Helgen i bilder och ord

En bild säger mer än tusen ord. Är det verkligen så? Möjligen. I alla fall blir det nog något som får komplettera dagens inlägg, som ska beskriva veckoslutets strapatser.

För ett par veckor sedan befann jag mig på en fest med lite löst folk jag aldrig träffat förr. En av dessa nya berättade att hon var tatuerarlärling, och givetvis blev jag eld och lågor och ville att hon skulle tatuera mig på studs. Det var kanske inte det smartaste förslaget från min sida, men det förstod även hon och gav mig istället sitt nummer så jag skulle kunna ringa och beställa tid när jag lugnat ner mig ett par spass. Sagt och gjort ringde jag upp henne när jag satt på bussen till Göteborg förra helgen, och fick en tid redan om en vecka, vilket alltså blev i förrgår för den snabbe läsaren.

Under den här festen hade jag som vanligt bossat runt gällande både musik och lekar precis som vanligt, och dessutom hävdat att tatueringar inte gör så himla ont. Det var något jag helt klart fick äta upp när jag i fredags högg en kompis i handen och åkte till förorten för att livstidsmärkas. Både kompisen och fröken tatuerare skrattade ondskefulla skratt redan från början och diskuterade om tatueringsfröken inte skulle ta och ringa sin läromästare för att kolla om nålen inte var för djup, men beslöt sig att strunta i det. Något så banalt som nåldjup känns ju inte alls viktigt när man sitter på en brits och svettas. När sedan meningar som "Det är jättesvårt att göra det här rakt", "Undra om jag stavar rätt nu", "Nu ska jag testa nåt för första gången" och "Hoppsan!!" dyker upp när man sitter där och känner nålen sticka i huden känns det inte så stabilt och tryggt. Dock var det bara att bita ihop, låtsas som att det regnade och slänga lite ilskna blickar på dem båda vid de värsta häxskratten.

Efter dryga två timmar var hela kalaset klart och resultatet mycket tjusigt i mitt tycke. Senare på kvällen dök följande meddelande upp på Facebook: " Du var stenhård idag Ica!! Lyckades inte knäcka dig... =) Jobbet var x-tra kul med två supertjejer i studion. Kram!" och strax senare "Du var tuff idag Ica!". Det första var från Fröken tatuerare och det andra från den sadistiskt skrattande kompisen. Himla tur att jag inte la mig i fosterställning, grät och sög på tummen när det gjorde lite ont då och jag trodde felstavningar skedde (Tänk en språkpolis med en felstavad tatuering!). Min värdighet är fortfarande intakt!

Det är inte alltid man får sitta bekvämt

Läser man allt blir det "What goes around comes around"

Lördag innebar denna helg volleybollmatch mot serieledarna. Hela spektaklet kändes mycket osäkert då vår bästa blockare var borta och halva laget valt att föda barn samtidigt. Vi kände oss med andra ord lite nederlagstippade. Dock fanns det ingen som helst vits med det. Fjant satte de snyggaste smasharna efter de fulaste hoppen, Ica fick en boll klockrent i fejsan men missade bara en serv, alla krockade en eller tre gånger och någon andredomare fanns inte på plats. Vi vann hela skiten med 3-0 i set och hade plötsligt tid att både duscha och göra en spellista i Spotify innan festligheterna i min lägenhet skulle dra igång.

Snyggt på tå allihop

Fyrmannaparty ska inte underskattas och med singstar och youtube blir allt möjligt. Vi sjöng grannarna vansinniga och beslutade oss alldeles för sent för att gå ut vilket för egen del resulterade i "Hej stan!", "Hej då stan!".

Lina kan konsten att leva sig in i singstar

Då AIK tog hem det allsvenska guldet förra veckan förlorade Ica i samma veva ett vad mot den ondskefulla kollegan och fick i straff att baka en kaka åt honom. När jag bad lyssnarna om hjälp hur man kan baka en svart-gul kaka ringde en herre in som antagligen var lika bitter som jag:
- En AIK-tårta kan ju inte vara så svårt. Det är bara att göra en vidbränd sockerkaka och lägga banan på.

Förslaget var frestande, men jag ska numera försöka att inte vara så förbenat dålig förlorare utan istället göra det med värdighet och glädjas med andra (Yeah right). Därför har jag idag spenderat x antal minuter på att göra en förbaskad AIK-kaka. Det var lättare sagt än gjort vill jag lova. Plus att jag aldrig mer kommer köpa gula godisfiskar i tron om att de är gula. De är mer vita än gula och höll inte alls nyansen för vad som kunde räknas AIK. Det var dock det bästa jag hade att tillgå, och jag måste ändå säga att AIK har en förbannat jobbig logga. Varför ha en sol med solstrålar i vänster hörn? Och vem orkar egentligen skriva 1891 i höger hörn? Där brast mitt tålamod och resultatet fick bli som det blev. Vinner inte änglarna nästa år ska jag skicka sur vispgrädde med posten!

Nåja, jag försökte i alla fall