Nedräkning Sydafrika 2010

Var fjärde år spelas fotbolls-vm. Var fjärde år står stora delar av världen stilla under en månads tid. Och vid slutet av var fjärde år visas en vm-krönika om årets vm. Allt tar en tillbaka till denna underbara månad som var förvirrande, förtvivlande, rolig, sorglig, tragisk och våldsam. Samtalsämnet nummer ett kommer åter till ytan. Hur en av världens största spelare Zidane kan få för sig att skalla ner en motståndare i finalen. Jag har bloggat om det innan, och jag gör det igen: våld ska inte brukas alls på en fotbollsplan, men här ligger mina sympatier hos Zidane. Hans sista vm och sista stora match och han blir en av fyra i statistiken som blivit utvisad under en vm-final. Han må ha varit skallig och svettats flera liter innan matchen ens börjat, men han var en sjujäkla fotbollsspelare.

Krönikan innehöll ju givetvis så mycket mer än skallningar och Ica fick glädjen att sitta och leka besserwisser. Tyvärr bara i sin egen närvaro. Så jag satt och pratade med mig själv om saker jag sa redan då, som nu sas idag. Ta exempelvis den där Zlatan. Jag var emot honom till den högsta grad och fick så mycket skit. Enligt min åsikt hade han inte i vm-truppen att göra. Hör och häpna: Sverige gjorde inte ett enda mål i vm när Zlatan var på planen. Blir man förvånad? Nääää! Dock imponerade inte flertalet spelare i den svenska truppen, men det fanns oräkneligt antal spelare som förtjänade den platsen mer än långskånken som till och med fick en sång tillägnad sig själv.

Men vad man minns. Slaktmatcen mellan Holland och Portugal. 16 gula kort och fyra röda där stackars Deco fick knalla av efter att ha sett rött. Och vad jag såg rött sedan när jag åter såg den hånflinande domaren som visade ut Lusic utan någon helst vettig motivering.

Åter igen fann vi Spanien med det fulaste landslagsstället. Sverige och Ukraina kunde igen misstas för ett gäng kycklingar. Tyskarna såg lika grottmänniskolika ut som vanligft. Italien sprang runt i sina tajta tröjor med guldtryck, lika fåfängda som vanligt. Franskmännen såg lika gamla ut som vanligt, och Portugal och Italien var duktiga på att filma. Däremot visade inte brassarna samma spelgläjde som vanligt.

Med ett stort flin i fejan såg jag Klose bli vm's skyttekung. Man såg Ljungbergs mål och Buffon bli turneringens målvakt. Förvånat med huvudet på sned studerade man dessa högar av vuxna män liggandes huller om buller på varandra vid vinst och gråtandes krokodiltårar vid förlust.

Jag minns Zidanes skallning, Shaabans debut, slaktmatchen, Lehmans räddningar, Ballacks frilla, Beckhams skada, Rooneys utvisning, Owens skada, Ronaldos ölmage, Ronaldinhos straffmiss, Henkes straffmiss, Bartez äggliknande skalle, Kahns livsfarliga uppsyn, Svenssons förolämpning, Maharatzis fulhet, Buffons studsande och Australiens sensationsvm och sitter nu och förbannar att det är tre och ett halvt år kvar till nästa vm. Dags att börja nedräkningen till VM 2010 i Sydafrika.