Alla dessa djurberikade dagar

Djur har väldigt olika inverkan på en. Gårdagskvällen spenderades uppe på ryggen på en krutdunk som inte ville gå i det tempot jag ville. Det skulle helst gå i hundranittio hela tiden. Denna lilla pålle är nätta 168 cm i manken och därför en ganska stor häst. Hon är även gammal travare och kan med andra ord sätta iväg i relativ högt tempo. Det var en fin samling som gav sig ut igår. Två reflexklädda hästar och två lika reflexklädda människor med varsin pannlampa på hjälmen. Utan pannlampan hade man inte sett ett smack ute i skogen och det skulle lätt kunna gå illa. Nu gick det mest fort.
"Ica, nu går det liiiiite fort!"
Jo tack, jag vet. Men att få en häst som inte gått på tre dagar att gå i samlad trav och på tygeln är inte det lättaste. För icke-hästkunniga innebär det inte att hästen trampar på sina egna tyglar utan har en böj på nacken som gör att den är mer samlad och svarar mer för ryttarens hjälper. På ett ungefär. Detta var dock något jag försökte om och om igen och som min pålle ignorerade totalt. Det var mer någon form av race med hennes huvud uppe i min näshöjd rusandes rakt in i mörkret. Rundan avslutades utanför stallet med en genomsvettig häst och likadan ryttare. Ryttaren var nu även innehavare av ett par väldigt ömma armar och domnad nacke.

Dock var djurdagen inte över. Hem till andra ryttaren och hennes två katter, en birma och en skogis, och på detta en nykastrerad birma på sju månader som helst ville mucka med allt och alla. Kanske en form av försök till bibehållen värdighet efter att förlorat sina manliga attribut. Sistnämnda katt tyckte att natten skulle spenderas i Icas olika påsar som låg på golvet, eller farandes upp och ner i sängen, eller slutligen ylandes. Detta var helt underbart att försöka införskaffa sig nattsömn i. Vilket visade sig inte bara vara underbart utan även en smula korkat. Uppvaknandet vid halv sex i morse var inte för trevligt. Ett par luftrör som lät ungefär som en 80-åring tant som kedjerökt sen spädbarnsben. En näsa som var igentäppt av grönt segt äckel som verkligen satt som en propp och hindrade till andning via den vägen. Slutligen fanns någonstans i detta slemmiga pipande ett par ögon. Dessa gick dock inte att öppna eftersom de var igengeggade och väldigt svidiga. Det var bara att famla sig upp, inse att man kanske skulle utrymma lägenheten så fort som möjligt och försöka klä på sig utan att se. Mycket intresant upplevelse. Man blev i samma läge en väldigt ökänd bussresenär då man riktigt satt och nästan spred en inbillad influensa som bara var en allergireaktion samtidigt som man lät som en döende giraff.

Väl hemma på trygg mark borrade jag ner näsan i hundpäls i ett överfall som framkallats av att jag varit frånvarande så länge som en hel natt och lite till. Päls som päls tänkte jag och drog med denna pälsboll till agilityplan och ösregn. Hela träningen gick som på räls och hund och lillmatte flåsade in igen i måttligt rent skick. Rakt ner i badet och nästa trevliga djurupplevelse. Hunden behövde verkligen ett bad, men det höll hon inte med om. Gnäll, ruskningar och medvetet pälsavfall gjorde att jag badades mer än hon och såg ut som ett blött monster i stort behov av att raka benen eftersom jag hade långa vita och svarta tussar hängandes där. Minus är att hunden nu ser ännu mer ut som en kanelbulle då pälsen står åt alla håll och kanter.

Resultatet av mötet med dessa underbara varelser som hyllas som männikskans bästa vän, klokaste djuret och vara belönade med nio liv är en tjugofyraåring, med dinglande, smärtande gorillaarmar, ett skräckinjagande rosslande läte, grönt slime, ögon små och onda, dyngblöd med lurviga skånkar. Ett monster kort och gott.