Monday, July 28, 2008

Var bor jag egentligen?

Jag är för bedrövlig på att uppdatera min stackars blogg just nu. Min enda ursäkt är att min icke-air-condition-utrustade postbil gör att min hjärna och även resten av kroppen numera är kokt och därmed inte fungerar som det ska(ett utmärkt bevis som inte syns är att jag hittills i detta inlägg reparerat fem(okej, sex) felstavningar och fyra formuleringsfel. Det går bara inte ihop.)

Annars finns det ju en massa att blogga om som brevbärare på landet. Många små tanter sticker in huvudet och frågar om det inte är varmt därinne och en egenföretagare ville sälja på mig en fläkt och två bläckpennor. De två senare vet jag inte varför. Vid det laget var jag redan överkokad. Mina stackars kunder på rundan får stå ut med mycket när det är värmebölja. De två gator jag har som båda innehåller herrnamn kan jag av någon anledning inte hålla isär. Ständigt får de varandras post och en extremt ursäktande Ica skyller på icke-existerande sommarvikarier som hemma på posten sorterar deras post fel. På detta lovar jag dessutom kunder som förväntansfullt står vid lådan och väntar att idag har jag minsann paket med mig till dem för att efter ha vänt upp och ner på hela bilen kommer på att deras paket står fint kvar i sina kammfack tre mil därifrån. Tack och lov har jag relativt toleranta kunder.

Sedan värmen drabbade landet har jag lyckats bli jagad av sisådär 12 hundar, legat halvnäck på golvet för att kyla ner mig, blivit jagad av polisen, fastnat med postbilen INNE i en kohage, haft chickenrace med chefen inne i terminalen, stulit bananer av åkeriet, bränt näsan, gått vilse, ridit en galen häst och hör och hämpna: badat!

Jag är en badkruka. Jag vet. Vid unga år bodde jag i vatten. Min kära fader sa alltid att jag fick brunbrända fötter men såg fortfarande ut som ett lik i fejan. Fötterna var nämligen mer över vattenytan än huvudet. Det är ingen överdrift. Någonstans förändrades detta och nu badar jag i princip aldrig. Vatten är ju blött och framför allt kallt. Jag kan stå ut med att gå ner till midjan ungefär när hunden ska bada i vår stilla, bruna sjö hemma i Småland. Där är det ingen cirkulation på vattnet och sådeles ganska varmt. Dessutom går inte hunden längre ut än jag är så man får offra sig. Här i norrland badar jag dock aldrig. Här är vattnet svinkallt. Nu kan jag dock briljera med att ha badat tre gånger på tre dagar. Eller ja, jag har doppat mig i alla fall. Det tycker jag är värt flera applåder och en och annan chokladkaka för att lugna upptraumatiserade nerver.

Polisjakten kanske jag kan blogga om när sisådär tio år gått och allt är preskiberat. Vem vet vilka nyfikna farbror blå som läser här. Va? Nej, jag är inte alls paranoid! Min hjärna har bara kokat över en smula.

Tuesday, July 15, 2008

Utmaning som framkallar kallsvettningar (Uppdaterad)

Oj, jag älskar den här grejen med utmaningar, trots att jag egentligen borde skriva om hur en av mina kunder längst med rundan anklagat mig för att vara icke läskunnig eller hur hundar och ungar flyger som glaningar framför bilen, men nu har Kristina satt griller i skallen på mig. Hon har uppmanat mig att lista de fem låtar som jag skulle sälja min mormor för att få se live. Det kan ju ge vissa problem då min mormor inte är i livet längre, och definitivt inte är till salu, men ni fattar grejen. Dock är ju det här ett huvudbry som heter duga. Och många av mina favvolåtar har jag ju faktiskt sett live redan, och behövde inte sälja söta mormor Lisa för det.

Nåväl, jag ska försöka klara detta, men jag kommer säkert att ändra mig 130 gånger och antagligen även spendera lite tid i natt till att spekulera i huruvida jag verkligen valde rätt låtar. Dock tänker jag inte sätta dem i särskild ordning. Jag bara listar. Kom med på att jag nu då tar bort dem jag sett live redan, så Pink, Rammstein, Faithless och REM bland annat ryker. Tyvärr!
Uppdaterad
1. Queen - Radio Ga Ga
2. Eminem - Mockingbird
3. Evanescence - Hello
4. Michael Jackson - Smooth criminal
5. Alltså, jag vet inte, men jag är alltid nördigt kär i soundtracks, så kan man få höra ett sånt kanske? Då vill jag höra Gladiator eller Speed.

Men listan känns ändå inte helt "jag" så att säga. Men det får väl duga så länge, annars uppskattas tips i kommentatorbåset med förslag på låtar som jag alltid älskat. Just nu är jag nämligen drabbad av min vanliga "sommarminnesförlust", vilket jag kan berätta om en annan gång.

Uppdatering
Nä, nu struntar jag i det här. Det går inte att hatta fram och tillbaka i det här, och precis som jag förutspådde låg jag vaken under kvällen igår och funderade på om jag valt rätt. Jag kom på två som absolut skulle in på listan, men en av dem var borta när jag vaknade. Nu tänker jag inte byta ut grejer på listan, utan bara fylla på.

6. Nirvana - Smells like teen spirit

Tuesday, July 08, 2008

Sjung på sista versen

Jag är med på att datorer kan drabbas av virus. Det kan krypa in trojanska hästar, elaka baciller som slöar ner, raderar och är allmänt otrevliga. Däremot visste jag inte att det smittar. För tro mig: det gör det. Sakta har jag nu insett att jag måste kräva en rejäl löneförhöjning, visa mig ha en snorrik farbror i Florida som ramlar av pinnen och låter mig ärva allt, alternativt köper mig en lott och vinner storkovan för att reda ut det här. Inget av detta känns varken realistiskt eller ens fantasidugligt. Därmed återstår ett alternativ: bli teknikvegan. Med detta innebär det att man tar avstånd från alla elektiska och batteridrivna ting för att leva i enkelhet med sig själv och naturen.

Detta är ingen jag frivilligt skulle göra, men nu börjar jag bli en smula desperat. För att återkomma till smittan då. Jag vet inte riktigt i vilken ordning allt hände, men plötsligt drabbades tingen i min lägenhet av en svårartad epidemi. Min dator har sjungit på sista versen relativt länge nu. Sällan vill Internet samarbeta mer än tio minuter i sträck. Då uppstår ett problem och Explorer avslutas. Ibland vill datorn inte starta alls, men ger man den en kvart så brukar det lossna av sig själv. På detta så går det ju ungefär i snälltågsfart. Näst ut är min tv. Den är i och för sig ganska gammal och helt klart välanvänd, så det är väl inte så konstigt om han börjar bli lite självmordsbenägen, men att bli det genom att pipa och genom att starta sig själv med en mörkare och mörkare bild varje dag tycker jag är lite oresonligt. Under tv:n stoltserar min dvd. Han har fått någon smärre identitetskris och säger varje gång då jag vill starta en film att jag ska sätta i en skiva, trots att det precis är vad som gjorts. Efter två till tre försök brukar han dock låta sig övertalas om att en film faktiskt existerar. Den trådlösa telefonen som min moder gav till mig för ett par jular sedan prasslar mest som om den verkligen vill hindra folk från att framföra sitt budskap. Mobilen å andra sidan ringer som den ska, men inte någon på andra sidan kan höra ett jota av vad jag säger. Snälla Mike lånade ut en av sina gamla mobiler till mig. Den å andra sidan har börjat radera mina ringsignaler och stänger av sig själv i tid och otid. Sist men inte minst har min digitalkamera avlidit. Objektivet vill inte åka ut när man startar den och hela tiden säger han åt mig att stänga av den och sätta igång den igen. Utan resultat. Varje gång. Med en smula hopp gick jag till kameraaffären i stan. De berättade att det kostar 900:- att ens kolla vad det är för fel på den, med andra ord: inte laga den. Det var bara att knalla hem igen. Nu har jag dock kommit fram ett sätt att bryta upp objektivet varje gång jag ska ta en bild, men hur länge det kommer att hålla kan man ju spekulera om.

Däremot funkar mitt kylskåp alldeles ypperligt. Där blir colan till is och tomaterna lätt ett mordvapen då de är stenhårda när man tar ut dem. Cykeln jag lånar har fortfarande inga bromsar, men då några försökte mucka med min cykelkorg förra helgen lyckades de även mucka med växlarna så nu har skrället hoppat ner en växel och går faktiskt bättre än innan.

Jag tror banne mig jag ska kila ner till jourlivset och köpa en tianlott.

Friday, July 04, 2008

Störtsäkert vuxentecken... eller?

När man är runt 20 knallar man på sexpartyn. När man är över fyrtio knallar man på Tupperwarepartyn. Vad finns för dem däremellan? Jo, då går man på ljuspartyn. Jag kände mig mycket vuxen(läs gammal) när jag fick inbjudan av en jobbkompis, men fick erbjudandet att gratisäta, och att om jag tog cykeln skulle jag få gratis vin. Så svårtövertalad var jag inför att träda in i livet som gammal. Dock kände jag mig lite skakis eftersom "hela byn är inbjuden" men kom på att nya människor är alltid trevligt och beslöt mig att cykla iväg. Inför min långa cykeltur tackade jag i tysthet mina söta kollegor på Posten som hade skrivit ut och dessutom ritat ut vägen på fyra a4-sidor kartor. Pinsammast av allt är att jag glömde just dessa kartor hemma när jag cyklade iväg.

Ungefär 30 minuter senare var jag framme och plötsligt ute på landet. Bara det i sig är ju en mycket trevlig känsla. På tomten stod ett partytält redo för byns invånare(och jag) och i tältet ett pingisbord som med några välstrukna tygstycken fick agera utställningsbord. Efter att hela byn(och jag) anlänt med åldersspridningen från min ålder upp till 80 i form av en cool tant som hälsade på mig tre gånger i hand serverades vi smörgåstårta och vin innan spektaklet satte igång.

Jag kanske är lättroad, men hela situationen att en tjej står i ett partytält på en tomt och visar ljus som hon läser information om innantill och har en bonnabränna värre än en brevbärares ser jag som otroligt komisk. Jag satt mest och finssade åt marknadsföringen som väckte allvarliga frågor hos åskådarna. Sedan skulle det provas spa-grejer och fotbaljor åkte fram. Eftersom jag inte är särskilt road av att ens kännas vid av att jag har några fötter som är förstörda efter många långa år i fotbollsskor avböjde att bada tårna och behöll skorna på medan de andra fick testa mirakelkrämerna. I och för sig visade det sig vara tur att någon höll sig på det torra då det plötsligt står en stor hund på tomten som tillhör grannen och en av tanterna var hundrädd. Med andra ord fick jag en hund i näven och uppdraget att försöka hitta mig till grannens hus och lämna hunden som egentligen skulle vara kopplad men där någon uppenbarligen missat det.

När jag väl kom tillbaka efter att ha blivit tackad tre gånger av den lilla tanten som av namnet att döma jag förväntade mig skulle vara en stor rysk hårig karl satt samtliga i tältet med änglafötter och var helt lyriska. Därefter åkte det fram peelingkrämer, benkrämer, hudcremer och andra krämer som jag inte minns vad de skulle ha för funktion. Tillslut var man så insmord och hade näsan full med dofter som bara gick runt i skallen att det var omöjligt att minnas eller ens urskilja vilken doft det var man egentligen tyckte om.

När allting slutligen visats färdigt blev det ett evigt springande och sniffande och frågande hur man fyller i beställningslistor. Själv satt jag och läste högt för de deltagare som glömt glasögonen hemma vad som skulle fyllas i. Jag hoppas inte att jag råkade lura på dem nån toalettspraydoft eller fransk vanilj när de egentligen ville ha spansk.

Tillslut var allt färdigt och summan som inhandlats för fann jag hisnande och undrade om människorna omkring mig var miljonärer, dock ingen som medgav detta. Med ljusdamen försvann även den äldsta generationen och kvar satt mellangenerationen... och jag, som varierade mellan de äldre, hunden och grannens fosterdotter i samtalssällskap.

Mycket konstigt nog hade plötsligt majoriteten av människorna försvunnit hem och så även solen. Där satt jag och värdparet kvar och insåg att även sommarnatten kan vara mörkt. Raskt var jag visst inte särskilt vuxen längre utan blev förbjuden att cykla hem i mörker och bland ghetton. Jag blev tilldelad en tandborste, en t-shirt och en extrasäng på ovanvåningen. På morgonen skulle jag sedan få låna en bil att köra hem till lägenheten i för att byta om och greja och sedan ta bilen till jobbet, jobba och därefter köra hem bilen till sina ägare och hämta min egen cykel.

Istället för att knalla in i lägenheten vid klockan 22 på kvällen kom jag hem klockan halv sex morgonen efter. Ändå kan jag inte förstå hur jag mitt under min ruda inte stannar vid en postlådegrupp utan en soptunnegrupp och är en halv sekund från att slänga all post i soptunnan istället för lådan, helt av misstag. Då har man inte alla spelare på planen, och de få som är där springer offside hela tiden.