Wednesday, January 30, 2008

30 fruktansvärda minuter

Idag har jag upplevt de värsta 30 minuterna i mitt liv. Eller, nu överdrev jag nog lite, men topp-10 kommer minutuschlingarna åtminstone in på.

Efter jobbet skulle jag ta min(Johannas) fina cykel och cykla bort till Cissi som skulle bjuda på lunch. Cykeln är fin men har en ganska kass pakethållare. Detta i kombination med att Icas väska var ovanligt tung( Helénes fel eftersom jag lånat böcker åt henne) var inte att föredra. På med väskan på pakethållaren och därefter i väg. Efter ca två minuters cyklande upptäcker jag att pakethållaren är tom.

Ni kan ju tänka er den ångest som genast hotar att slå hjulen från cykeln och graciöst lägga dig ner i närmsta vattenpöl. I väskan ligger plånbok med ALLA kort, mobil med ALLA nummer, kalender med ALLA inplanerade saker och bibbloböcker som man i och för sig både kan ha och mista, men får betala en skön summa för om man tappar bort.

Raskt och utan tänka mig för gjorde jag en u-sväng mitt ute i bilvägen (tack bilisterna som valde att inte köra där just då) och trampade som en tok tillbaka samma väg. Jag blängde åt alla håll och kanter, men ingen väska. Väl framme vid bibblo igen slängde jag cykeln, sprang in och frågade om nån kommit och lämnat en väska. Så var inte fallet. Sprang vidare till informationen med samma fråga. Fick samma svar. Slutligen tog jag trapporna högst upp i grannhuset för att kanske kanske hade nån bemödat sig att ta hissen upp dit för att lämna nåt, men icke.

Ut igen och upp på cykeln. Varenda tonåring som passerade stirrade jag ilsket på just i fall att de hade snott en väska från min cykel. För att inte vara diskriminerande stirrade jag lika ilsket på alla tanter med rullväskor. Det hjälpte dock inte en gnutta. Ingen tonåring brast i gråt och tog fram väskan ur sin jacka och ingen tant fick nåt skyldigt i blicken och lämnade springande sin rullväska.

Med väldigt tungt hjärta sprang jag tillbaka till bibblo och vrålade lite lätt hysteriskt om det fortfarande inte hade kommit in någon vänlig själ med en väska i näven. Jo, drömma kan man ju. Så personalen började genast delge mig sina råd (Ja, även detta en smärre katastrof. Tänk dig ett gäng bibblotanter i kofta och birkenstocks som alla försöker överröstan varandra om att deras idé huruvida jag ska besöka polisen, ut och leta mera, ringa vägverket och spärra mitt körkort och så vidare är den bästa). Tillslut enas dem att polisen måste spärra mina kort. Vem har nummer till polisen? Så vi sätter help desken på uppgiften att leta fram polisens nummer. Under tiden beslutar jag mig att gå en sista sväng till informationen. Mest för att jag inte klarar att stå still.

I hörnet på disken till informationen står en liten man i beige fleectröja. I handen håller han en svart väska och väldigt försynt plockar han upp ett gäng böcker med en gummisnodd runt och ett lånekort fäst på. Givetvis känner jag genast igen både väska och böcker. Jag springer fram och piper: Är det dududu som hi-hick-hittat min väska?
- Åh, är det din?
Mannen ser lika lycklig ut som att jag var påven, om man nu blir lycklig av det.
- Var hittade du den?
- Jo, du förstår. Det var så konstigt.

Och ja, konstigt var det. Mannen hade vart ute och kört sin bil på tvärgatan till skolan. Plötsligt svänger en svart BMW ut från vägkanten framför honom och han ser då min väska ligga där på gatan. Givetvis drar han slutsatsen att personen i bilen tappat ut den på något sätt. Som i värsta biljakten hoppar han ut, hugger väskan, hoppar in igen och sätter gasen i botten efter BMW:n. Ända borta vid stans köpcenter får han stopp på honom (det är en bit att raca vill jag lova). Men, väskan tillhörde ju inte mannen i bilen. Han funderar på om det kunde vart hans frus som han precis släppt av, men efter en titt i väskan kom han fram till att så inte var fallet. Då fick båda syn på lånekortet och drog slutsatsen att jag ju då måste vara student på högskolan. Mannen studsar in i bilen igen och åker till skolan för att gå in med väskan till informationen och söka efter mig via mitt kort. Där kom jag in i bilden.

Jag kramar honom och säger att jag vet inte hur jag ska återgälda det, men han sa att gör man nåt bra får man ju tillbaka det på något annat sätt. Jag höll ju givetvis med. I mitt sinne tänkte jag ge honom lite hittelön iaf men utan att titta efter vet jag att det ligger två femtioöringar och en död bananfluga i min plånbok och det kändes ju inte riktigt rätt. Istället sa jag att om det fanns något han behövde på biblioteket som kopior, böcker eller liknande skulle jag hjälpa honom med det. Jo, han hade ju tänkt åka till stället längre bort i stan och kopiera.

- Det kommer inte på fråga, menade jag och drog tag i hans ärm, ledde in honom på bibblo och kopierade ETT papper till honom. Han behövde bara två kopior av det, men fick tre bara för att. Så lite fick jag återgälda honom ändå. Även om det inte är på långa vägar tillräckligt. Tänk ändå vilket besvär han gick igenom för min skull. Sån person som man kallar vardagshjälte helt klart.

Det mest ironiska med det hela är att de tänkte identifiera mig med lånekortet som satt runt böckerna. Grejen med det är att det inte var mitt kort utan det som jag skapat idag åt Heléne så de hade fått upp henne på skärmen när de scannat kortet och ringt henne. Hon hade ju inte förstått någonting eftersom jag inte kunnat ringa och skrika att min väska var borta eftersom mobilen låg ju i den försvunna väskan och därmed hennes nummer.

Halvvägs till Cissi kom jag på att jag inte hade några vantar utan att de var glömda på infodisken och när jag skulle hem sen kom jag på att mina regnbyxor fortfarande hängde på en krok i bibblo. Nåja.

Wednesday, January 23, 2008

Goda grannar och ett snyggo mindre

Mina grannar har under flertalet gånger vart uppe på min blogg. Då i form av skrik, bråk, securitas, polis, hundar och liknande. Mina kläder luktade länge majjarök om de hängde för nära mitt brevinkast och polisen kom i långa tåg med batonger och kofot och hälsade på min våning. Nu är den tiden förbi och mina kläder luktar endast ciggrök om de närmar sig dörren (vilket ju faktiskt luktar mer illa än majjarök), och securitas kommer bara när sådana som jag stänger dörren och har nyckeln på insidan.

Länge har jag nu funderat på att jag har blivit beroende av mina grannar. De gör att jag slipper kolla på klockan. De är nämligen som levande klockor själva. Grannen som bor under mig börjar jobba tidigt, smäller i dörren och har en bil som är väldigt svårstartad, särskilt när det är kallt. Står jag och sminkar mig när bilen hostar igång är jag i vettig tid, om än lite sen. Står jag och klär på mig är jag i bra tid. Lagar jag frulle är jag i riktigt god tid (har dock bara hänt en gång). Däremot om jag kommer från duschen måste jag börja skynda. Ligger jag fortfarande och sover måste någon morgonrutin prioriteras bort.

Grannen i mitten har lite andra rutiner. Han jobbar antagligen natt. Varje kväll kommer en bil rullande och stannar framför vår port. Sen smäller dörren i mitten igen och man hör stamp stamp DRRRRR DOORRRRRR hela vägen ner. Doooor:et är trappräcket som vibrerar. Hur han lyckas med detta har jag kommit fram till: Han är väldigt hjubent och vaggar ner för trappen. När han då belastar höger ben (Vibrationstrappräcket är på vänster sida när man går ner) når han inte riktigt vänster räcke utan tar helt enkelt med sig det några centimeter åt höger, därav vibrationen. Hans klockan stämmer också rätt bra med min. Om han väcker mig i sitt springande ligger jag bra till. Har jag inte somnat så är det sådär. Ligger jag fortfarande och läser gäller det att släcka lampan fort. Detta gäller dock enbart de dagar jag ska upp och öppna på jobbet dagen efter, annars är det strunt samma.

Innan grannarna längst ner till höger flyttade hade jag också råkoll på när jag skulle cykla iväg till jobbet. Då stod nämligen deras schäfer i fönstret och spanade. Vid ca. 07:30 på morgonen tar gubben två portar bort sin morgonpromenad med sin fyrbente vän. Då utbyttes flertalet skällande fraser och jag sprang ner för trappan när hundarna lugnat sig för att påbörja min arbetsdag.

Grannen längst ner till vänster har varannan-helg-vårdnad om sin hund. Då gäller det att försöka hålla sig långt borta från lägenheten i alla fall rätt stor del av dagen annars sitter ylet fastetsat på trumhinnorna tills näst nästa helg och då åter dags för en ny ylattack.

Längst till höger på mittenvåningen bor ett utlänskt par med en liten bebis. De gånger jag slutar klockan 16:00 och cyklar hem direkt kan jag alltid om jag skulle vilja vinka till tjejen i hushållet. Hon står nämligen i fönstret och kollar ut vid den tiden. Vad hon kollar efter vet jag inte, för jag tvivlar på att det är jag. Lediga onsdagar brukar hon också vara duktig på att sätta igång brandlarmet under lunchtid. Hon kanske serverer någon hon i hemlighet inte tycker om under onsdagarna.

Hon som flyttat in bredvid mig är däremot inte regelbunden nånstans. Ibland sticker hon näsan utanför dörren vid sju på morgonen. Detta hör dock till ovanligheterna. Ibland vet jag inte ens om hon är där, om hon inte diskar för det hör jag genom väggen. Flertalet dagar innebär istället hemkomst nånstans mellan 01.00- 03.00. I tisdags knallade hon in tjugo över två på natten. En tisdag!? På detta är även hennes cykel mycket oregelbunden besökare i cykelstället. Ofta är han borta i månader innan han kommer tillbaka och då snor min plats. Eftersom jag bott där längst näst efter morgonpigga snubben med hostande bilen snor jag helt sonika och utan skuldkänslor tillbaka min plats. Ordning och reda.

För att helt slänga om ämne tänker jag lägga ett litet grininlägg. Snyggaste, bästa och mest dregelframkallande killen i världen, och min framtida make har gått och dött. Han hittades med en massa piller och har troligtvis dött av en överdos. 28 år gammal och jag sörjer.

Heath Ledger- R.I.P

Tuesday, January 22, 2008

Men... det här var ju inte roligt

Igår visades den årliga guldbaggegalan på tv. Jag brukar kolla på det just för att se om ens favvofilmer blir lika hyllade som de förtjänar. Igår var dock totalt hopplöst eftersom jag sett väldigt få svenska filmer under året, förutom Beck och Wallander, men de får inga Guldbaggar. Dessutom pratade jag i telefon. Jag har med andra ord inte en aning om vad som hände där.

Nu var det dock inte Guldbaggen detta inlägg skulle handla om. Det kommer heller inte bli ett inlägg med en fyndig slutkläm eller ens en poäng. Detta kommer istället enbart bli ett ifrågasättande inlägg som jag gärna vill få åsikter om. För själv kommer jag inte överens med det här. Dock var det ju Guldbaggen som åter fick mig att tänka på det.

Jo, det här med svensk film finner jag en smula underligt. Eller, inte filmen i sig, men vår genreuppdelning. Se American Pie, klockrent en komedi, Stephen Kings IT, en rysare, sen för att avsluta kan man ju lätt lägga in Die Hard i actionkategorin. Ja, ni förstår vart jag vill komma. MEN, och det är ett men med versaler. Vem delar upp åra svenska filmer i olika genres?

Jag har funderat på detta ett par gånger, men den första gången det riktigt slog mig var när jag såg Masjävlar. Det ska vara en komedi. Nu är min fråga: Var i hela vetekorn är det komiska i den filmen? Jag finner den enbart tragisk och det enda som var roligt var när de låtsades ha sett Gunde nere på Hemköp. Sedan är den tragisk och tragisk och tragisk med hemska livsöden och olyckliga människor. Är det svensk humor? Dock kunde jag väl ha överseende med det en gång. Men två gånger är två gånger för mycket.

Det hände nu igen. I helgen såg jag filmen Sök. Anna låg bredvid och snarkade. Även detta var en komedi. Åter igen frågar jag mig: det komiska, har någon medvetet gömt det för mig och jag ska finna ett djup i filmen med massvis av humor? Åter har vi en hel hög olyckliga människor och tragiska dödsfall och otrohet och barn i kläm och det ena med det femte. Det var i och för sig lite roligt med alla suspekta killar som svarade på nätannonserna, men å andra sidan var ju det också tragiskt i sig för oss stackars singlar ute i världen som nu blir en smula nedstämda. Eller vad vet jag. Det fann jag lite roligt i alla fall. Och när bruden i fråga krossade en dator. Det var också småkul.

Men vad jag nu vill komma fram till är följande: varför har dessa filmer blivit komedier? Vad har jag missat? Vem bestämmer att det är en komedi, och framför allt, vad tycker du? Själv är jag mycket klar i frågan. Tacka vet jag Yrrol. DET är svensk humor.

Sunday, January 20, 2008

Älskade böcker

Jag har några vänner som är lika boknördiga som jag. De som verkligen gillar att stå vid min bokhylla och kolla igenom vad som finns. Min bästis Annapanna är en sådan person. Eller, rättare sagt, hon har blivit. Förr försökte jag få henne att läsa, men det var ungefär lika svårt som att få bror att läsa=praktiskt taget omöjligt. Nu är tiderna dock förändrade och vi utbyter alltid dagens/veckans/månadens boktips beroende på hur ofta vi hörs och ses.

Denna helgen har jag haft äran att ha Anna på besök sedan i fredags. Lördagarna brukar vi då ägna på stan, och så även denna lördag. Vi blev riktigt hänförda över alla fynd vi gjorde när affärerna plötsligt hade halva på halva priset. Det är alldeles lagom för två smålänska brudar. Vi knallade runt och kollade på böcker också givetvis och föll för erbjudandet på Akademibokhandeln att köpa tre böcker för hundra spänn. Vi hade ju som mål att inte handla på fullpris denna dag(dock fanns inga reor på lunchstället vi var på, men det gick bra ändå.). Sist av allt knallade vi in på Myrorna eftersom jag berättat för Anna att där fanns böcker för typ 10:-. Detta är ju ljuv musik i boknördars öron så vi sparade det till sist.

Sagt och gjort knallade vi dit och såg till vår förtjusning att det var halva priset och att det hängde en lapp där det stod 5:-. Fem spänn för en bok är ju ingenting menade vi och gick lös på kartongerna som två vilda hyenor. Någon gång kom någon som hostade lite diskret bakom oss, men inte då att vi släppte fram någon. De fick vänta tills vi var klara.

Efter ungefär tio minuter kollade vi upp och tittade på varandra. Båda stod med en hel drös med böcker i famnen. Nio stycken var kom vi fram till. Eftersom Anna lagt ut för oss innan så tog jag på mig att betala böckerna. Mycket nöjda med våra fynd knallade vi fram till kassan och slängde upp arton böcker.
- Ja, 45 kronor då tack
- Va? Okej, varsågod.
- Vill ni ha varsin påse?
- Jatack, vad kostar de?
- Inget eftersom ni handlat så mycket.

Anna och jag gick med stora ögon ut ur affären. Skylten hade menat att det var halva priset på fem kronor. Vi betalade alltså 2,50 per bok. Med andra ord knallade vi hem med 18 böcker och två påsar för den trevliga summan av 45 kronor. Det är att göra en bra affär.

Dock var det inte lika roligt att gå hela vägen hem med alla böcker, men det var det värt. Väl hemkomna dunsade vi ner i soffan och med lyckliga ögon jämförde vi varandras böcker och bytte ett par med varandra innan vi helt enkelt la upp fötterna på bordet och andades ut. Inget kan väl som billiga böcker göra en hel helg för två boknördssmålänningar.

Tuesday, January 15, 2008

Gatsmart, eller inte

Nej, jag kommer inte blogga om Jerringpriset och dess pristagare.

Alltid när jag känner mig trött i skallen eller det är mycket som snurrar runt där orkar jag inte börja på nya böcker (vilket jag för övrigt avskyr att göra. Man kommer från en bok och är en smula utmattad och sen ska man börja på en ny där det tar minst ett till två kapitel innan man ens träffat på huvudkaraktärerna och skadessutom lära sig deras namn. Usch och fy.). Istället plockar jag ner en av alla gamla trotjänare som redan står och trängs i bokhyllan (Ja, de trängs. På en del hyllor är det tre rader i bredd. Man ser inte de bakersta och de i mitten är svåra att få upp.) och läser dem istället. Då vet jag ju vad som kommer och hända, och jag vet att det är en bra bok. Nu är ett sådant tillfälle och jag ligger sådeles och kvällsläser Ett ufo gör entré av Jonas Gardell. Dagläser gör jag andra böcker, men just nu är de för läskiga för kvällen.

Nåväl. Just i denna boken tas det upp en grej jag funderat på länge: det här med gatnamn. Första gången jag märkte att det fanns drottninggator och kungsgator mer än i Stockholm blev jag förvirrad. Sedan kom jag underfund med att så många gator som det finns så skulle det ju i princip vara omöjligt att undvika dubbletter. Men när jag började på högskolan fick jag dessutom förklarat för mig att de ska ligga på ett särskilt sätt med. Mycket avancerat om du frågar mig.

Sedan är det ju det här med dessa underbart fjantiga namn inom samma kategori. Och hur plötsligt små misstag åker in bland dem i brist på fantasi? fler sorter? förstånd? ja, välj själva.

Hemma i min by har de delat upp oss i norr på fiskevägar. Hur mysigt är det på en skala? Dessutom bor vi inte på vägar eller gator utan på stigar. Ja, utom själva huvudgatan Fiskevägen då, men avkrokarna heter Öringstigen, Mörtstigen, Aborrstigen, Gäddstigen och så vidare. Skoj att vara bosatt på Torskvägen liksom. Tack och lov kom det ingen sådan.

I brors område söder om byn har de massa gator. Därför kunde de inte nöja sig med enbart en kategori utan var tvungen att ta två. Där uppe trängs nu alla olika former av växter samt en hel drös med fåglar. Det är Mistelvägar och Hyacint-, och Ljungvägar blandat med Storkstigar, Lärkgator och Tranvägar. Där kan man riskera att bo både på en väg, stig eller gata. Vad som avgör det har jag ännu inte riktigt förstått. Samtliga är asfalterade och då är det i mitt tycke inte någon stig.

Vad är det som gör att man döper gatorna till sådana "mysfaktorer"? Och hur många olika variationer finns det egentligen? Finns det något ställe som döpt sina gator efter skräckfilmer? Typ Terror på Elmstreet. Tänk själv att bo på Elmstreet, är det lika illa som Torskstigen? Min trevliga dubbelgångare Klüftan har ju fått en gata uppkallad efter sig i lilla Växjö. Dock emot principerna eftersom hon fortfarande är i livet. Är det då trevligare att knalla runt på en massa döingars gator? Vem bestämmer sånt här? Finns den tjänsten rubricerad på Platsbanken någon gång kanske?

Det som ändå känns mest intressant är dessa små avhopp som alla dessa kategorier har. Som om namnen inte räckte till. Eller är det bara ödets nyck som gör att jag mitt bland alla fiskestigar trots allt vuxit upp på Lyckovägen?

Saturday, January 12, 2008

Filmupplevelser på gott och ont

Precis som många andra har jag drabbats av en form av avstängd hjärna i allt mörker och regn och kan sådeles inte komma på något att blogga om. Då borde man kanske inte blogga, men eftersom jag slängt ut vår nying på jobbet med en bokvagn och det verkar ta lite tid kan jag inte gå och ringa mina frilansjobb under tiden. Någon måste vakta disken. Denna någon blir jag och då bloggar jag helt enkelt. Jag snodde därför Lottens idé om film och filmbloggande. Dock begränsar jag mig till filmer jag sett på bio. Annars blir det på tok för svårt eftersom jag är filmnörd och av principskäl inte sållar ut mina älsklingar.

Min första filmupplevelse
Hm, jo, jag har ju minne som en häst, det har jag, men vilken av filmerna som var först har jag svårt att hålla i sär. Ett av mina första biominnen var dock Resan till Melonia, en tecknad film från 1989 som bygger på Shakespeares Stormen. Just sättet den teckandes på minns jag att jag tyckte var lite läskigt, men charmig. Typ som Dunderklumpen och Karl-Bertil. Jag och min bror gick och såg bion på sportlovet. Eller, ja, hans sportlov. Jag hade ju inte börjat skolan ännu. En stark upplevelse är även Lucky Luke. Dock är det nog enbart på grund av att jag och bror envisades med att sitta längst fram en gång trots att mamma avrådde och ännu en gång faktiskt hade rätt. Det jag minns av filmen var att en unge hade kräkts i sätet bredvid, det satt fast tuggummi under min stol, jag hade nackspärr två dagar efter och Jolly Jumper kunde vara läskigt stor när han kom så nära.

Min största filmupplevelse
Jag kan inte nöja mig med en. Det är ju som att ha en chokladask framför sig, vara sugen och bara få ta en bit. Hemska tanke. Att sitta i en biosalong i Sydney på premiären av Sagan om ringen var faktiskt ganska maffigt.

Sedan måste jag, precis som Heléne, säga Mannen som kunde tala med hästar. Jag och Annapanna hade förberett det biobesöket hur länge som helst och drog med våra respektive dit. Antagligen var det bara jag som tyckte att filmen var bra, Anna somnade har jag för mig, men det var vår första dubbeldejt och första bion med stora kärleken (eller ja, dåvarande stora kärleken i alla fall).

Tyvärr måste jag sedan även säga Titanic. Den var en skitstor upplevelse då. Hela den lilla salongen i Hultet var fullpackad varje föreställning och alla fick inte ens komma in (Ja, hos oss har vi inga platsnumreringar vid bio utan det gäller att komma tidigt och stå längst fram i kön. Otroligt jobbigt för en som kommer från en familj som har heliga middagstider som inkräktar på viktig kötid.). Det var också den enda film som jag minns att jag snyftade väldigt högt till fast det fanns människor omkring mig och sedan satt och stortjöt i en timme efter hemkomst över hur tragiskt det var när Leo dalade ner i det mörka vattnet.

Just det ja, fucking Åmål var med stor. Jag hade aldrig i hela mitt liv känt igen mig så mycket i en film som då. Nu har jag svårt att se detta, men då tyckte jag det var helt otroligt hur någon kunde vara så träffsäker.

Och givetvis var det ju stort att Simpsons ens gjordes som film. Och verkligen på tiden.

Min sämsta filmupplevelse
Ja, en del stolpskott har man ju åkt på trots att jag inte är mycket av en biomänniska och därför inte befunnit mig i salongen så ofta. Dock var jag och Åsa mycket på bio en period i Australien. Där hade vi en gång en balkong att sitta på vilket ju kändes coolt. Filmen var dock så dålig att jag inte ens minns vad den hette. Det jag minns är att vi satt och messade hem till Sverige på våra hopplöst omoderna mobiler. I Australien såg vi även Monsters Ball. Helt suverän film. I 20 minuter. Sedan dör dregelobjektet nummer ett, Heath Ledger, och resten av filmen är mest tårar och sex och ibland även samtidigt. Den har säkert ett enormt djup med tanke på alla priser den fick, men som backpacker med mest öl i magen och nudlar i benen var man inte mottaglig för djuphet.

Resten av dåliga filmupplevelser har jag nog förträngt. Det är mycket praktiskt eftersom då får jag ju plats med så många fler av det bra slaget.

Saturday, January 05, 2008

Glädje med snö?

Jag tänkte bara informera mina trogna bloggläsare om att jag är relativt ensam i min familj med mitt snöhatande. Hunden är inte alls av samma åsikt. I henne värld är nog snö roligare än vatten till och med. Och med er bloggläsare i åtanke tog jag med kameran ut för att visa hur man uppskattar snö.

-Nu jäklar snön. Here I come!

- Försöka fånga flingor med tungan sägs ju vara sött

-Äsch, mycket bättre att öppna hela käften


- Åh, HUGG!

Friday, January 04, 2008

Spoilers är på tok för vanliga i byn

Det här med att bo i en liten by är ibland så fruktansvärt talande att man bli mörkrädd. Nu är det ju i och för sig så att jag inte bor här längre och redan är mörkrädd så jag inkluderas väl inte till fullo, men ändå.

Vad jag har förstått av de senaste besöken jag haft här nere i Småland är vår gamla spelbutik/bokhandel numera innestället att hänga på. Det är ju dock ingen bokhandel längre, och det är väl lika bra kanske. Sist jag var där stod Liza Marklunds Gömda bland nyheterna. Det var väl runt 2004 och väldigt många år efter alla andra flyttat den där ifrån. Antagligen går det mycket bättre med det café som nu finns på böckernas plats. Spela på hästar och Lotto kan man fortfarande göra. Nu har ett ställe i Hultet en trevlig och helt tidsenlig sjuttiotalsvägg och på denna en plattv. Så trendigt det bara kan bli. Det serveras latte och baguetter till höger och vänster och hänger med. Därav hänger det dessutom en hiskelig massa folk där. Mer än man oftast ser på en hel dag i byn.

Nåväl. Där befann jag mig som ni nog redan förstått idag med en vän för en fika. Var och varannan minut fick vi ju avbryta oss för att hälsa på en och två och tre människor vi kände. Naturligtvis körde vi genom det vanliga snacket om gemensamma bekanta, IKEAs framfart, juldagens partaj och då givetvis byns nuvarande stora snack: Nyårsrevyn. Säga vad man vill om vår lilla håla, men vi brukar ha en sjutusan till revy. Nu var det på tok för längesedan jag var och såg den, men nu när man befinner sig hemma hos en snäll mamma som så gärna är extra snäll mot dottern bjuder hon så gärna på nyårsrevy. Och dottern hänger naturligtvis gärna på. Sagt och gjort berättade jag för vännen att mams och jag skulle iväg och vara kulturella under kvällen och att jag såg fram mot det. Vännen hade vart med på genrepet och gav en klar bild av hur journalisterna sett ut när de antecknade och vad som var bra. Men självklart inte mer eftersom jag skulle se spektaklet ikväll.

Hultet är en liten by. Det har alla förstått va? Mitt i allt kommer ju vår revyförfattare/skådespelare/lokalkändis/alltiallo in på trendcaféet, och eftersom vännen är en sån där revyhoppa känner de naturligtvis varandra och han slår sig ner hos oss. Givetvis börjades det snacka revy. Här sitter jag och kollar på som en förvirrad tennisboll och förstår inte halv sju av vad de säger men samtidigt inser jag att kvällens föreställning inte kommer ge på tok för många överraskningar utan snarare kommer jag sitta och fundera på när egenligen svärmor, cykelhörnan och bonden ska komma in. Sedan vet jag att traktens skönsångare ska stå för opera och kläderna i finalnumret är något extra.

Tillslut fick jag ändå tyst på dem angående kvällens föreställning, och plötsligt hamnar jag med i samtalet. Nu är jag tipsad för en massa framtida skrivarplaner. Mycket ska man höra, och mången ska man känna, men byn har sina fördelar ibland. Så nu jäklar ska det skrivas. Men först ska jag på revy. Slängde visst ut ett löfte om att hålla upp mamsen för att visa vem hon är för lokalkändisen som antagligen känner både henne och kände faren. För sådant gör man här. Känner alla alltså, inte håller upp mamsen i luften under nyårsrevyer.

Wednesday, January 02, 2008

Kontrasternas mästare

Egentligen är det väldigt underligt med de här stora kontrasterna som trots allt uppstår när jag förflyttar mig från Norrland ner till Småland. Mer underligt är det kanske att jag trivs förträffligt med dem.

Ta bara bröllopen jag vart på den senaste månaden. Först i den "smärre överklassen", eller vad man ska kalla den, i Stockholm, och nu ute på landet i Vislanda. I Stockholm hölls det hårt på etiketten. Man tittar runt och söker ögonkontakt med samtliga innan man dricker vid skålar och innan man sätter ner sitt glas. Man ägnar ungefär lika lång tid åt santliga bordsgrannar även om just bordsherre/dam får lite extra. Man har bar, barpersonal och äter patéer. Barn finns inte med på gästlistan och livebanden har tvättat munnen med tvål.

I Vislanda var det helt annorlunda. Jag vet fortfarande inte vad snubben som satt till höger om mig hette. Ögonkontakt vid skålande fanns inte, eftersom ingen orkade vänta på skålar för att få dricka. Man käkar kladdkaka och vispgrädde och ingen höjer på ögonbrynen när man ställer fram ett helt bord med olika spritflaskor och blannevann(groggvirke) för att låta folk blanda hejvilt. När någon av flaskorna blir tomma hämtar man helt sonika dunken och fyller på nytt. Barnen springer och krockar och slår ut tänder medan snubben som ensam utgör liveband tar rökpaus lite när han vill.

Vilket som är bäst? Båda. Helt klart, fast på mycket olika sätt. Det som förvånade mig mest med nyårsaftonens bröllop var att det hölls inte ett enda tal. Vilken tur att jag inte utmärkte mig ännu mer som utböling genom att hålla ett då. Det räckte ju med att jag satt alldeles ensam i kyrkan, inte hade någon att mingla med vid välkomschampagnen och fick en julgran över mig när jag smet ut med mobilen. Men efter att min bordherre gett sig fan på att leva upp till mina förväntningar om hur vislandafolk festar så blev han mycket mer social relativt fort.

Det blev en tolv timmar lång fest och vid tresnåret dunsade jag in i det upplåsta renoveringsobjektet vi tidigare under kvällen sjungit om. Jag råkade kliva ner i ett hål i golvet, och fick finna mig i att gå i uppförsbacke till sängen. Mitt i natten ramlade skafferidörren av och värmefläkten fick spel och brassade igång som aldrig förr av smällen. På morgonen vaknade jag av trevliga X2000 som flög förbi allt annat än tyst precis utanför mitt fönster. Jag hittade ett cirkelformat rum i huset där det fanns en hel bokhylla med filmer. Det var en himla tur, för att köra de fyra milen hem vid halv tio på nyårsdagen hade nog varit allt annat än smart. Tack och lov är ju Småland baserat på skog och småvägar och därför kunde jag helt fräckt köra enbart grusvägar hela vägen hem utan att så möta en enda liten bil och bara räcka ut tungan åt polisen som stod ute på stora vägen och bara dreglade efter att få vinka in mig.

Leve Småland och Gott nytt år!