Monday, February 27, 2006

Ni som någon gång varit på ett step up-pass vet att det kan vara ganska så knivigt. Man snubblar lätt på brädan. Det är konstiga steg som ska tas och det ska dessutom göras i takt till musiken. Då kan ni tänka er att dubbelstep därmed blir dubbelt så svårt eftersom man då har två brädor att hålla ordning på.
Igår var Ica på step up. Ett fyrlingspass. Varje deltagare hade fyra lådor att steppa på. Det kändes helt hysteriskt. Dessutom hoppade man ju som man var inne och stampade på andras lådor. Med andra ord: studsar du åt fel håll, eller glömmer att studsa i sidled/framåt/bakåt riskerar du att frontalkrocka med grannen. Det är föga uppskattat och kan göra ganska ont. Jag lyckades av någon väldigt underlig anledning med att inte få mitt hörn. Detta är en katastrof. Mitt hörn är mitt hörn och jag flyttar mig aldrig därifrån. Nu råkade jag dock vara i tid till passet och jag ställde mig i kvadraten som var längst bak och till vänster, men sen kom det ju mer människor och vi fick bygga ut hela den underbara skapelsen av stepbrädor. Jag hamnade med andra ord mitt i mitten. Mycket stressande, och jag märkte ett stort minus med att stå där, mer än att man ses av fler människor än om man står i sitt hörn. Står man med folk både vid sidorna och framför och bakom känner man dessutom doften av dem. Blä. Bruden framför mig var i ganska stort behov av att tvätta sina träningskläder eftersom hela hon spred en relativt sur doft av svett. Hon till höger hade nog ätit en riktig festmåltid på lördagskvällen med huvudingredinensen vitlök. Bakom mig stod någon som uppenbarligen äger eller i alla fall spenderar ganska mycket tid med en eller flera hästar. Jag har inget emot hästdoft, men det kändes lite fel i en spegelsal. Slutligen hade människan till vänster sämre koll på studsandet än jag eftersom hon lite väl många gånger stod kvar när jag kom hoppandes in i hennes ruta.
Vem har påstått att träning enbart är fysiskt jobbigt? Jag var mentalt uttröttad när en timme gått och jag sammanlagt trampat på sex olika lådor.

Sunday, February 26, 2006

Undebart!
Magsår, mjölksyra och många skrik! Trodde tillslut att min soffa skulle välta och blommorna ramla ner för denna dramatik. Det är elakt att spela så spännande. Hur kan man åka på utvisningar i sista perioden? Hur kan målvaktsuschlingen gå ner i spagat och hur i hela friden kan man göra mål på en halv sekund efter tekning? Svar: Skitsamma för nu har vi ännu ett OS-guld. Det kan inte vara bra för hjärtat och det var verkligen inte bra för mitt golv då jag vid 3-2-målet råkade välta ut min cola light som stod på soffbordet. Jag kan väl inte hjälpa att min kropp reagerar spastiskt vid sådana glädjetillfällen. Nu måste jag andas lite innan jag beger mig ut.
Enligt mig är söndagar en överflödig dag. Jag gör verkligen ingenting dessa dagar. Tragiskt men sant. Dock hade jag väl planerat att söndagar ska bli mina riddagar när snön kan överge landet och fly(eller smälta). Idag är dagen H, eller dagen F beroende på om man vill se det som dagen Hockey, eller dagen Final. Jag tycker det är dagen HF: HockeyFinal. Tyvärr kommer den nog ses i ensamhet och utan en enda öl. Helt fel. Jag får väl bygga upp en läktare packad med gosedjur eller något för att rätt stämning ska infinna sig.

Jag tror mitt förflutna jagar mig. Drömmar på drömmar kantar nätterna med svettattacker och bultande hjärta. Dumt av mig att drömma så tycker jag, men likt förbannat gör jag det. Kan man inte drömma om disneyfilmer, evig chokladkonsumtion och drömprinsen på en vit springare istället? Skräckinjagande på sitt sätt ja, men inte alls inom samma storlek.

Uppdatera sin blogg en söndag är helt meningslöst. Då får man ju till och med svart på vitt att ingenting händer.

Saturday, February 25, 2006

Har man gått för långt när man ligger och formulerar bloggmeningar mitt i natten istället för att sova? Är man beroende då?
Gårdagen var väldigt mystisk om man nu ska sätta enbart ett ord på den.
Upp tidigt och åka till Strängnäs för stora redovsingen. Jag blev tokimponerad av allt: folk som inte skämdes för sig själva, folk som stod ut med andra folk, folk som var jätteduktiga, alla som repade mod och redovisade, storleken på muffinsarna vi fick på eftermiddagen och så vidare. Jag och Nellan hade tidigare i veckan kommit överens om att vi måste ta med gruppen ut och öla efter redovisningen på fredagen. Dock visade det sig att vår grupp nog inte ville umgås så himla mycket mer med oss så vi fick börja ragga på annat håll. Förslaget blev att vi säger till så många som möjligt, sätter oss på O'learys och kommer då dit i lagom tid till hockeyn börjar. Så blev inte alls fallet. Redovisningarna gick fortare än tänkt och redan runt tresnåret var vi tillbaka i stan. O'learys var fullbokat och hockeyn stod i riskzonen. Snabbt och lätt knallade hela gängen med textare, illustratörer och rumsliga gestaltare (tappade vi en omvärldsanalytiker på vägen?) in på systemet, utförde inköp och knallade vidare hem till Johanna där vi fick kånka in Idas tv i Johannas rum för att se på hockey. Det blev cider, öl, gemenskap, hämtkäk, skrik, skratt och många gäspningar på väldigt kort tid. Allt kändes på det hela väldigt trevligt, men samtidigt en smula skumt. Efter ett tag började folk bryta upp för de var för trötta för att orka leva mer. Kursen hade tagit hårt på alla både psykiskt och fysiskt. Det som i detta läge förvånade var att jag då slängde en blick på klockan som visade 18.15 och Bolibompadags. Jag, Maja och några illustratörer var kvar sist och efterfestkänslan hängde tungt i luften där vi halvlåg i soffan, sluddrade lite och gäspade ikapp. Kom fram till att det ju är en dag imorgon också och att vi kanske borde dra oss hemåt innan det blev gryning. Sagt och gjort knallade jag och Maja hemåt och jag tror att klockan väl var strax efter 22 på kvällen när jag kom hem. Det var den gryningskänslan. Trött som en ovanligt sömnig snigel kröp jag till kojs och hoppades på lång sömn innan klockan skulle ringa och jag skulle upp och jobba. Jomenvisst. In my dreams. Det var jamaicaner och hundar som helt klart helhjärtat gick in för att sabotera denna dröm. Ylande och grälande och skrikande genomsyrade hela min natt och vid åtta gav jag upp, klev ur sängen, knallade på toa och märkte att spolningen åter dött. Underbar morgon.
Nu sitter jag på jobbet och vill gå hem. Dragning efter alkohol ikväll ger mig pytteskinn och rysningar och huvuddunket ökar ytterligare några grader när ord som Koncept, Värdeord, Mälsåker, Pullmedium och Interiör far genom huvudet. Jag tror vi är 90 elever som igår, troende eller ej, tackade Gud att vi överlevt dessa fem veckor och faktiskt rodde dem i hamn med bravur.

Thursday, February 23, 2006

Ja, vad ska man säga om dagens ungdom? Jag vet inte om jag ska fnissa eller förfasas över reportaget Aktuellt precis visade. Det handlade om detta numera väldigt trendiga pokerspelet. De berättade hur gymnasieelever spelade upp tredubbla studiebidrag på en timme och hur skulderna växte och växte, och hur omöjligt det var att kontrollera sitt spelande. Därefter visade de reportage från olika skolor. En skola i Lerum hade förbjudit allt kortspel och man fick höra en tanig snowboardgrabb beklaga sig över detta eftersom de nu nästan var vuxna och borde få bestämma själva. I Umeå fanns det spelmissbrukare och på någon annan skola kunde eleverna inte använda skolans datorer för skolarbeten eftersom de hela tiden var ockuperade av pokerspelande elever.
Jag satt bara och väntade på vad som komma skulle, och jajamensan: "På Haganässkolan i Älmhult rånade en elev byns JC-affär för att betala en pokerskuld på 7000:-" Sen dyker det upp en blond tjej från min gamla skola och berättar på bred smålänska med frånvarande r hur spelandet blev bredare och bredare.
Är poker så illa? Och varför blev det helt plötsligt en trend bara sådär? Jag har suttit och haft pokerkvällar med kompisar både här i Norrland och hemma i Småland, och givetvis ska ju alltid småttingarna vara värst. Hur kommer det sig att man påverkas så fruktansvärt mycket ju yngre man blir? Om jag jobbar på dagis i sommar får jag väl stålsätta mig för att mina små kottar kommer ha stora skulder i form av nappar och oanvända blöjor på grund av för många förlorade pokermatcher.
Det finns vissa saker i livet som jag är barnsligt förtjust i. Ta choklad som ett exempel. Hade jag fått välja mellan evigt liv utan choklad, eller enbart en månad kvar att leva med fri tillgång till denna godsak hade jag vart tvungen att fundera på saken både länge och väl. En annan sak som får mina ögon att tindra som ett barns på julafton är bokrean. Julklappspengarna åker nu fram och spenderas. Veckor innan rean börjar går jag runt till stans olika bokhandlar och plockar på mig kataloger (eftersom jag har en "ingen reklam tack"-skylt på min dörr). Sedan knallar jag hem och frossar i dessa i oändlighet och räknar dagarna till rean börjar. Alla katalogerna ligger framför mig på sängen och det jämförs priser, läses korta baksidetexter och bläddras till oigenkänlighet. Sedan skrivs allt ner på en lista i form av "Ska köpas" och "kolla på och kanske köp" samt i vilka affärer jag ska köpa/kolla på vilka böcker. Däremot vet jag inte vad jag tycker om det här med nattöppet. Det får mig att inte känna mig så rea-lysten i alla fall eftersom jag inte var där inatt. Dock känner jag att jag hade starka argument för att låta bli: 1. Snön vräkte verkligen ner, och eftersom jag hade svårt att ta mig hem från träningen utan att vara fullpackad med böcker kände jag att en boktrave nog inte hade förenklat min promenad hemåt. 2. Jag bor i ett farligt getto. Jag ska egentligen inte vara ute och knalla mitt i natten (även om det är svårt att undvika vissa fredagar och lördagar) och särskilt inte med en massa böcker som hindrar chansen till snabb flykt vid behov.
Idag kan dock inget hindra mig från att gå bärsäkargång i stadens bokaffärer med stor väska och de få slantar som finns kvar att spendera. Vem kom egentligen på att rean ska börja den 24:e? Det är ett ganska elakt drag, men jag överlever nog.
Sista dagen med grupparbetet innan dagen D, eller dagen R kanske man ska säga som i redovisning. Trots att vi utsett Nellan som officiell pratare är jag så nervös att magen pratar högt för sig själv i tid och otid samt obehagliga skakningar far genom kroppen. Att överleva morgondagens eftermiddag är helt klart värt en öl eller fem.

Monday, February 20, 2006

Flash backs från gymnasiet har infunnit sig i form av att ha nästan hela klassen samlad i en och samma datasal. Samtliga har försvunnit in i något gruppdimma, eller i arton stycken närmare bestämt. I dessa dimmor talas olika kodade språk, det slits hårtestar från huvudsvålar, det svärs underliga ramsor som man vill lägga på minnet för att berätta för barnbarnen i brasans sken och det hamras på diverse skärmar och databurkar. Allt är med andra ord precis som det ska några dagar före redovisning. Eller? En kille vid datorn mitt emot ramlade av stolen i förmiddags, troligtvis frivilligt, men vad ska man räkna det som? Desperat självmordsförsök? Är människan utpräglad betygsfixerad eller vad är det vi sysslar med? Jag finner det i och för sig ganska roande att tjuvlyssna på folk (ja, jag vet, det har framkommit i tidigare bloggskrivningar) och höra vilka bekymmer de stöter på och framförallt hur många synonymer till "slottshelvete" man kan finna. Själv känner jag mig ganska lugn faktiskt. Jag har landat på någon planet där jag förstått att jag inte dör om jag misslyckas. Insikten står fast om att gruppen hade klarat sig precis lika bra utan mig. Ärligt kan jag säga att jag mest stört min grupp med iq-befriade frågor och försök till en mer uppsluppen stämning framåt seneftermiddagen. Av någon anledning ville inte min och Nellans humor följa med till resterande grupp sist när jag blev lämnad. Därför satt jag då mest och försökte framföra mina åsikter utan att någon skulle titta trött på mig, alternativt gå till attack. Man riskerar mycket under grupparbeten: folk börjar tycka illa om dig för du har konstiga åsikter, detta kan leda till mobbing och utfrysning. Man drabbas av otaliga virus och sjukdomar eftersom hälften av ens gruppmedlemmar sitter och hostar en centimeter från ens ansikte. Ens ögon börjar tillslut se änglar och konstiga stuckmönster dansande framför en. Nattsömnen försämras då man drömmer mardrömmar om slott, spöken och redovisningar där man tappar byxorna. Benens muskulatur försämras då man ändlösa timmar sitter i datasalen, på samma stol, utan att lyfta på arslet för att ens gå på toaletten. Slutligen ska man inte tala om allt ohälsosamt koffein man halsar i sig. Jag själv lider mest av doften från denna äckliga dryck som kallas kaffe, men bidrar ändå själv till koffeinmissbruket i form av cola light.
Allvarligt talat, med risk för att låta motsägelsefull samt från gårdagens inlägg om OS. Jag har ändrat mig: Grupparbeten är vår nya stora hälsofara!

Sunday, February 19, 2006

Jag utropar nu årets vinter OS som en av de största hälsofarorna efter fågelinfluensan. Är det meningen att man som 20+-are ska sitta med hjärtat i halsgropen och fundera över om det är på väg att fly upp genom munnen eller göra en djupdykning ner i magen. Nu ljög jag dessutom, eftersom de stunder då hjärtat befinner sig i halsgropen har jag fullt upp med att gapa mig hes, nästan stum, över någon långsam skidåkare, en grovmiss med klubban eller till och med en tråkig jäkla sten som glider stilla över isen. Då finns inget annat i mitt huvud än mordiska tankar över alla nationer utom just den egna samt att hela livet verkligen hänger på detta. Tur att vi faktiskt lyckats greja några medaljer hittills. Den senaste kom för cirka fyra och en halv minut sedan i form av ett brons som Mattias Fredriksson spurtade till sig. Eller ja, han loosade ju spurten så det blev just ett brons, men jag tycker han var duktig ändå. Jag får mjölksyra ut i mina frånvarande tånaglar av att bara se folk åka längdskidor.
Däremot tycker jag det är synd och skam när allas våran Anja är besviken över ett brons. Ey! Du är liksom bland de bästa i världen och får ta emot en medalj och hela köret. Enda skillnaden är väl att du blir huvudet kortare än vinnaren just i prisutdelningsögonblicket, du får en lite mer rostliknande medalj och just tonerna av Du gamla du fria viner inte genom luften, men hallå, du har fått medalj. Du är bra. Varför måste människan ha sådana krav på sig själv. Synd att man inte kan skicka ett sms och skriva "Du är jätteduktig". Jag har ju inte hennes nummer.

Gårdagseftermiddagen spenderades på Sylvias med Therese, Nellan, Jonkan, Annika och Micke. Det var så trevligt att jag frivilligt missade första perioden i hockeyn (som för övrigt inte alls var spännande och halsgropsfarlig). Istället för hjärt- och halsproblem fick min mage en smula ångest av jobb- och pluggsnack. Alla har så fullt upp av allt och gör så mycket. Jag degar mest rundor och leker bibblobitch med jämna mellanrum. Mycket mer sysslar jag ju inte med. Tuggar tuggummi och svär åt kylan, men det får man ingen karriär av. Det bästa vi kom fram till är att våren bör vara full av fester och att vi alla flyttar oss till Göteborg efter muck, eller, direkt efter muck ska vi göra Asien, och sedan bosätta oss i Göteborg. Låter som en ypperligt bra idé tycker jag. Då kan jag skaffa säsongskort till änglarnas hemmamatcher. Kan man få en bättre tillvaro?

Saturday, February 18, 2006

Tillbaka på jobbet. Är man inte i skolan är man på jobbet, och då passade jag på att låna denna listan av Therese.
Igår var en smått underlig kväll/natt. Securitas på besök, men tack och lov inte hos mig utan hos mina mycket underliga grannar. Enligt ena securitasgubben som var ganska hotfull var detta inte första gången, och nu fick de ge sig. Min granne undrade om vakten hotade honom. Hm, ja, de sa att snart åker de ut iaf. inte mig emot. Människor som lyssnar på skum musik och säljer saker till småflickor samt bor i en lägenhet där det luktar majarök genom brevinkastet är inga jag känner behov av att ha i min närhet.

Listing! Listing!
KLÄDER

1. vad använder du just nu för jacka? min bruna canadian goose-jacka. jättevarm :)
2. vad använder du just nu för skor? just nu har jag mina blå converse sneakers (who am I kidding, det är inte bara just nu. Det är jämt.)
3. favoritfärg på kläder? svart!
4. favoritmaterial på kläder? bomull antagligen. fleece oxå.
5. vilka kläder skulle du vilja ha just nu? varma och sköna saker
6. favoritaffärer? Gulan i Sthlm är trevlig
7. favoritmärke? Hm, tripple five soul, paul frank

GREJER vad har du för:

1. plånbok? en svart Björn Borg
2. smycken? Hm, oftast silver. Alltid mina silverringar i öronen och mina fyra ringar på fingrarna
3. solglasögon? små saker. jag ser ut som en fluga i normala solbrillor
4. nagellack? alldeles för sällan
5. mp3? Vad ska jag med det till när jag har två välfungerande mini disc?
6. mobil? sony ericsson k700i

BLANDAT

1. var har du i din:
a) jackficka just nu? ett paket giftpinnar, ett chokladhjärta i papper, halstabletter, tändare, låsspray, nycklar, mynt och ipren
b) handväska eller liknande just nu? mobil, mössa, kalender, plånbok, johannas tröja, hänglås, batterier.
2. vad är du beroende av? choklad, cola light och träning
3. vilken sorts lipsyl använder du? lypsyl väl? inget.
4. vad tror du på? mig själv
5. vad köpte du senast? hm, tuggummin?
6. har du nåt husdjur? hunden Lesedi hos mor.
7. vad bor du i? lägenhet.

Friday, February 17, 2006












Eftersom jag sitter i skolan och väntar på att min grupp ska återkomma från lunchrasten har jag inte särskilt roligt. Om jag ska vara ärlig är jag riktigt uttråkad, så jag "lånade" en lista av Therese, och tänkte fylla min tid med den.

9 saker du ser fram emot:
-min födelsedag
-sommaren
-skolslut
-löneförhöjning
-25:e varje månad
-snösmältningen
-tripp till Göteborg och Karlskrona
-nästa fredagskväll(redovisningen klar!)
-framtiden

8 saker du har på dig dagligen:
-underkläder
-jeans
-tjocktröja
-smink
-örhängen
-tjocka tofflor
-vantar
-halsduk

7 saker som irriterar dig:
-Sveriges rättssystem
-Jämställdheten
-Mina grannar
-Snön
-Min skärm till datorn
-Vården
-Jobbiga studenter i bibblo

6 saker du rör varje dag:
-hårborsten
-mina piller
-mobilen
-nycklarna
-tangentbordet
-mina ögonbryn

5 låtar du lyssnar mycket på just nu:
-Confession of a broken heart (pinsamt nog med Lindsay Lohan)
- Stupid girls- Pink
-Dom som försvann- Kent
- Halloween theme remix- egenhändigt gjord :)
- Rammstein- Rammstein

4 personer du vill spendera mer tid med:
-Anna
-Åsa
-Blue girls
-E-tuna-gänget

3 saker du gör varje dag:
-lyssnar på musik
-skriver
-motionerar

2 band du har sett live:
-Rammstein
-Faithless

1 person du kommer spendera resten av ditt liv med:
-mig själv

Thursday, February 16, 2006



Vad gör Farbror Barbro på barnkalas? Och vad är det för krusig blåögd femåring han fått i sitt våld? Leve gula overaller!
Varför?
Varför läser jag nu en kurs som kräver att man ska vara i skolan från tidig morgon till sen kväll medan OS pågår för fullt och struntar i att jag sitter och inte kan se det?
Varför fumlar svenska hockeylaget bort en match utan anledning? Nej, borttappade skridskor och ljumskar är ingen anledning!
Varför drömmer jag drömmar om bergochdalbaneturer där min vagn åker ur spår, jag får hänga i kedjorna med enbart handstyrka och landar slutligen på marken i en grop med likmaskar?
Varför skriver Henke på för Helsingborg när han borde ta sin sega skånska dialekt och slå sina påsar ihop med blåvitt? (Detta är inget klagande varför egentligen. Jag är lycklig att Henke kommer till Sverige igen, och jag ser inte ner på den skånska dialekten, det är bara det att just Herr Larsson jämt låter väldigt sömnig.)
Varför är Nettos Cola light-flaskor alltid helt nerdammade? Det känns en smula osmakligt.
Varför kan inte engagerande slottsmänniskor och luddiga föreläsare åtminstone vara luddiga och engagerade på samma linje?
Varför ringer alltid min kära mor precis när sena Simpsons börjar?
Varför är inte Leif G W Persson med i Efterlyst denna säsongen? Jag saknar honom!

Alla dessa varför kom fram under en och samma torsdag. Då har jag ändå bortsett från alla tråkiga Varför, alla icke-rumsrena Varför, alla osmarta Varför samt alla Ursäkta-men-är-du-tappad-bakom-en-vagn(?) Varför.

Tuesday, February 14, 2006

Det är alltid lika roligt att komma till insikt med hur människor aldrig slutar att förvåna en. Jag förvånade mig själv aningens i fredagskväll när jag efter enbart en uppdrucken stor stark lyckades vispa ut öl nummer två över hela mig, mitt under vår personalmiddag och OS-invigning. Man kunde även denna kväll förvånas över ett gäng wannabebiliotikariers dumhet då de ställer in sin alkohol (och en ännu dummare människa som dessutom lämnar sin väska) på biblioteket med förhoppning att senare samma kväll kunna hämta den och dricka upp den. Detta gick då inte eftersom när våra kort drogs i kortläsaren hånade den oss med att enbart lysa rött tillbaka och pipa högre än vad en normal trumhinna vill stå ut med. Vi var då fyra miserabla flickor utan alkohol (ja, en också utan halsduk, mössa, smink, mini disc och träningskläder) som stod utanför bibblo och såg dumma ut. Som tur väl var förvånade våra trevliga killkollegor oss med att vara förutseende och ha alkohol hemma och dessutom bo oförskämt nära bibblo. Allmän insamling skedde och kvällen blev mycket trevlig. Själv knallade jag hem runt tresnåret i total tystnad och iförd Johannas kläder, min jacka, Mickes mössa och Johans halsduk.

Redan dagen efter fortsatte förvåningarna framträda. Då skulle en samling civilicerade textdesigners partaja ihop inom temat "barnkalas". Att vi någonsin ens uppträtt civilicerat var något alla verkade glömma efter sådär 30 sekunder på Kåren. De härligt barnsliga kläderna och känslan att få greppa ett golvmoppsskaft för att fiska fiskdamm gjorde att allas nivå raskt sjönk tillbaka till barndomens. Helst plötsligt skulle allas pappor slå allas, det fuskades på tävlingarna, det låg potatismos som man halkade i på golvet och festarrangörerna fick underbara teckningar av Ica, Johanna, Maja, Ida, Annika och Micke, samtliga 5 år gamla. Förvånande nog var det ingen som sjöng den svängiga sången om hur vi har vårt barnasinne kvar som visst alltid annars sjungs. Dock får man väl räkna Bumbibjörnarna, Rosa helikopter och Ducktales som värdiga ersättare, men ändå. En kort stund åldrades man dock hastigt, men absoult inte upp till sin nuvarande ålder. Nejdå, snarare en sådär 10 år och man blev åter runt 14 när man stod inne på toa och skickade runt PET-flaskan med surt vin i. Leve nostalgin.

Lite allmänt upphörs man aldrig att förvånas. Jag har tänkt på det lite då och då senaste tiden. Både under positiva och negativa omständigheter. Igår blev jag förvånad hur vissa människor verkligen ställer upp, och visar omtanke, utan baktanke (kan man ha framtanke?). Att medkänsla fortfarande lever och att livet har stöttepelare när det verkligen gäller. Ska man betrakta det som tragiskt att man faktiskt blir förvånad över sånt?

Jag förvånas hur grabben i vår grupp lyckades med bragden att skriva ut dyrast möjliga utskrift när han skulle visa hur man billigast kunde göra det. Istället för dubbelsidig svartvit utskrift fick jag ut enkelsidig i färg. Vips försvann 70 spänn från mitt utskriftskonto. Tur att man har sånt som löneförmån på bibblo.

Slutligen förvånar mina drömmar mig, och tur är väl det. Hur roligt skulle det vara att vakna och veta att man är helt normal i huvudet efter varje natt. Nu berättar mina drömmar för mig att jag har verkligen har rätt att bete mig som jag gör. Skulle någon filma mina drömmar och se dem skulle de också vara skvatt galna.

Thursday, February 09, 2006

Jag är inte särskilt lätt att göra bort. Det är nämligen något jag klarar alldeles utmärkt själv. När man är med människor man känner som vet att man är konstig i huvudet och säger saker som saknar samband kan inte mycket gå fel. Förvänta dig det oväntade ungefär. Jag säger ofta saker som inte alls har någon poäng i samtalet. Alltsom oftast samarbetar inte min kropp med mig och vi går åt olika håll. Jag frågar efter den tredje personen när jag vid vindrickande bara bjudit in två vänner. Jag slår ansiktet i sängen när jag tror att min avståndsbedömning är mycket god. Vart jag vill komma är att jag inte har några större problem att göra bort mig, så länge jag är bland människor jag känner och som förhoppningsvis tycker om mig ändå. Så var inte fallet idag. Jag kan väl i och för sig tacka min lyckliga stjärna för att jag i denna staden är ganska anonym, dels för att jag inte bott här särskilt länge och dels för att jag i dessa tider enbart visar mina ögon när jag är ute och går. Resten av mig är väl inpackad i halsdukar, mössor, jackor och liknande värmande tillbehör. Idag skulle jag gå hem från jobbet, precis som alla andra dagar (utom då jag går från skolan eller träningen, eller vänta, nu svamlar jag. Jag jobbar ju i skolan), och det var en smula snöigt och isigt ute. Vägen till jobbet gick ändå relativt smärtfritt om man bortser från att jag slirade vackert utanför Tunavallen samt ett pulsande med fötter i Charlie Chaplin-stil de första oskottade 500 meterna. På hemvägen kommer dock ett gäng tjejer från vägen till vänster. Vi ska uppenbarligen åt samma håll så jag pinar på lite extra för att inte hamna bakom dem och gå där och såsa medan mina fötter förvandlas till istappar. Det skulle jag aldrig gjort. Jag kommer ut fint framför dem och allt tycks gå väldigt bra... tills en isfläck givetvis ska ligga där just jag valt att sätta min högerfot. Den far iväg lite snabbare än vänsterfoten och övriga Ica ville vilket resulterande i en mycket ovig wannabe-spagat från min sida. Jag riktigt hörde hur alkoholen i väskan sa kras i samma tonläge som ryggen och vänster långfinger. Vad nu vänster långfinger gjorde på marken utan resterande handen har jag fortfarande inte listat ut, men han försökte väl spela hjälte eller något. Till saken hör att plötsligt var det inte alls okej att göra bort sig. Jag ville inte alls vara huvudpersonen för de tuggummituggande, midjekortjackbärande och hårdsminkade tjejerna bakom mig. Jag kände mig nästan som någon i floor filler när jag flög upp ur spagaten lika fort som jag hamnade där och linkade hemåt så fort jag vågade för att inte göra en favorit i repris. Nåväl. Vi vet ju alla hur deprimerade dagens ungdomar är och där bjöd jag dem på dagens hångarv. Kul att kunna rädda någons dag. Som jag alltid sagt: Börja dagen med ett leende så har du det överstökat.

Tuesday, February 07, 2006

Jag är inte intresserad av slott. Så är det bara. Jag är inte heller road av att besöka slott, såvida inte någon av kungabarnen bjuder in mig som bästis på middag och pyjamasparty. Gamla, tråkiga och kalla slott där ingen bor intresserar mig dock inte ett dugg. Man fryser därinne och jag samlar alltid ihop till diverse mardrömmar bara av tanken på att man kunde vart född under denna tid då slottet var bebott. Då fick man minsann frysa och gå på toaletten i mörker på natten. Man kunde inte fly från alla stirrande porträtt på väggarna där alla såg barska och onda ut. Dessutom fick man säkert rutten kall mat som gav magknip och kräkkänslor. Nej, usch för att leva i ett gammalt slott. Nu faller det sig så att vi som läser informationsdesign B i fem veckor ska ägna oss åt att locka människor till att besöka, just det, ett gammalt mörkt slott som viner av kyla. Jag får gåshud av att bara skriva om detta slott, och tack och lov fick jag förhinder för att följa med på studiebesöket. Varför är gamla slott så läskiga och hemska? Jag vet inte. Bara tanken på att bo i ett kallt land som Sverige i en stor byggnad som inte är uppvärmd är ju en mardröm. Att man dessutom under den tiden inte hade så bekväma och troligtvis inte heller varma kläder på sig försämrar ju bara bilden av slottsidyllen. Kanske hade jag tänkt annorlunda om jag sett dessa slott i en sommarvy, men nej tyvärr, jag tänker på slott och kalla vintrar med digerdöden lurandes bakom dörren. Så insatt är jag i Sveriges historia.
Till just detta arbete känns det som min grupp har fått in ett rejält stolpskott när mitt namn stod intill deras. Jag är inte särskilt samarbetsvillig, eller arbetsvillig alls när det kommer till ett arbete av detta slag. Helst av allt vill jag att det nu ska vara 25: februari (eller varför inte 8:e juni?) och man glatt kan lämna denna kursen bakom sig med ett leende på läpparna över att man klarat sig igenom även det här trots att det kändes hopplöst vid halvtid.
Nu ska jag avlägsna mig från skolans fantasidödande datasal och ge mig ut i snön och blåsten med den underbara tanken att det åtminstone finns elementvärme i min lägenhet trots att det blåser in kalluft från fönstren och genom brevinkastet.

Sunday, February 05, 2006

En läkare jag pratade med i veckan tappade hakan när jag sa att jag numera bara är sjuk med feber och förkylning sisådär tre gånger per termin. Det var verkligen inte normalt menade hon på och berättade att "normala" människor bara blev sjuka en gång vart till vartannat år. Hm, är det sant? Jag känner mig ju jättefrisk när jag bara är sjuk sex gånger per år. Ja, om man tar bort loven då, för då är jag alltid sjuk i alla fall. Min moster myntade uttrycket att "Ica är allergisk mot lov". Det stämmer i och för sig. Men det var ju jobbigare när man gick i grundskola och hade höstlov, sportlov och påsklov, plus lite långhelger och sådant utöver det vanliga jul- och sommarlovet. Nu borde jag i stort sett bara räkna sommaren som lov, och eftersom man jobbar då så löser det sig med. Jag är faktiskt sjuk för första gången i år nu! Och det är februari, så jag hade en hel månad utan att ligga däck i årets början. Nu skyller jag dock på min Smålandsvistelse i början av veckan. Bror satt och hostade på mig en hel middag och hans flickvän mumlade skvaller i mitt öra. Dagen efter låg hon totaldäck och jag antog bara att möjligheten att räkna alla förkylningsbaciller som då flög in i mina öron var onödigt. Med andra ord har jag nu en hals med slemmiga äckliga klumpar i. Jag har även en snok som droppar och väger mycket och ett huvud där små arbetsnakomaner till kopparslagare flyttat in. Högst olämplig tidpunkt. Solen skiner ute och värmer mitt vänstra öra och jag vill inte vara sjuk när jag borde skolarbeta som en duktig student.

För övrigt måste veckans bästa musikvideopremiär nämnas: Pinks "Stupid Girls" fick mig att vika mig dubbel av skratt. För er som inte har koll på Pink säger jag bara en sak: Köp hennes skivor, kolla hennes videor. Det är en brud värd sitt namn. Hon regerar! Ska man snacka idoler kan jag villigt säga: She's my idol!

Thursday, February 02, 2006

Okej, nu har jag blivit utmanad av både Mariah och Johanna så det är väl dags att sätta igång:

Du skall göra upp en lista på fem konstiga ovanor eller egenheter du har och sedan utmana fem andra bloggare att göra det samma och fortsätta kedjan. De skall även bifoga de här korta reglerna i sitt meddelande. Längst ner i det här inlägget finns en lista över vilka jag utmanar, jag kommer även att gå in på deras bloggar och meddela att de är utmanade.

1. Jag måste hänga min tvätt i tyngd-, plagg-, par- och färgordning. Det vill säga tunga tjocktröjor längst bak. Därefter träningströjor, byxor. Sedan följs de av trosor och bh:ar. Näst främsta raden rymmer fyra sportbh:ar och raden längst fram blir bra för mina strumppar, från blått till rosa och mönstrat.

2. Jag är städhatare av stora mått och låter dammet växa decimeterhögt innan jag dammsuger. Däremot är jag ytterst noga med att mina böcker ska stå i förlags-, författare- och mösterordning och att mina cd-skivor står i bokstavsordning.

3. Jag bär min halsduk rånarlikt över näsan och munnen från oktober till april inte enbart av anledningen att slippa frysa utan för jag även kan gå och mima med till låtarna i min mini disc utan att någon kollar snett på mig.

4. Jag får personlighetsförändringar när jag intar vin. Antingen tror jag att jag är flera personer eller så tror jag att det befinner sig fler personer på festen än det egentligen gör.

5. Som målvakt måste jag via handskarna pussa höger stolpe, väster stolpe och ribban. Sen måste jag gå rakt fram från mitten och göra ett märke så stolparna och märket bildar en liksidig triangel innan matchstart annars blir det stört omöjligt att hålla nollan.

Jag utmanar Jonkan, Tess och Åsa.