Vila i frid Roy

Stackars, stackars Roy. En tidig lördagsmorgon beslutade han sig för att utforska ängens dimma och göra lite glädjeskutt med vårkänslor i hjärtat. Livet lekte, världen var vacker och han hade precis lärt sin lillebror att inte äta allt som ligger på marken. Han hade dessutom spanat in en snygg tjej som han tänkte bjuda på romantisk middag under kvällen. Tyvärr var Roy inte särskilt trafikvan. Han hade heller ingen aning om det volleybolllag som var på väg på Linköping och just körde intill hans fält. Lyckligt ovetandes studsade han mot skogen och försökte ta leka inte-röra-asfalten. Krash, brooooms, iiiiih, paaaaaang och sen ingen Roy mer. Istället fyra skrikande volleybollspelare och en bromsande tränare i bilen. Bilen ja som nu hostade upp fragment av gamla grillrester, roypäls, glas och ett volvomärke såg inte villig ut att köra vidare. Det hela var väldigt tragiskt, men tack och lov var Roy redan död när sedan människorna i bilen tagit sig tillbaka till honom. Hans ben stack dock ut i en farlig vinkel och han såg ganska ledsen ut. Någon som också såg ledsen ut var bilen som skulle ta spelarna till viktig serieavslutning i Linköping. Eftersom de bara kört i drygt en kvart hade de en sisådär en och en halv timme kvar att fraktas. Vi ringde polis, satte upp märken, bad Roy om ursäkt, samlade ihop det som var kvar av bilen och körde vidare.

Vid ankomst till Linköping hade vi sedan 10 minuter på oss att byta om och värma upp. Det är väl synd att säga att vi hade de bästa förutsättningarna: vår passare befann sig i fjällen, en center var sjuk, en kant kunde inte komma och nu hade vi dessutom kört ihjäl ett stackars rådjur. Vi ställde därför upp med en rutinerad, fyra halvrutinerade och två 14-åriga thailändskor som aldrig spelat med oss i princip. Redan i första matchen fick vi en halvrutinerad spelare skadad och vips var vi inga avbytare heller. Det hela slutade med andra ord inte riktigt som vi ville: Vi vann visserligen en match, men förlorade resten. Som om vi inte var förvirrade nog av passarbyte och helt nytt folk fick vår tränare sedan ett kreativt moment eller bara ett inslag av galenskap och satte ut mig att spela komplement istället för kant. Jag har aldrig spelat komplement. Till min enorma förvåning spelade vi vår bästa match då. Det kan ju i och för sig bero på att vi mötte det bästa laget, men ändå. Då var det helt plötsligt roligt att spela och vi ville inte mörda varandra. Ica fick beröm av Norrköpings tränare då hon snyggt styrde bollen från armarna, upp i ansiktet och ut på planen. Jag sa att jag numera hade det som vana att använda ansiktet vid volleybollturneringar och denna gång vann vi ju faktiskt bollen.
Vi vann med andra ord inte serien. Nu kom vi som bäst tvåa, men kan till och med ha slutat trea. Ingen division II nästa år för oss.

Stackars Roy var nog inte nöjd med vår insats. Han ville nog inte sätta livet till för att ett gäng galna och förvirrade brudar skulle sumpa sin chans till avancemang.

Nu bör vi ju inte i och för sig fortsätta ha huvudbry över vad vårt lag ska heta under Kal å Ada-turneringen i maj. Självklart ska vi av vördnad heta Team Roy.