avbryt, tankspridd, va? vem?

Mycket underligt. På senaste tiden har jag fått påståendet lite väl ofta att jag verkar tankspridd. Eller, det är om uttryckarna vill vara snälla. Jag har till och med blivit tillsagd att jag ÄR tandspridd, disträ och allmänt väck. Ja, förutom Helena då som precis sa åt mig att jag är paranoid. Jag har nu tänk på detta, vilket då uppenbarligen gjort mig ännu mer tankspridd. Vad finns det för anledningar till att bli tankspridd? Givetvis finns det massor. En väldigt tankspriddbidragande faktor är dessa bloggar. Människor bloggar ju om så otroligt mycket saker som man börjar tänka på. Till exempel vad man skulle göra om man hade snuskigt mycket pengar. Det tänkte jag på idag när jag cyklade ner till jobbet. Då höll jag på att krocka med en cyklist som tyckte att vänstertrafik var helt rätt.

Nu har jag suttit och tänkt på synder och laster. Vad som egentligen räknas som en synd, och som en last. Kan saker räknas som en last om man trivs med den? Och kan saker man gör med gott samvete räknas som synd? Vad benämner dem egentligen? Mina laster som att skriva varje dag, äta choklad och sjunga för mig själv är inget jag känner att jag måste bli av med. Räknas det som en last att aldrig kunna hålla tyst? Eller det kanske till och med anses som syndigt? Jag pratar ju när jag inte ska. Däremot är jag en jäkel på att knipa käft i situationer då jag egentligen ska prata. En smula opraktiskt kanske. Mitt i tankspriddheten ringde telefonen och jag svarade sedvanligt: "Hej, det är Ica." Det kan ju vara helt okej om man är hemma och svarar i sin egen telefon. Inte när man sitter i Help desk och ska svara vart personen kommit egentligen.

Nu har jag blivit störd på tok för många gånger för att jag i mitt tankspridda tänkande ska kunna hålla en tråd om vad det ursprungligen var jag bloggade om. Nu har jag istället blivit tankspridd över hur folk egentligen beter sig. Tycker man att det är okej att skälla ut någon för 90 öres förlust?

Nu kan jag dessutom helt och hållet ge upp hoppet om fortsatt blogg då jag suttit hos två studenter i 25 minuter, försökt le och samtidigt vela slå datorn hårt i väggen en sisådär 30 gånger. Att infoga ett sidhuvud och en sidfossing med nummer ÄR inte så svårt, men nu var det inget som ville som jag. Jag gjorde avsnittsbrytningar för att stackarna inte skulle få sidnummer på sin framsida och innehållsförteckning. Likt helsike började sedan numreringen med siffra 5. Det är ju inte så vanligt. När jag efter mycket bråk fick bort dessa evinnerliga femmor fick jag istället skiten att börja med en tvåa. Är det mer logiskt? Då låste sig även datorn och studenterna höll på att börja gråta trots att jag försäkrade att jag sparat allt och inget skulle försvinna när jag avslutade programmet. Tillslut då jag var nära att dunka huvudet i väggen mitt framför ögonen på de skräckslagna studenterna då jag faktiskt fick till en etta, men då ville vissa precis alla papper i dokumentet hela 1. I ren desperation ringde jag help desk och medan jag satt i kö fortsatte jag att bråka och knappra. Vips så stod det ett, två, tre och så vidare på precis rätt sätt. I samma sekund: "Välkommen till help desk, det är Henrik"
"Hej, det är Ica. Det var inget." Klick.

Nu har jag suttit här för länge. Nu vill jag gå hem.