Vansinnig vinter varslade vårkänslan

Det där jag skrev om vårkänslor- glöm det. Mina vårkänslor begick i alla fall kollektivt självmord genom att bryta sig ut ur min kropp och bege sig till microvågsugnen i hopp om både ljus och värme. De är med andra ord ett minne blott nu eftersom de inte känns så välmotiverade då man söndagsmorgonen i all ära drar bort gardinen och upptäcker till sin stora fasa att det faller SNÖ utanför fönstret. Det har varit vår i en vecka nu vilket har fått en att äntligen börja hoppas på att vintern är slut och man kan hoppas på en ljusare och varmare årstid. Det är männskoplågeri att EFTER detta börja snöa och äckla sig igen. Då blir åtminstone Ica en smula vrång och ledsen. Om det ändå ska envisas med att aldrig lämna landet kan de väl i alla fall ge fan i att inge människan hopp genom att hålla sig borta och släpa fram vårvädret. Innerst inne visste jag att jag tog ut segern i förskott vad gäller att ha överlevt ännu en vinter.

Nästa helg ska man ställa fram klockan en timme till, just det, sommartid. Ska det inte ge en liten hint till vitäcklet på marken att det haft sin årstid och väljer man att komma för sent får man skylla sig själv. Det innebär icke att man får inskrida på sommarens halvår. Så uppfostras ju alla andra, ja, utom vissa föreläsare och aerobicinstruktörer, och då ska väl även snön rätta sig efter det?