Liknelser eller värt att blogga om?

Bloggämnen. De är som myggor. Vissa tidpunkter existerar de inte ens, och andra blir man överhopad av dem. Det var nog den sämsta liknelsen jag kommit fram till de sen jag sist sa att jag gjorde nåt lika bra som jag sjöng. Jag beskrev med andra ord något jag var väldigt dålig på.

Tillbaka till ämnet bloggämnen ja. Nu finns de en del. Ska jag skriva om:
- Dagens besök hos optikern?
- Muffens slagkraftighet i bloggvärlden?
- Den extrema förolämpning jag helt utan att mena det slängde ur mig till en total främling igår?

Kanske ska man spara en del och blogga om senare. Dock kommer det aldrig bli ett senare eftersom det hela tiden far bloggämnen över en som kameler i puckelpisten. Kanske istället ett mastodontinlägg om samtliga? Även om jag ska stänga bibblo om en halvtimme.

Dagens besök hos optikern kan man sammanfatta som traumatiskt. Eller, inledningen av dagen var traumatisk. Jag hade ätit morötter som en galning sedan igår. De sägs ju ge bättre syn. Det var dock inget jag märkte av när jag drog med mig Maja till ögonfarbrorn och agerade blind hela vägen. Väl framme och i god tid blev vi erbjudna kaffe, godis och kaka. Jag anade genast misstankar att det var så fick blivande glasögonbärare mildare till sinnes. Maja, som bara visat sig vara halvblind på ena ögat, men inte behövde glasögon började genast prova och hitta snygga bågar som hon passade i. Ica snavade mest omkring och insåg att de enda bågar som passade hennes minifejs fanns på barnavdelningen och var rosa. Sedan fick den blinda kattungen(jag) syn på godisskålen som stod vid kaffet och kakorna. Choklad skrek mitt inre och jag slängde raskt in en bit i hopp om att få en lyckokänsla. Icke! Det visade sig vara lakrits. Jag avskyr lakrits och började nästan gråta. Med Majas guidning(hon provsmakade samtliga tre kaksorter samt kaffet) lyckades jag tillslut hitta enkla havreflarn som jag riskfritt kunda gnaga på. Tillslut kom ändå min domare ut och hämtade mig till avrättningen. Själv bar han enormt tjocka glasögon och skelade en smula. Han bad mig fokusera på huset och ängen vilket först var skräckinjagande då jag bara såg mörker. Sedan blev det ännu mer skräckinjagande då husfanken försvann ut och in ur fokus hela tiden. Då ville Ica förkunna att hon skulle nog gå hem nu. Då minsann fick man följa med in i ett litet rum, mäta avstånd mellan ögonen sitta fint. Höger öga skulle täckas och därefter vänster och man skulle läsa fina rader av bokstäver som yttrade sig i spegeln mittemot. Det visade sig vara noll pix. Vid sista visningen av bokstäver i miniatyrmodell blev jag åter lite ledsen när jag inte ens såg bokstäverna när jag fick använda båda ögonen. Ögonfarbrorn lugnade mig med att säga att det var tanklöst gjort att lämna just den skylten uppe eftersom ingen skulle räknas kunna läsa den. (Jag tror han ljög. Var gör annars Stålmannen och hans röntgensyn sina undersökningar?) Jag hade klarat mig galant och hade helt perfekt syn. Snubben testade ett par glasögon på mig för jag kunde ju få snäppet BÄTTRE syn. Dock hjälpte de inte ett skit och jag såg sämre. Anledningen till det? Ett fingeravtryck på glasögat.

Muffens slagkraftighet i bloggvärlden
Idag äntligen hjälpte Mike mig igång med funktionen som gör att man kan kolla vilka sökord folk använt sig av för att komma till min blogg. Tråkiga ord som Skriv med skruv och sådant dök ju givetvis upp, men mest slagkraftig av kandidaterna var ändå Muffen. Det var ett vanligt förekommande sökord. Muffen alltså. jag gjorde givetvis en google-sökning på detta för att se vad jag hade för kompisar på listan. Numera kan jag nästan då ansluta mig till porrsajter och det faktum av att Big brother-Jessica kanske har en muff i muffen(?)
Mycket underhållande faktum som verkligen sporrar till att fortsätta användningen av suspekta ord och fraser.

Den extrema förolämpning jag helt utan att mena det slängde ur mig till en total främling igår
Under gårdagen lyckades jag nog nästan med bragden att bli avstängd från mitt gym. Åtminstone om någon av de som är anställda på stället hade hört mina vulgära uttalanden i omklädningsrummet. Det hela började inte bra då jag höll på att krascha ställets dator genom att envist försöka dra mitt passerkort till skolan fram och tillbaka i deras system istället för gymkortet. Just det att jag inte heller gav mig innan jag blev tillsagd satte nog mig i lite sämre dager på stället. Jag tyckte ju hela tiden att jag drog rätt kort. Med det kan man dra slutsatsen att det är skadligt för hälsan att fara ut och in genom dörrarna till skolan för många gånger på en dag.

Nåväl. Väl uppe i omklädningsrummet började en tjej jag aldrig sett där förr att prata med mig. Väldigt vänlig och öppen tjej dessutom. Hon frågade en hel massa om jag vart och dansat på det passet förut och att hon inte var orolig för dansen hade hon ju i sig och det skulle nog gå bra. Jag förstod inte egentligen varför hon började samtala med mig, för hon svarade så bra på sina egna frågor, och ville nog mest berätta om sitt liv. Muntert anförtrodde hon mig att hon skulle behöva komma igång och träna nu när hon blivit sambo. Hon hade ju hamnat i sambofällan. Ica lyfte frågande på ögonbrynet eftersom hon inte tidigare sett någon sådan fälla. Mycket förstående förklarade bruden att hon ju dragit på sig de där ökända sambokilona, de där som smyger på en när man blir sambo och börjar laga en massa god(onyttig?) mat ihop. Ica skulle då fortsätta försöka vara trevlig fast hon inte hade en susning om vad tjejen snackade om och skulle säga att hon hört ryktet att det skulle vara så. Det hade ju vart frid och fröjd om jag sagt det. Nu sa jag inte att jag hade hört det, eftersom min hjärna nånstans halvvägs fick kortslutning. Nej nej, istället sa Ica det taktfulla:
- Ja, jag ser det!