Saturday, June 28, 2014

Livet i en bubbla

Just nu lever jag i en fotbollsbubbla. Och hundbubbla. Den sistnämnda är dock konstant har jag märkt. Någonstans tror jag att folk vill sy ihop truten på mig när det kommer till hundsnack så som jag vill göra när det kommer till barn, hur tidigt de går/kryper/sitter, hur färgen på deras kräks/bajs är och hur otroligt fina/smarta deras barn är. I slutändan är ju min hund ändå finast och smartast och bäst på alla sätt och vis.

Men nu är det som sagt en fotbollsbubbla igen och jag märker hur det rycker lite i de gamla fotbollsnerverna. Förra helgen fick jag lite utlopp för det: en otroligt kaxig liten elvaåring (läs Agges systerson) utmanade mig i början av året (om det inte var i julas) i straffläggning eftersom han var helt övertygad om att han skulle vinna. Om grabben inte vore så kaxig hade jag nog kaaaaanske låtit honom vinna. Nu kunde jag dock inte det. Jag har dessutom många gånger fått höra att jag är kaxig, men jag har ALDRIG varit en sån person som hävdat innan match/tävlingar att jag ska slå motståndaren lätt och så vidare eftersom det hade varit så pinsamt att stå för om jag fått stryk. Nu agerade jag istället vuxen och bara log och sa "vi får väl se" när jag fick höra hur stort jag skulle förlora. Jag var till och med ädel och föreslog ett pris, vilket blev 200 gram mjölkchoklad. Mitt problem i det hela var dock inte att rädda straffarna utan att lägga dem. Jag kan lätt fortfarande hålla fast mitt gamla lags motto: Bättre hårt än bra. Jag kan skjuta hårt, och långt, men sikta kan ju vara lite knepigare. Dock var det ingen större fara. Jag vann med 4-2 av fem möjliga straffar och delade min vinst med den lilla kaxmörten. Kaxigheten satt dock kvar så vi får väl göra det till en tradition att spöa honom en gång per år.

Dock är det mest VM som gör att fotbollsnerverna har hamnat i spasmläge, särskilt när givna slutspelslag åker ut och underdogs tar plats. Nyss satt vi och tittade på åttondelsfinalen mellan Brasilien och Chile. Det var en fruktansvärd upplevelse och man fick ju magsår när det gick till straffavgörande. Just där och då saknade jag fotbollen och straffarna väldigt mycket. Jag älskade verkligen straffläggningar, och det var så roligt att nu åter sitta och leka besserwisser i tv-soffan medan slutkörda spelare som lirat i 120 minuter och nu skulle hålla nerverna i schack antagligen helst ville avlida nere på planen. Jag sa till Agge att Brasiliens målis helt klart är mer stabil i detta än Chiles. Detta är utan att ha någon som helst bakgrund om någon av dem. Man ser bara sådant. Man ser när en målvakt kommer se till att majoriteten av straffarna inte kommer resultera i nätrassel. Så såg Brasiliens målis ut, trots att han grät innan straffläggningen drog igång. Man ser även när en målvakt absolut inte känner sig bekväm i situationen, när hen önskar sig långt bort och helst skulle vilja ligga i fosterställning under en filt med tummen i munnen. Så såg Chiles målis ut. Brassarnas målis spelade säkert. Han tog ett steg framåt precis innan straffen slogs och gjorde sig därmed dubbelt så stor än han egentligen var (och visar dessutom att han behärskar situationen genom att bryta mot reglerna med en hundradels sekund) och får därmed också är på tå och når längre när han är på väg framåt än om han står på linjen och bara rör sig i sidled. Chiles målis la sig åt vänster varje gång. För tidigt dessutom. Hade någon av straffläggarna stannat upp precis innan skottögonblicket hade de haft öppet mål då Chilemålisen redan legat i backen då.

Detta analyserande och närskådande av målisar får mig att sakna att målvakta så hemskt mycket själv. Dock skulle det vara en dum idé just nu eftersom jag antagligen skulle bryta både lårbenshals och näsben samt sträcka vänster vad, nacke och halvt vrida mina axlar ur led, och i det skicket lär man ju inte stoppa särskilt många bollar. Men jag vill! Istället väljer jag nog att fortsätta analysera målisar, spöa folk som är mer än hälften så gamla som jag och drömma mig tillbaka till roliga straffavgöranden och motståndarpsykningar. Försöker jag mig på att psyka någon nu skulle det förmodligen resultera i ett hugg i näsan med tanke på att sannolikheten att det vore en hund jag försökte psyka skulle vara tämligen stor.

Nu gjorde Colombia 1-0 i åttondelsfinalen och mina hypoteser om vinnare i matcherna ser ut att fortsätta hålla sig intakt (med en match spelad och 28 minuter in i match nummer två... av åtta möjliga.). Bubblan förväntas att inte spricka förrän om två veckor. Drygt.

Vilka minnen...

Saturday, June 14, 2014

"Snacka om sann djurvän

"Snacka om en sann djurvän!"
Det fick jag höra idag, och jag blev helt varm av glädje, och hade tackat så mycket om det inte vore så att jag hade truten full av hundgodis. Meat and biscuit. Säkert gott om du är hund, men själv recenserar jag den som ganska råäcklig och inte att rekommendera även om du är jäkligt hungrig, vilket var fallet vid detta tillfället.

Lite drygt en timme tidigare ringde vår larmtelefon och en tjej berättade om hur en hel svanfamilj verkade indränkta i någon form av genomskinlig olja. Eftersom svanungar inte överlever om de blir för blöta och kalla, vilket de blir om de har olja på sig, då deras skyddande lager inte funkar, är det viktigt att de inte blir dyngsura. Med andra ord åkte vi dit. Tyvärr var vi inte ensamma vid den här platsen då det populära pojkbandet One Direction spelade idag och fansen köade med picknickfiltar, solstolar och mellis. Jag fick hoppa ur bilen och skingra dem för att Agge skulle kunna köra bilen och komma fram. Ni kan ju själva tänka er följande: fjortonåriga, hormonstinna småtjejer som sovit utomhus, och som absolut inte vill flytta sig en millimeter eftersom de då riskerar att förlora sin plats i kön. De var inte direkt varken snabba eller samarbetsvilliga, men tillslut får vi dem att flytta sig, även om många tår helt klart var i riskzonen.

Väl framme är det packat med fåglar: gräsänder, skrattmåsar och en svanfamilj med mamma, pappa och sju små kottar, som mycket riktigt ser ut att ha fått nåt klegg på sin fjäderskrud. Jag har alltid varit en smula skraj för svanar då jag inte vet så mycket om dem, mer än att de är stora, kan väsa och vara jäkligt sura. Nu var de ju dock i behov av en undersökning och då får man helt enkelt svälja rädslan. Så jag satte mig på huk och lockade lite på dem, ja, ungarna alltså. Päronen fick gärna stanna där de var. De ruggar så de klarar sig rätt bra om inte vingarna blivit angripna. Ungarna var sturska och kavata och kom knallande mot mig och började nypa i mina fingrar.
"Här kommer vi. Ville du nåt eller?"

 Eftersom det gick så pass bra var det ju lika bra att få i dem lite käk så både de och päronen började lita på oss. Där kom hundgodiset in. Agge gav mig ett gäng och de tumnagelstora bollarna var liksom aningens för stora för små ungar att käka. Det var bara att slänga in en näve i munnen, tugga dem till mindre bitar, spotta ut dem i handen och mata småttingarna. De blev helt i extas och åt och åt och åt. Föräldrarna var lite skeptiska, men ändå rätt vänligt inställda. Ja, om man då inte räknar in de hundar som passerade med sina ägare. De fick både en och två väsningar och vingslag som varning. Själv kände jag mig nu ganska säker och erbjöd föräldrarna mat ur handen också. Mamman avböjde men pappan tog faktiskt lite godis ur min hand när jag satt på huk. Nånstans vid det ögonblicket dök vår fågelexpert upp i bil och kliver ut och berättar att om en svan blir förbannad och vill gå till attack med vingen och slår mig i nacken så kan slaget knäcka den. Jomen tack och tjena för den infon.

Jag tuggar och spottar, och tuggar och spottar.



Morsan har stenkoll...

...men farsan kan tänka sig ett smakprov.



Vi kunde i alla fall undersöka svanarna utan större missöden även om föräldrarna ville bita på vår expert, men han visste ju mycket väl hur han skulle parera, så det var lugnt. Hela familjen fick stanna på platsen och vi åker och kollar imån hur det är med dem och om de behöver åka in på en tvätt. Antagligen var det grillolja de var indränkta i.

De senaste jourpassen vi haft har vi blivit nerringda och varit ute på rull i princip dygnet runt. Anledningen heter fåglar och okunskap. En okunskap som är helt befogad, men som jag önskar skulle kunna förändras till kunskap och på det sättet rädda en hel drös fåglar. Ta svanfamiljen till exempel. Antagligen kan det vara något så enkelt som att någon gått ner till strandkanten för att diska sitt grillgaller. Var hamnar då oljan: jo, i vattnet. Lägg inte onaturliga saker i vatten och natur, det skadar mängder av vilda djur hela tiden. En hundvalp fick åka in på grund av nikotinförgiftning då den satt i sig en hel drös fimpar.

Det största gisslet vi har är dock fågelungar: de hamnar på marken, någon ser en ensam, haltande fågelunge,plockar upp den, tar hem den och ringer till oss med orden att den är skadad. Gör inte det. Plocka inte upp fågelungar för att de är ensamma, små, inte kan flyga eller haltar. De ramlar ur boet ett tag innan de är flygfärdiga, och de måste få vara på marken för att lära sig gå och flyga. Det händer inte på en gång, och oftast är inte direkt deras bo så stort ytmässigt att de kan lära sig gå genom att promenera omkring där uppe. De är inte heller ensamma utan mamman och pappan har koll på den, och kommer och ger den mat när det inte är en massa folk runt omkring. När den studsat omkring på marken några dagar flyger den snart själv. Plockas de däremot upp och bärs iväg är den plötsligt i mycket större fara och man har helt enkelt gjort sig skyldig till kidnappning. De flesta ungar kan dö av ensamhet, och somliga måste släppas tillbaka exakt vid boet annars kommer det ingen förälder och tar den. Att den haltar är helt enkelt att den håller på att lära sig gå. Benen är oanvända. Små skrubbsår är ingen fara, fåglar läker också, men om den däremot kommer inomhus ökar genast infektionsrisken. På allt detta utsätts fågeln för ENORM stress och kan faktiskt dö av det också. Om inte annat kan det bidra till lidande.

Så, innan du plockar upp en fågelunge, titta på den noga: blöder den, har den bölder, sitter något fast på den som en fiskelina eller nåt annat som inte ska vara där? Då är det läge att åka till veterinär eller ringa oss, men om inte- låt den bara vara. Visst, den kan bli tagen av ett vilt djur, men naturens biotop klarade sig utmärkt innan vi kom in och kladdade i den. Det här är dagens moralkaka, som ni jättegärna får sprida till barn, nära och vänner. Själv ska jag passa på att krypa till kojs och se om man kan få några timmar mer sömn inatt eller om bilen ska fortsätta vara på rull. Nåja, jag har ju blivit kallad sann djurvän.


"Å hör sen!"

Tuesday, June 03, 2014

Suck och stånk eller Nu jäklar

Vi har blivit med halt hund. Och har en icke-halt hund. Det är två komponenter som inte riktigt går ihop. Den ena behöver motion. Den andra är ordinerad vila i tre veckor med enbart korta kisspromenader som motion. För många skulle detta innebära "suck, helvete, stön", och jag kan väl erkänna att det till viss del gör det här. Främst eftersom det är killen som har hög energi som är halt, och att han ju dessutom har ont. Det får mig att vilja svära. En annan del av mig tycker det är skitintressant. Nu har vi inga undanflykter till att verkligen träna våra hundar på varsitt håll.

Smiley är den som då inte är halt naturligtvis. Han har bara vart hos veterinären en gång för besiktning och en gång för gratis tandundersökning. Resten av gångerna har han bara varit med som moraliskt stöd. Han är en frisk och pigg liten grabb. Dock är ju han även en väldigt osäker och rädd liten grabb som funnit mycket av sin nya styrka i Pasha. Som det ser ut är det fortfarande extremt mycket saker som skrämmer honom och när man passerar något som är jävligt läskigt vill man helst stanna upp, och låta honom stå där och själv få lägga märke till att det inte är farligt. När man går ihop med Pasha så funkar inte det eftersom Pasha är en hund som tänker "framåt, framåt, framåt!" och helt enkelt blir otroligt rastlös av att stå stilla. Självklart skulle han också då behöva stå still och träna på det, men om man bara har två armar är detta otroligt svårt att fixa själv, och ganska smärtsamt med en överhängande risk att därefter misstas som en rakad gorilla med tanke på den armlängd man erhåller.

Med andra ord: Smiley behöver gå själv på promenader. Han behöver bygga självförtroende och stanna upp när det blir läskigt. Han behöver tränas mer på att gå vettigt i koppel utan att fälla sin mor genom att fara ut framför hennes fötter i tid och otid, och han behöver få träna i lugn och ro utan någon som helst stress. Allt det där ska han få nu, under tre veckor. Sedan får han vara klar med det helt enkelt och då vara en perfekt hund utan några som helst problem med allt som idag är så skrämmande att han hoppar ur pälsen. Hm, sa jag tre veckor eller tre år?

Pasha å sin sida behöver lära sig varva ner. Nu är han halt och får helt enkelt inte rusa av sig all energi. Han behöver använda hjärnan och nosen och utmanas till tankearbete. Han behöver helt klart lära sig att gå kort och långsamt. Nu innebär det att det får bli innelekar för hans del. Aktiveringsbrickor, godisgömmor, identifiering och massa andra krångliga ord som inte alls egentligen är kompatibla med vad de innebär så därför skriver jag dem inte. (Eller jo, en kan jag skriva bara som exempel. Det finns hundträning som heter diskriminering. Hur normalt och bra låter det liksom?) Enkelt att fixa är exempelvis att stänga in honom i badrummet och sedan gömma godisbitar i hela lägenheten. Då får han leta i 25 minuter och efter det vara helt slut. Mycket bra träning.

Alltså ser de kommande tre veckorna ut som följande att en av oss två människor i lyan går ut med Smiley på långpromenad på kvällen och övar allt han behöver öva på, medan den andra håller sig hemma och försöker stimulera Pashas hjärna, samt ger lite massage och annat mys. Jag tycker verkligen det ska bli en intressant utmaning och en jättechans för båda hundarna att utveckla färdigheter som ligger lite i skuggan just nu.

Ett problem har jag dock redan stött på: För att gömma godis i lyan behövs som sagt att vi stänger in Pasha på det enda stället som har en dörr- badrummet. Grejen är bara att han inte får plats där inne om han inte står i badkaret, och det får han ju inte hoppa in i nu med sitt halta ben. Det är kanske hög tid att vi avancerar till ett större boende.

 Snoken som nu ska få börja göra arbete för sin lön...
Och benen, som nu ska få börja aktiveras ordentligt