Thursday, February 20, 2014

Öka din kunskap... snälla

Idag när jag låg en smula ynklig och febrig i vår soffa med en vovve på vardera sida ramlade jag över den här filmen. Det är en film om huruvida man ska avliva, adoptera eller släppa ut rumänska gatuhundar. Bukarest är staden som främst ligger i fokus, men det är i princip likadant i hela landet. 3 miljoner gatuhundar springer runt i landet. För cirkus 10 år sedan försökte de sig på en masslakt liknande den som pågår idag. Runt 150 000 hundar dödades. Verkar det som det finns färre gatuhundar nu? Nope. Självklart finns det djurälskande människor även i Rumänien, och de gömde givetvis hundar. Därmed kunde de sedan springa lösa på gatorna igen och därmed också fortsätta föröka sig. Med andra ord: totalt värdelös aktion.

Bukarest prefekt (typ en chefsstatstjänsteman), uttalar sig i inledningen av filmen om hur det finns för mycket hundar i staden, hur de bits och hur många det är som varit tvungna att söka läkarvård för det. Att antalet ökat. Att det enda som skulle fungera är att "put the dogs to sleep", vilket inte är så humant som vi i Sverige som har sprutor där våra hundar först får somna harmoniskt innan de dör. Någonstans där började jag fantisera om att stoppa in någon form av sprängladdning i hans mun, eller i alla fall slänga använda bajspåsar på hans hus (för tro mig, trots att Rumänien är ett väldigt fattigt land lever de rika otroligt flott i någon form av nybyggda överklassbyggen. Inte i hus där man inte bryr sig om det hänger använda bajspåsar på fasaden.).

Vi får se människor som hatar hundarna som springer runt, hur hundarna fångades in förr och avlivades med sprutor i hjärtat och hur man slog ihjäl dem mot väggar, men vi får också se eldsjälar som gör sitt bästa för att hundarna ska få leva ett drägligt liv. De flesta städer har kommunala hägn, men aldrig tillräckligt för alla hundar, tack och lov, för det är dödsläger. Hundarna får mat en gång i veckan, och blir antingen misshandlade av de anställda eller slår de ihjäl varandra. Där dör de ju också, om de inte adopteras bort, men det är ett fåtal. Ändå ändras inte numret med hundar på gatan. Jag kan inte fatta hur svårt det kan vara för en regering att förstå: ta in hundarna, kastrera, släpp ut igen. Inom tio år kommer problemen med gatuhundar minskat avsevärt. Jag kan ge mig fan på att det kommer kosta mindre än att driva de här kommunala hägnen också. Om det nu inte vore så att de faktiskt får EU-bidrag för att ta in hundar. Dock för kastrering, men det blir ju billigare att ta in dem, avliva dem, låtsas att de blivit kastrerade och sedan stoppa alla pengar i fickan. Hundarna har det hundra gånger bättre på gatan än i de kommunala hägnen.

Vad som inte kommer fram är dock att många privata hägn ser likadana ut: gamla grisstall med betong, utan el och värme, samt brist på mat. Dit människor i olika länder donerar pengar i hopp om att hundarna ska få det bättre, men inte ett skit händer. Hundarna sitter där de sitter och pengarna försvinner spårlöst. Ofta utan att de organisationer som skänker pengar har en aning om det. Ett land som är fattigt och styrs av korrupta tjänstemän styrs också av möjligheterna att tjäna pengar. Naiva utlänningar med annan djursyn än landets är en otroligt tacksam pengakälla.

Jag har ganska länge haft en idé gällande hundarna i Rumänien, och ser att en britt (tror jag att han är i alla fall) i filmen tänkt samma sak: han har helt enkelt en stor bit land som han inhägnat och där hundarna kan springa fritt. De tas in och kastreras och lever där i säkerhet och får mat. När vi varit i Rumänien har vi fått höra att hundarna skulle slå ihjäl varandra om man gjorde så. Jag har funnit detta otroligt underligt eftersom de inte slår ihjäl varandra på gatan (om det inte sker utmaningar av rang och liknande såklart). Sitter de däremot på varandra i olika boxar är det klart att de slåss. Det gör vi människor också när vi trycks ihop ofrivilligt på trånga ytor. Om man låter dem gå fritt undviks slagsmål, under förutsättningar att man inte tar två rivaliserande gäng och sätter på varandra, men ni fattar grejen.

Det som gör mig så trött är att det finns så mycket lögner och prestige i problemet. Organisationer som vill ha cred för att de räddar så många hundar som sitter i hemska miljöer genom adoption. Skulle hundarna inte finnas i de miljöerna skulle inga eländiga bilder postas på nätet och så många färre skulle adoptera. Men handlar det om cred eller hundarnas välmående? Tyvärr har jag blivit rätt cynisk av mina resor till Rumänien och den kunskap jag samlat på mig om organisationer i olika delar av Europa. Hundarna blir det sekundära. Prestige och pengar blir det primära. Med detta menar jag inte att det är fel att adoptera, absolut inte, för den utopi jag vill uppnå är vi fortfarande långt ifrån, men däremot skulle vi kunna fördela pengar på andra sätt, sluta stötta personer vi inte vet något om som istället behåller de pengar som kommer. Sluta se prestige och cred i det vi gör. Jag har fått otroligt mycket cred av mina resor till Rumänien (och även jäkligt mycket skit, mer än vad som är vettigt), och självklart värmer det, men jag brukar säga till människor som berömmer mig för att jag orkar se allt elände att jag inte skulle orka att inte se. Att veta att det fanns men inte göra nåt. Dessutom mår jag ofta otroligt bra när jag är iväg, inte av all misär, utan att de hundar man är i kontakt med där förmedlar så otroligt mycket bra energi att man orkar se allt och orkar jobba 16 timmar om dagen. Det är först när man kommer hem all död och misär kommer inpå. Dock hade jag hellre struntat i all cred, att åka ner för att hämta hit hundar och lämna tonvis med donationer och istället åkt ner för att hälsa på på ställen där hundarna kan leva tryggt och drägligt. Så viktigt kan vi inte låta bekräftelse bli för oss att det ska gå ut över levande varelser.

Min Smiley kommer från ett kommunalt hägn där han blev misshandlad och hade han suttit där idag hade han avlivats på studs då hans ansågs som aggressiv och farlig (I know, otroligt skrattretande för alla som träffat Smiley i verkligheten. Det finns inte en aggressiv ådra i den hunden.). Jag visste inte allt om Rumänien då som jag gör idag, men att adoptera från ett kommunalt hägn är helt klart det jag skulle välja att göra idag med. För hundens skull. Hunden kostar ingenting på de kommunala hägnen och där löper de störst risk att avlivas efter de 30 dagar, (som egentligen är två veckor) de har på sig att få ett hem. Dock borde de hägnen inte finnas, inte heller de hägn där adoptionen blir en verksamhet. Det finns så mycket man kunde förbättra, om man bara hade kunskapen, ställde krav och slutade vara så naiva. Dock är det inte underligt att vi ÄR naiva, för kunskapen kommer inte fram. Den mörkas någonstans på vägen, och dementeras av dem som har något att förlora på det. Därför tycker jag att ni ska se filmen. Öka kunskapen, ta ställning vad du själv tycker, och sprid.

Åter en länk till filmen (öppnas i nytt fönster)


Min älskade Smiley, befinner sig i det kommunala hägnet på den övre bilden, och med mig på den undre. 

Monday, February 17, 2014

Att hitta rätt

Ibland känner man verkligen att man har hittat rätt. Man befinner sig på rätt plats. Så känner jag när jag är på jobbet (jo, jag känner det hemma med, men ett hem har jag ju alltid haft.). Idag när vi satt och käkade allihop framgick det att vi alla kände oss som sömniga sniglar till och från, vilket ju inte är så bra, men det som främst fick mig att känna mig hemma var när tre av oss berättade att de alltid fått höra att de pratar alldeles för fort, vilket jag ju alltid fått inbankat i mig att jag gör, och vi var överens om att det var ju för att vi har så mycket att säga på kort tid, och att vi ju helt klart gör det av omtanke för motparten i samtalet för då får ju den mer prattid. Med andra ord vill ni inte veta hur det låter när vi pratar med varandra. I samtliga kontor ligger det choklad som botar alla former av dippar, och ingen har problem med att inta några bitar redan innan lunch. Jag är dock nöjd med att jag inte är värre än den kollega som igår till middag intog en semla och sedan delade en toscakaka för åtta personer med sin man. Helt plötsligt sitter jag ju och känner mig hälsosam, vilket ju är riktigt trevligt (för övrigt har jag börjat dricka vatten och dricker säkert minst 3 stora glas om dagen, så jag är ju faktiskt nästan hälsan själv.).

Under min förmiddag spenderade jag tre timmar ute i solen med olika vovvar på promenad. Fåglarna kvittrade och leran skvätte och hundarna hade vårkänslor. I mitten av februari.  Helt okej, så länge det håller sig så och inte börjar pissregna istället. Ärligt talat har jag nog aldrig badat vovvarna så mycket som den här vintern. Hemma får jag tvätta handdukar i alla fall tre gånger i veckan. Men, idag var det i alla fall sol och vårkänslor. Varje hund fick en form av aktiveringsboll när jag kom in innan de däckade av på sina bäddar. Vi har dessutom fått in ett gäng sprillans nya teddyfiltar (ni vet sådana fluffiga och mjuka saker) och jag snodde in några av dem till mina duktiga fyrbentingar.

Kanske känner man inte alltid att man hamnat lika rätt, som exempelvis när det finns 20 golvbrunnar som behöver rensas. Snäll som jag är ville jag inte vara självisk och ta alla själv, så jag inkluderade våra kära små praktikanter i jobbet, eftersom de så ofta spenderar tid i köket och tycker tiden går segt. Då måste det ju vara roligare att få nåt att göra. Dessutom fick de två bara en byggnad med sju brunnar medan jag tog den andra med 13. Det om något var snällt. Sagt och gjort hämtade jag en hink, lyfte alla galler och jonkade ut hela, ja, brunnsystemet, med en liten konstig burk och rör och massa äckel. Alla de där brunnsystemen fick hoppa ner i hinken (jag envisas med att skriva hunken hela tiden. Freudiansk felsägning?), och bäras in i tvättstugan för diskning. Fy in i helsefyr vad det stank- massa hår, gammalt vatten, skit och ja, lite mer skit. Mina praktikanter undrade vad jag sysslade med när de kom in och jag stod och muttrade. De hade ju stuckit ner ett finger och där var det ju bara vatten, och därför behövde det ju inte tvättas nåt. Jo, så kan man ju med se det, särskilt eftersom man inte når ner till burkens botten när den sitter i golvet. De fick omläxa som hette duga, men om den genomförts eller inte lär jag inte märka förrän imån. I vilket fall var jag till slut klar med diskandet och kånkade ut mina små brunnssystem igen. Innan jag tryckte ner dem beslutade jag mig för att man nog skulle spola av kanterna i brunnarna först, så jag hivade ut vattenslangen, satte igång vattnet och ja, vek slangen så som man gör när man ska frakta den utan att det ska läcka och sedan rätade jag ut den i närmsta brunn.

"SPLASSSH!!" sa det och vattnet forsade ut i hundranittio vilket gjorde att allt vatten där nere i brunnen flög rakt upp. Där stod jag, eller rättare sagt: min överkropp med tillhörande ansikte och mötte allt det där bruna, illaluktande, innehållsrika och gamla vattnet. Hela jag och min tröja blev brunprickig, och jag omgavs av en odör som antagligen inte var till min fördel. Just då kanske jag inte hade hittat helt rätt.

En av sötnosarna som fick ut och knalla idag.

Friday, February 07, 2014

Skorna från himlen

Ibland kommer saker mer lägligt än nånsin. Som nu. Jag älskar mitt jobb, det är helt underbart och jag trivs så jäkla bra. Det finns så många hundar och det finns alltid saker att göra, pälsar att borra ner näsan i, hundar som behöver kärlek och närhet, saker att sortera, tvätt att tvätta, pälsar att bada och så vidare. Vi har dessutom gått från att ha ett ganska tomt ställe till ett ganska fullt. Situationen är sådan att jag nu är sur för jag ska på möte på måndag och därmed missar att gå till jobbet.

Nåväl. Det där med lägligt ja. Mitt jobb ligger beläget vid en skog och ett naturreservat. Det skottas med andra ord inte något där, vilket är rätt trevligt när all snö bara är nertrampad och det knarrar när man är ute och går. Nu har det dock varit plusgrader och regnat i några dagar, vilket helt enkelt förvandlat alla gångvägar till blankis. Halt som in i helvete för att uttrycka det milt. Till saken hör ju också att man måste gå, och man gör det dessutom väldigt mycket varje dag. Som lite bonus får vi ofta in väldigt stora och starka hundar. Dessa stora och starka varelserna är sällan särskilt väluppfostrade eller vana vid att gå i koppel. Därmed blir det att det väldigt mycket blir någon form av dans/dragkamp/flyga-som-en-vante promenad. Man har fullt upp med att hålla sig på fötter. Om det är barmark vill säga. Vid isgata är man chanslös. OM det nu inte vore för den där lägligheten. I onsdags fick jag hämta ut ett paket i vår godistjorre ett par kvarter bort och i paketet låg ett par nya dojor- ett par Icebugs. Detta är ett par skor som har den finfina finessen att de har inbyggda små piggar i sulorna som funkar som broddar. Som att gå med spikskor men utan att fastna. Idag invigde jag dessa pjux, och jäklar vad glad jag var åt dem: jag fick 30 kilo glad men otroligt ouppfostrad kille att knalla ut med som på hemvägen alltid är en stressboll som flyger i alla riktningar. Hade jag haft skor utan dessa piggar hade jag åkt i backen oräkneliga gånger. Nu kunde jag gå mitt på vägen och dessutom ha koll på min vovve, som å andra sidan åkte lite som Bambi när han tyckte att han skulle asa iväg med mig. Jag var solid som en klippa (eh... ja, skorna utför ju inga mirakel kanske, men jag höll mig på fötter i alla fall.). Så vi kunde promenera och kom in hela, om än något svettiga. Så alla ni som är ute och promenerar- köp ett par sådana här dojor. De var dessutom varma och sköna. Dock är mina röda, och jag ville ha svarta, men det är mindre viktigt. I know, nu låter jag som värsta reklampelaren, men jag var fasen i sjunde himlen när jag gick och slapp fara runt med en stor risk för hjärnskakning hela tiden. Det är nog fasen så pass att jag hoppas på att testa ett par löpardojor när våren kommer.

Den här lägligheten visste inga gränser. Tack ödet.



Min vänstra fossing och den härliga isgatan idag


Och så här ser de ut på en mer välfotad bild