Friday, March 23, 2007

Vinnarskalle=Dumskalle?

Runt om i bloggvärlden tävlas det nu i olika former. Och då menar jag verkligen olika. Jag vann tävlingen mellan mig och Lotten om mest utåtstående öron bara som exempel. Men vad är det som gör att vi är så besatta av att vinna, eller ja, somliga av oss, medan andra totalt skiter i det?
Själv är jag vinnarskalle av nästan lite osunda mått. Det betyder att jag tävlar i allt som går att tävla i. Jag kommer ofta fram till ställen totalt genomsvettig då jag under vägen dit tävlat mot alla andra cyklister, ett par traktorer och försökt plocka så mycket poäng som möjligt genom att väja för pensionärer med rullatorer, små terriers och tonåringar gåendes i bredd. Saker som jag från början vet att jag omöjligt kan vinna i ger jag mig heller inte in i. Människor som känner mig vet då att jag inte bör ge mig in i en tävling att äta så mycket som möjligt så fort som möjligt. Men det har jag faktiskt gjort. En gång, och jag gör det helst inte igen.

Den var den årliga stafetten på gymnasiet. Då kutar man runt hela byn(vilket ju går relativt fort då byn inte är av imponerande storlek) och gör makabra saker. Vi var ett gäng på fem-sex tjejer som ställde upp varje år. I ettan och tvåan vann vi utklädnaden då vi var brandmän ena året och Roger Pontare andra. Tredje året var vi fågelskrämmor, och jag lovar, det ger mjölksyra i armarna. Eftersom vi var färre än de flesta lag hade vi en som fick göra två sträckor. Ja, givetvis vinnarskallen Ica. Det hela började med att kuta som en galning fram till ett bord. Där skulle man klämma FEM delicatobollar och springa vidare för växling. Jag kom sist in eftersom jag tappade stafettpinnen i starten, och var först därifrån. Det hela hade ju kunnat vara frid och fröjd om jag nu fick lägga mig på marken och jäsa och må illa i fred. Icke, jag skulle ha sista sträckan. Tyvärr var den inte så välanpassad för en med fem delicatobollar i magen. Av någon underlig anledning kom vår växlare först och jag gav mig ensam in på sista momentet. Det inleddes med irlänsk julafton. Det är jobbigt i vanliga fall. Nu var det riktigt kräkframkallande. Därefter när man tagit väldigt vingliga omvägar till nästa moment skulle man sticka ner händerna i hinkar fyllda med äckliga sörjor av olika form för att hitta en blå glaskula. Slutligen skulle man hoppa säck in i mål. I hysterisk tempo kom en fågelskrämma hoppande med klet på hela sig, en mage som såg gravid ut och en smula grön i ansiktet. Men vi vann och jag kände när jag varvade ner att jag inte ens hade sett de andra lagen. Jag var inne i min galna tävlingsdvala.

I helgen ska det spelas volleyboll. Den är mycket välplanerad då det för min del är personalfest ikväll och avtackning av en redan saknad kollega. En personalfest utan överkonsumering av öl och efterfest i sjuttiotalslya med ren sprit och skumtomtar är ingen personalfest. Med andra ord kommer det troligtvis vara en smula motigt att befinna sig vid uppsamling klockan 6:30 imorgon och bilfärd till Linköping för att spela matcher precis hela dagen. Som situationen är nu leder vi serien, och vi är i alla fall två envisa vinnarskallar i laget som bara har finalen inställd i skallen och vinst. Vinner vi imån vinner vi nämligen serien. Lite miss är bara att turneringen är flyttad från söndag till lördag i sista minuten vilket gjorde att vårt stabila lag drabbades av kraftgt manfall och vi nu är 50% ordinarie spelare och resten nya. De helger som inneburit en hel dags volleybollspelande brukar Ica ramla ihop i sängen vid 20:30 på kvällen och sova som en sten i tolv timmar. Det är dock inte en möjlighet då klassen ska ha sin sista stora fest ihop under morgondagskvällen. Direkt efter ankomst hem ska man med andra ord bege sig till fest.
Hur detta ska sluta vågar jag inte tänka på, men om ni hittar nån blond sak i en grushög på stan på söndag så snälla plocka upp henne. Det är troligtvis jag som för sent insett att mina ben aldrig i livet gått att övertala att cykla hemåt och därför tagit närmaste upphöjning som lämplig sovplats.

6 Comments:

Blogger Lotten said...

Eftersom det var jag som vann tävlingen om utstående kroppsdelar, har du fel.

Rätt har du däremot i att det är lattjo att ha tävlingsinstinkt. När jag tvingas ut på promenad, tar jag alltid tid så att jag kan slå föregående promenad. Bästisgrannen pratar om utsikter, solnedgångar och livet. Jag säger hm och kollar på klockan så att vi inte drar benen efter oss.

2:47 PM  
Blogger Ica said...

Lotten: Meh! Hur länge ska vi orda om detta. Jag säger ju att vi ska mäta nästa gång! Och vi påbörjade faktiskt det hela med öron.

Ja, mycket lattjo med tävlingsinstinkt, om än förödande ibland. Just promenader är ju hopplöst tråkigt framför allt... om man inte har sällskap. Solnedgång? Vad är det?

3:10 PM  
Anonymous Johanna said...

Klart vi ska vinna som sagt, trots små asiater (ok, det där låter inte bra om man inte är oss och fattar men skitsamma ;)) Och inte att förglömma att det är Super Marioa Bros 3 + öl som gäller när du kommer hit sen också. Pöss så länge!

6:18 PM  
Blogger majsan said...

jag åt tio korv med bröd en gång i en tävling. I en annan tävling åt jag 9½ cheeseburgare. Kanske kan du och jag å ihop för att tävla i någon slags multisport? Lycka till imorgon!

7:57 PM  
Anonymous Hanna said...

vårt lag borde ju egentligen vara det mest framgångsrika lag som nånsin tävlat i haganässtafetten. vårt segerfacit är inte dåligt alltså. inlägget framkallade sköna minnen! hoppas vi ses (och möts!) på kal o ada, om vi nu lyckas skrapa ihop lag.

7:34 PM  
Blogger Ica said...

Haha!! Hanna! Har jag dig här? Trevligt. Ja! Se verkligen till att skrapa ihop lag. Det vore ju så roligt. (Tror vårt lag fick stryk(!!) av Eneryda volley förra året, men då var ju inte vi jag med ;))

Johanna: Hmmm, ja, det gick ju som det gick, och vi hamnade där vi skulle.

Majsan: Ja, du och dina ätartävlingar är det nog INGEN som slår.

1:04 AM  

Post a Comment

<< Home