tappat min muff."
Vad sa hon nu? Okej att vi brukar vara relativt frispråkiga sinemellan, men nu är här ett rum med över 20 personer som också hajar till.

"Ja, jag har varit på muffjakt hur länge som helst nu!"
Jaså. Varför letar hon så mycket?

"Så nu kommer ni ju få värsta chocken och typ bli döva."
Nu börjar fröken där framme nästan bli lite skrämmande. Vi ska bli döva för att hon har tappat sin muff?

"Men vi får väl helt enkelt köra utan idag, så ska jag leta vidare till nästa gång."
Här är Ica en smula undrande vad hon egentligen gett sig in på. Okej att det står att passet heter KAMP, men det här känns osäkert. Krävs det en muff för att träna Kamp? Jag som gått dit främst för att nu kunna försvara mig mot farliga grannar, rånbenägna tonåringar och argsinta pensionärer på söndagspromenad. Ska jag istället behöva använda muffen? Nej, det var väl inte rikigt tanken från min sida.

Efter 13 minuter fick jag kramp i låret. Slagen och sparkarna haglade tätt och luften som man slog på måste vart väldigt mörbultad tillslut. Sparka bakåt är mycket svårare än vad det ser ut att vara på film. Eller är det helt enkelt jag som inte är byggd som en asiatisk kampsportsexpert med chans på huvudrollen i Karate Kid XX. Vid styrketräningen på golvet höll jag på att bryta näsbenet då jag halkade iväg i min egen svett. Med andra ord var det väldigt jobbiga, svettiga och tunga 50 minuter som troligtvis kommer resultera i att jag får rulla upp ur sägen imorgon.

Vid passets slut hittade jag hennes muff. Den låg i fönstret vid stretchmattorna.

(Fotnot. För er med snuskig fantasi är muff inte vad man tror. Det är visst den lilla skumgummibollen som sitter fast på mikrofonen i instruktörens headset. Jag tvivlar dock starkt på att den verkligen är döpt till muff.)