"Stön, stånk, aj och oj!!"

På allmän begäran, eller rättare sagt, på Kicki Ws snälla förfrågan begav jag mig idag till en b-lagsmatch i dambasket för att se hur det gick till och sedan referera detta.

En sak kom jag fram till ganska fort: det är ganska stor skillnad mellan basket i damligan och den basket jag var och kollade på idag. Därmed inte bestämt vilket som är bäst, och mest roande. Inledningen var väldigt rolig då matchen innan fick avbrytas, med enbart 15 sekunder kvar att spela, på grund av slagsmål. Det kändes väldigt relevant då hemmalaget ledde med 40 poäng och då inte gärna kunde förlora under dessa 15 sekunder.

Matchen som jag var där för att kolla på var också roande. Ett gäng i blandade åldrar och vita kläder på ena sidan och ett gäng i lika blandade åldrar, men i blå kläder på andra. Den största skillnaden var nog kommunikationen. Under en match i damligan snackas det väldigt mycket. Här lät det med väldigt mycket, men om det var prat så var det väl kodat. I mina öron var det mest stön och stånk och en hel del grymtanden, vilket också är väldigt roande, om än svårt att förstå. Det hela gick dock väldigt mycket bättre än vad matcherna i damligan brukar göra. Vi ledde snabbt med 7-0, och det hela såg väldigt stabilt ut. Eller, stabilt kanske är fel ord, men det kändes tryggt i alla fall. Det kanske inte är superstabilt när man råkar kasta bollen rakt i famnen på en motspelare eller i huvudet på en medspelare. Det var även mycket mer i Småland kallade "böghögar", vilket ju inte alls är passande i en dammatch, men just för beskrivningen: ett gäng ligger i hög på varandra och svettas varandras svett medan vi på läkaren sitter och försöker se efter om spelaren underst får någon luft. Det höll även på att gå lite hett till när en väldigt beskedlig spelare i vårt lag visst la sin arm lite väl hårt runt halsen på tjejen bredvid som råkade tillhöra andra laget.

Det här matchen skiljde sig verkligen från övriga i mitt sällskap med. Istället för busvisslingar som framkallar tinnitus i öronen hade jag en mycket bra lärare. Nu är jag väldigt beläst inom basketens regler. Mer än de grundläggande. Jag vet hur man skriver poäng till och med, och via det har jag kommit till en insikt: jag ljög när jag första matchen skrev att det mest imponerande i basket är att lyckas få jättebollen genom pytteramen. Det mest imponerande är att det finns folk som för protokoll. Det ska vara p:n och u:n med upphöjda siffror för minuter och siffror under för straffkast. Det ska vara olika färger på pennorna. Det ska vara nummer på minuter och nummer på spelare i målögonblick. Det ska vara rätt antal foul vid rätt spelare. Det ska vara en ring runt ett x om spelarna börjar matchen inne på planen och x utan ring om de börjar på bänken, men sedan kommer in i matchen. På det stora hela såg det ut som en ekvation i Mycket Avancerad Matematik Värdig Will Hunting. Detta lärde mig den visa tolvåringen vid min sida. Jag kände mig inte alls fördummad när jag satt där, dubbelt så gammal, och inte visste ett skvatt. Under matchtid hann hon även förklara vad spelarna står för, heter och har för nummer på sin position. Det är inte numret på tröjan. Okej, jag kan förstå att man typ spelar center, men att sen ha ett nummer på det hela med blir bara för mycket. Dock hade jag klart för mig huruvida de spelade zonspel eller man mot man eftersom så gör vi i fotboll, även om spelen verkar helt omvända. I fotboll spelar man vanligtvis zonspel. I basket uppenbarligen man mot man.

Matchen ja. Jo, den var roande, men till och med jag kunde se att det inte var särskilt mycket skönspel, även om vissa pass och målsättningar skulle gjort sig bra i NBA. Andra laget hade bedrövligt många air balls(Det är när bollen varken rör ram eller planka, berättade tolvåringen). Då ska man tydligen skrika Aaaaaaiiiiir baaaaall bara för att vara lite jäklig. Tyvärr hörde jag inget sådant, för då hade jag gärna stämt in. Ensam vågar jag ju inte skrika heller. Då börjar jag säkert tjuta AAAAAIIIIIIIRRRR vid en time out eller liknande. Spänningen kom dock aldrig upp sig som den brukar på de andra matcherna. Vårt lag var nämligen på tok för överlägsna, även om de fick smärre snurrigheter för sig i sista perioder. Då var det... ja, konstigt. Det hela slutade med en vinst på nästan 30 poäng om jag inte minns fel. Jag hade mer saker att koncentera mig på denna gång eftersom man i denna hallen fick sitta på bänkar i golvhöjd istället för en läktare på någotsånär säker höjd. Jag var med andra ord tvungen att hålla koll på bollen hela tiden för att inte få den rakt i fejan. Kändes måttligt tryggt.

Det uppenbarligen största tragedin i matchen hände dock efter matchtid. Ett gäng trötta spelare kommer ut efter duschen och upptäcker till sin stora förskräckelse att caferterian har slut på kaffe.