Saturday, March 28, 2009

Noll koll bollblogg (uppdaterad)

Det har gått sju minuter och än så länge sitter jag mest och myser. Jag ska dock inte ge mig in i en matchanalys redan nu, men jag älskar det faktum att det händer en massa högt upp på planen. Just att se att samtliga högst upp är pigga i fötterna och bryter istället för att vi har en lång räkel som lunkar runt i motståndarnas straffområde. I know, you have to love him, men jag kan inte. Och jag vet, alla kritiker och experter kan inte ha fel, men i landslaget vill jag inte ha honom för det mesta. Inte när det gäller en krigarmatch i alla fall.

Nog om det. Som vanligt fnissar jag högt när jag ser Mellberg in action. Han muckar i straffområdet (vilket även en dumbrud gjorde med mig på dansgolvet igår. Iklädd ROSA pumps!) och han är framför allt helt respektlös. I like. Tyvärr börjar jag känna mig gammal, eller ringrostig eller vad det nu är frågan om, för numera har jag knappt koll på hälften av våra spelare, vilka klubblag de tillhör och vad deras specialiteter är. Men vi har i alla fall en inkastsgud och en betongskalle på planen. Sedan har vi ju givetvis även Rumpnisse-look-aliken Källström, Prick-mitt-på-näsan Svensson, Jag-har-bara-ett-ansiktsuttryck Isaksson, Hopp-och-studs Elmander, Jag-är-en-mur Majstorovic och Släpande-skånska Larsson och de ger mig en trygg magkänsla hittills.

Det verkar dock vara lite småkyligt även i Portugal, eller ja, svenska fansen står glatt i t-shirts medan portugiserna står i både mössa och jacka. Begreppet kyla är med andra ord väldigt relativt. Trots den, i mina ögon, bitande kylan saknar jag alltid fotbollen nåt så förbenat när jag kollar på landskamper. Sådana här småsaker som gummibandet runt dojorna, glidet i gräset, adrenalinet efter ett friläge och det härliga tjoffljudet som framträder när man skjuter iväg en kalasutspark. Dock tror jag inte många klubbar står i kö för en snart 27-årig målis med kassa armar och axlar, två äpplen hög och ryggkotor som hoppar på sniskan efter minsta knuff. Min fotbollskarriär är och förblir nog över.

Nu har det gått 22 minuter av matchen, och vi kanske inte har lika stabilt spel som tidigare, men Isaksson storspelar, backlinjen är stabil och det bryts för fullt, så jag fortsätter mitt positiva tänkande och kom precis fram till att jag kanske kan tända åtminstone en liten lampa nu när Earth Hour är slut.

- Har han kontroll på den Isaksson?
- Nej nej, absolut inte.
Dessa underbara sportkommentatorer.

Uppdatering
Det här är vad jag menar med gummiband under dojorna:

Vita fotbollsskor tycker jag ser fjolligt ut, men de svarta ville inte riktigt som jag.

Wednesday, March 25, 2009

Variation förnöjer

Mitt jobb är ibland väldigt påfrestande. Fredagen var ett sådant exempel. Tack och lov händer dagar som den fredagen inte särskilt ofta.

I vanliga fall är vi sju personal på stället. I fredags var tre stycken borta, och jag fick då hoppa in för samtliga. Med lite pusslande under morgonmötet lyckades vi ändå få ihop schemat så ingen skulle behöva ta de lite mer "krävande" eleverna själv. Jodå, det schemat höll... i en halvtimme.

Vid starten av dagens första lektion visade det sig att inne i personalrummet satt en liten stackare och hade drabbats av ryggskott på en sekund. Det var bara att försöka baxa in henne i hissen, springa efter en bil och fräsa iväg till akuten. Just den synen skulle jag nästan betalt pengar för att se: Jag tvärnitar utanför akutingången och låter bilen stå på tomgång medan jag kutar in och skriker till folket i receptionen att min kompis kan inte röra sig och har ont och krystar. De skickade oss vidare till ambulansintaget istället. Ica stack iväg med bilen och parkerade i panik på en personalparkering innan hon sprang tillbaka till receptionen och skrev in vännen.

Jag har skrivit förr om min relation till sjukhus. Att jag blir lite personlighetsförändrad av det. Så skedde även denna gång. Jag blev invisad i rummet där stackars vännen låg och hade ont och bara den synen gjorde mig nervös och när min blick nådde stetoskopet som hängde på väggen attackerade jag det för att skingra lite nervösa tankar. När jag väl står och pratar med mig själv som bäst i stetoskopet kommer en läkare in. Han är dock cool och höjer bara på ögonbrynen. Tog min pinsamhet slut där? Nej, när han väl avlägsnat sig hittar jag en förpackning plasthandskar och blåser upp en sådan till en ballong och börjar rita ögon och mun på den. Då kommer nästa läkare in. Han frågar om ballongen är till honom och jag nekar. Slutligen kommer en sköterska in för att berätta att det måste lämnas lite pissprov. Ica blir lite ledsen i ögat (medan stackars vännens ögon ser ut som pingisbollar av skräck), och berättar att vi inte kan gå till toan med henne för hon har så ont. Då får vi ta sängen dit istället, blev svaret. Jag fortsätter vara pinsam genom att ivrigt fråga om jag får köra. Det fick jag.

Väl tillbaka och när vännen äntligen fått lite smärtstillande har hon tillräckligt med ork för att känna att hon inte pallar med mina pinsamma infall mera utan skickar tillbaka mig till jobbet. Där å andra sidan är vi väldigt fåräknade personal med tanke på vad vi är vana vid och det känns som att man måste vara uppdelad i tre delar för att ingen elev ska tvingas att sitta ensam vid ett bord under lunchen. Vi avslutar hela veckan med en veckoreflektion som denna gång både blev förvirrad, flamsig och säkert knappast fullständig då det ju är sjukhusvännen som har koll på det där.

Precis när jobbveckan då anses som slut ringer stackars vännen och har inte ens fått nåt käk. In i bilen igen, köpa en kexchoklad på vägen, (köra vilse två gånger men det vill jag inte erkänna), parkera, gå till akuten, bli beodrad av en sköterska att hämta bilen för hemfärd, hämtar bilen, väntar, blir hämtad av sköterska som säger att patienten visst inte var riktigt redo, in på sjukan igen. Därinne lyckades vi dock med bragden att få en liten kille lite gladare då vännen gav bort min extremt välarbetade ballong till honom efter att han beundrat den med stora ögon. Sen var det bara att baxa in i bilen igen, fara till apoteket, kuta in, maniskt berätta för pesonalen att de måste ge mig vännens mediciner eftersom jag inte kan dra henne ur bilen igen. Hem med sjuklingen till hennes nyopererade man och bädda ner henne med orden att de får försöka att inte riva hemmet under helgen. Hemkommen betydligt senare än tanken var och slocknar i soffan på en minut.

Andra dagar på jobbet är inte lika hektiska. Som igår. Tre personal var fortfarande borta, men även en hel drös elever, vilket resulterade i att vi är fem personal och tre elever. Igår hann jag med andra ord att planera dagens lektion i bakning (jag vet, det är ett skämt att jag nu har de lektionerna denna perioden). Jag fick gå med en ensam elev på studiebesök på ambulansen där vi fick mäta blodtryck, puls, syreupptagning och kolla överallt och kolla all utrustning. Ambulansmannen undrade varför jag visste vad massa grejer hette och jag förklarade det med att jag kollat på Sjukhuset och Cityakuten under långa perioder. Alla vet väl hur en intuberingsmanick ser ut?

Under långrasten spelade jag pingis med en elev och sista lektionen hade jag motorik. Med detta manfall var det ju även här bara en elev. Vi spelade Wii en timme. Mycket trevligt. Idag hade vi ungefär samma läge och då satt jag och päste i köket och åt de våfflor mina elever gräddade under bakningslektionen. Med andra ord är intensiteten väldigt varierande på det här jobbet. Dagen idag avslutade jag med att kolla på en av eleverna som hade ridlektion. Han vet hur mycket jag gillar hästar och visade hela stallet och alla hästarna när lektionen var slut. När man funderar på situationen får man helt enkelt vara himmelskt glad att man har ett varierande jobb. För det kan man inte säga annat än det är.

Imorgon är det återbesök hos Herr Ortoped. Vad ska man tycka om det? Äsch, som det känns nu: ingenting. Det är ju vad mina läkarbesök brukar resultera i.

Sunday, March 22, 2009

Det var den säsongen

Sista matchen i kvalet till div. III är färdigspelad. Vi går upp, och vi slutade på en andraplats i tabellen med endast ETT set till godo till trean Solna. Där ser man vad vårt gedigna slit från förra helgen att ta ett set gav resultat.

Dagens match var egentligen skittråkig. Det blev ingen match alls. Vi servade väl hem det mesta och när bollen väl kom över till vår sida kunde vi anfalla den till döds direkt. Sådana matcher gör att vi till slut inte är särskilt seriösa. Dagens bild säger väl allt?

" I'm siiiiiinging in the sal. Just siiiinging in the sal!"

Monday, March 16, 2009

Bästa förutsättningarna ever

Hela det här året har vi legat i en volleybollserie som inte inbjudit till särskilt mycket motstånd. Vid serieslut hade vi vunnit samtliga matcher med 3-0 i set. Sedan kom kvalserien där samtliga lag från vår serie var med, men vi fick även två Stockholmslag som hotades av nedflyttning i form av Bromma och Solna. De å andra sidan var riktigt bra. Första matchen fick vi stryk mot Solna med 3-0, andra vann vi med 3-0. Mot Bromma fick vi stryk hemma med 3-2 och igår var det dags för returmöte i Stockholm.

I vanliga fall åker vi iväg till matcher med en coach och en andrecoach. Vi har ofta med oss en avbytare till varje position (tre stycken). Vi har med oss våra två mest rutinerade spelare vilket innebär vår passare (som dessutom är lagkapten) och en center. Slutligen har vi en spelare som agerar libero och då bara får spela i baklinjen. Ja, ni fattar grejen. Igår fick vi åka iväg helt utan coacher. Den ena får stanna hemma och stötta frugan genom barnafödsel (ja, det är en himla babyboom just nu), medan den andra var... ja, krasslig? Vår passare befinner sig just nu i Sälen. Dock hade vi två avbytare plus en libero till vårt förfogande. Trodde vi.

Under lördagen fick undertecknad ett sms och ett mail från coach med uppgifter om att ta ansvar för de vilsna fåren och då agera både coach och kapten (dessutom ska jag hoppa in som passare). Mäkta förvånad slet jag hem Fjant och vi satt och gick igenom speluppställningar samtidigt som melodifestivalen skvalade i bakgrunden (Rätt låt vann för övrigt i mitt tycke) under lördagskvällen.

Söndagen inleddes med ett sms från vår andra rutinerade spelare: hon var sjuk och kunde inte följa med. Där rök både rutin och en avbytare. Dock hade vi fortfarande bytesmöjligheter bland centrarna, medan våra vänsterkanter får spela hela matchen, och jag som passare och mitt komplement likaså. Vid tio i fyra skulle vår komplementspelare komma och hämta upp mig. Vid halv fyra ringer hon och berättar att hon är magsjuk (På detta har jag blivit biten av Grisen som tyckte mina vantar såg goda ut och har ett blått prinskorvsfinger som ska klara passa en hel match).


Ringfinger och arm i fin färgton

Ica får panik rent ut sagt, men flyttar raskt vår libero till att spela komplement istället. Det fixar hon. Nu behöver vi dessutom en ny chaufför. En annan spelare blir uppringd och får köra och för att spara tid får jag småjogga ner till Fjant för att bli upphämtad där. Inte ett dugg försenade kom vi slutligen iväg.

Där inträffar dagens första under: vi kör rätt på första försöket! Det har nog aldrig inträffat förr.

Uppvärmning med insmashning går bara fint och vi vinner serven. På bänken har vi en spelare. Hon har aldrig spelat en hel match och är det nyaste vi har. Jag kan helt ärligt säga att det här med att coacha, kommunicera med domaren och samtidigt spela gjorde mig aningens förvirrad, men allt gick kalas. Med all rätta tyckte jag att jag fick vara überstolt över hela laget. Jag var ju ändå ansvarig. Alla skötte sig över förväntan. Vi peppade varandra, vi täckte tomma ytor, vi satte servar, vi smashade på hopplösa pass (från mig), vi lyssnade skitbra under varje time out och inget snack i munnen på varandra, vi kämpade på hopplösa bollar, vi låg ner och spelade stundtals, vi lyckades att byta servemottagningssystem när det inte fungerade, vi hade lösningar på det mesta, vi förlorade matchen.

Jag har aldrig trott på det här med att vara nöjd efter en förlust, och jag tycker inte heller man får vara det, men denna gång var jag det. med de förutsättningar vi hade presterade vi över förväntan. Vi förlorade dessutom inte med 3-0 utan med 3-1. I samtliga set kom vi dessutom upp i tvåsiffriga poäng.

Personligen var jag himla nöjd över det faktum att jag nu fick klaga på domaren utan att bli tilldelad hot om gula kort på en gång (enbart kapten får snacka med domaren). Detta tackar jag för genom att slå iväg en död boll det hårdaste jag kunde som gjorde att domaren fick slänga ner huvudet för att inte bli totalknockad. Skjuta domaren i huvudet kanske inte är det bästa man kan åstakomma.

Jag vill avsluta med att stolt förkunna att jag inte missade en enda serve på hela matchen. Det har inte hänt sedan jag började i det här laget. Anledningen: jag skippade min ritual som jag nu haft under tolv år innan jag servat. När Fjant sedan får mess från sin bror som satt i publiken att hans kompis var impad av mina servar kanske jag helt enkelt ska överväga att hålla mig borta från serveritualer i fortsättningen.

Massa ögon på bollen. Lysande. (Snacka om att vara ensam blondin)

Det här laget är ju plättelätt att coacha. Alla lyssnar ju.

Thursday, March 12, 2009

Välkommen till världen!

Nyförvärvet några timmar gammal (kolla vilka målvaktshänder).

1982 föddes två småbrudar på samma BB med dryga två månaders mellanrum. Deras föräldrar bodde 500 meter ifrån varandra (och gör så än idag), och vid åtta respektive sex månaders ålder träffades de här kottarna för första gången på Lilldagis i Möckeln. Båda är idag helt övertygade om att de då tänkte "Nämen, är det där min tvilling?". Lite knubbiga med vitt hår och stora blå ögon glodde de bara på varandra.

Tja, det kanske inte är så svårt att räkna ut för dem som känner mig och som har läst bloggen sen start att den ena tjockisen var jag och den andra var Annapanna. Sedan mötet på Lilldagis följdes vi åt till stordagis, till klass 1A, till klass 7F och till senare till en ihopslagen klass av Samhällsmänniskor med inriktning ekonomi respektive media.

Annapanna och jag har gjort i princip allt ihop. Vi tränade fotboll ihop (även om hennes karriär blev betydligt kortare än min), vi friidrottade ihop (även om min karriär blev betydligt kortare än hennes), vi bladade (=åkte inlines) ihop (svarade Hello skater! i telefon i ett år till varandra), festade ihop, cyklade till och från skolan, hade skräckfilmsfredagar, köpte disneystrumpor (hon med Pluto på och jag med Långben), köpte likadana kläder (och kom till och med på gymnasiet av misstag exakt likadant klädda), blondsprayade håret. Vi blev till och med tillsammans med våra första kärlekar på samma datum, och blev vuxna samma datum en vecka senare också ;). Vi är lika långa och väger ungefär lika mycket.

Ja, redan när vi var små kunde man dock märka att Annapanna var hästlängder snabbare än jag. På den tiden gällde det att springa och idag gäller det väl snarare att vara vuxen. Egentligen hade vi bestämt oss för att gifta oss samtidigt. Det sprack när Annapanna gifte sig med världens bästa och snällaste Peter förrförra sommaren och jag var tärna. Vi skulle även skaffa barn samtidigt. Det sprack igår!

Med full rätt kan jag från och med igår kalla mig moster även om jag på pappret endast belönats med en bror och då egentligen enbart ska kunna bli faster. Klockan 16:59 kom en liten tjej till världen två veckor för sent. Det var antagligen bara tur med tanke på att hon vägde endast 3100 g och då verkade behövt de där veckorna. 48 centimeter lång. Redan från början hade jag bestämt att jag INTE skulle terra det stackars nyblivna föräldraparet med massa telefonsamtal. I och för sig kan man väl säga att det lyckades, men man kan också säga att mina ivriga sms kanske till slut fick den nyblivna mamman att känna sig tvungen att ringa och berätta allt.

Ärligt talat kan jag berätta att jag inte varit så här glad på länge. Jag grinar sällan eller aldrig men höll nästan på att börja störttjuta när jag fick ett sms av den nyblivna fadern att allt gått bra och hans två flickor hälsade. Man får hoppas att det här kommer bli en kotte med starkt psyke (och starka armar) för hon kommer inte att slippa undan mig. Första impulsen var egentligen att slänga mig på tåget redan igår och fara till Götet för att se underverket, men även om det är min tvilling som ligger där med en ny kotte tror jag inte att ens hon skulle uppskatta mitt besök vid det tillfället. Man får väl helt enkelt hålla sig på mattan.

Nåja, hela detta förvirrade blogginlägg är egentligen bara en hyllning till det nyblivna föräldraparet och deras lilla tjej. Som ni ser på bilden är hon underbart söt. Hon ser ju till och med ut som en människa och inte alls så skrynklig och läskig som nyfödda brukar göra. Välkommen till världen lilla Snäckan Junior. Jag ska lära dig ALLT jag kan (nåja, det kommer ju gå ganska fort).


Nyblivna föräldrarna

Monday, March 09, 2009

Ingen hund på isen

Har jag någon gång sagt att jag håller huvudet kallt i krissituationer? Ja, jag tror att jag har det. Jag har stoltserat med att det var jag som hällde vatten i fejan på och lyfte benen på tjejen som fick ett anfall av nåt slag i stekande australiensol. Jag brukar kunna se till att kroppsdelar trycks på och behandlas med is på två sekunder om någon skadar sig. Ja, jag tycker helt enkelt att det är en av de saker jag faktiskt behärskar. Jag tar nog tillbaka det nu.

Nu när kompisen på landet har krockat och skadat ryggen agerar jag barmhärtig samarit och åker ut dit och hjälper till (vilket inte alls är sant, jag åker dit och går ut med hundarna för jag älskar de små liven och sen får jag mat och hundgos och massage och klippning och liknande som tack). I vilket fall så får min skadade vän ut och promenera så idag lastade vi in både Degan(Diego) och J-Lo (ja, hon hette så redan när hon kom till Sverige för ett par veckor sedan, men jag har döpt om henne till Grisen då hon verkligen liknar en liten gris och dessutom låter som en.) i den lilla smartcaren och körde ut till sjön för att ta en långpromenad. Då Degan har ett skadat ben och inte drar eller flyger på alla håll och kanter får kompisen hålla koll på honom medan jag tar Grisen och hennes valpmentalitet när hon flyger fram och tillbaka mellan stenar och träd.

Efter en sväng i skogen tänkte vi ta och gå runt udden innan vi åkte hem igen. Vi studsade upp på bryggorna som leder dit och började gå. Förraförra veckan hade de befunnit sig där och gått på isen. Då var det massa minus, inte tre plus. Detta var inget Grisen tog hänsyn till så hon hoppade ner och rusade fram till ett hål för att nosa.

"PLUMS!" Det är inte ett ljud man vill höra när man vet att någon är på isen, men det var precis vad jag hörde och samtidigt såg jag Grisens arsle försvinna ner under ytan. Givetvis börjar jag springa på bryggan och funderar samtidigt på den där filmen jag såg med kottarna på skolan precis innan jul. Det handlade om att inte gå på annat än kärnis som skulle vara 10 cm tjock, att lägga sig på mage för att fördela vikten och att slänga ut något långt till personen att hugga tag i. Samtidigt kommer Grisen upp rättvänd och slänger tassarna på isen, som brister ännu en gång och hon kommer inte upp. Lite halvhjärtat i farten kastar jag ena änden av kopplet mot henne men inser direkt att hon är hund och kommer nog inte att ta tag i det med varken tassar eller händer.

Här kom grejen med att hålla huvudet kallt in. Mitt enda smarta och säkra alternativ kommer ju inte att fungera. Så, vad gör man istället? Jo, man hoppar naturligtvis själv ut på isen och rusar fram men tar de sista stegen med tyngden på foten som är närmast land. Sedan sträcker man ut sin sämsta, svagaste och klenaste högerarm och hugger tag i nackskinnet på hundstackaren och sliter upp henne. Båda hasar tillbaka på bryggan och står och flåsar som om vi sprungt varsitt maratonlopp. Där står kompisen med hakan i backen.
- Va fan. Tänk om du också åkt i! Isen gav ju vika för henne som väger 17 kilo!
- Hmm, tänkte inte på det.
Jag tyckte dock att det hade väl varit betydligt bättre. Jag hade ju fattat konceptet med repet... eller?

Det blev ingen tur på udden utan snarare in i bilen och hemåkning med en skakande hund som vi slängde i badet. Bara det var nog traumatiskt i Grisens tycke. Hela situationen måste tagit hårt för den hund som far runt som en ekorre på LSD flertalet timmar om dygnet somnade nu raskt med huvudet i mitt knä och grymtade högt i sömnen. Slutet gott allting gott. Min arm vill nog dock inte skriva under på det.

Betydligt mer vaken och torr gris i fredags.

Sunday, March 08, 2009

Alternativt namnbyte och Kalle Blomqvist

När man kollar den här bloggens senaste uppdateringar ska jag kanske byta namn från "Skriv med skruv" till "Anteckningar om axel" istället. Senaste nyheten är väl att elen och nålsticken gjorde förbannat ont och är något jag aldrig vill uppleva igen. Dock trodde inte Herr Läkare att det var nån nervskada, och anledningen till att min axel ser ut som den gör är att jag "inte är så kraftigt byggd.". Jag kände för att göra denna läkare ett huvud kortare, men lät bli. Fredagen spenderade jag delvis hos en kiropraktor med medicinutbildning. Han trodde att allt kunde bero på extremspända muskler som nu typ glömt hur man slappnar av och därför gör livet surt även när jag sover. Han undrade också om jag även pajat skulderbladet någon gång och när jag frågade varför menade han att jag ju var "lite defekt, alltså deformerad" där. Så nu vill han att jag ska gå och ta bedövningssprutor i axlarna och se om det blir någon skillnad, och dessutom gav han mig piller att sova på som skulle "klubba en säl". Cool.

Idag är Internationella kvinnodagen och det kunde ju inte firas på annat sätt än att gå och se Män som hatar kvinnor. Det här med filmatiseringar av böcker brukar ju få utstå både det ena och andra från kritiker. Jag brukar dock gilla att se filmer som jag redan läst böckerna från. Det är intressant att se hur andra tolkar karaktärer, utseende och allt det där. Tycker ändå att det brukar skilja såpass mycket på dem att det är värt att inta både film och bok.

Jag kan inte påstå att jag tycker annorlunda gällande den här filmen. Boken var bra. Filmen var bra. Det försvinner en hel del från boken och till filmen, men det är väl knappast ofrånkomligt om man ska klämma ihop allt på ett par timmar. Böcker brukar innebär större distans än filmer i alla fall för min del, men uppenbarligen har jag även distans till filmer då det grinades i stolen bredvid och jag upplystes efter filmen att det fanns såpass sorgliga partier att det var helt befogat. Jag fann inte dessa partier.

Det fanns två saker jag hängde upp mig på: i min värld är Micke Nyqvist och Micke Blomqvist inte särskilt lika. De beter sig inte likadant och ser verkligen inte likadana ut. Tycker nu efter filmen att Micke Nyqvist var lite för ocool, lite för tafflig och klumpig för att vara Micke Blomqvist, men han gjorde absolut karaktären väldans bra. Sak nummer två jag hängde upp mig på var hur en liten 6-årig grabb hade väldigt färgglada kardborrbandsskor á la tidigt 90-tal på sig. Problemet var väl att den scenen utspelade sig 1965 och att det på picnicfilten senare står ett par flickskor och ett par små bruna pojkskor. Om man ser till människorna i scenen skulle de bruna skorna tillhöra samma pojke som bar kardborrskor. Hade man sådana färgglada, flashiga kardborrbandsskor på 60-talet, och varför hade han i så fall med sig två par till en picnic vid vattnet?

Noomi Rapace gjorde Lisbeth Salander underbar. Cool, hård, ball, psykotisk och skvatt galen. Precis som jag tänkt mig karaktären. Dock kanske hon inte riktigt var lika liten till växten som hon framstår i boken, men det kanske beror på naturliga skäl: var fasen skulle de hitta en sådan människa? Det är nästan så hon får bli min nya idol. I och för sig har hon varit det sedan böckerna släpptes, men ändå. Sedan att bruden IRL dessutom är gift med snyggot Ola Rapace gör ju inte saken sämre.

På det stora hela var det absolut en sevärd film även om Peter Haber, som man endast förknippar som Pappa Rudolf i Sune-filmerna och komissarie Beck, spelar värsta slemhögen som man helst vill radera, medan Martin Becks granne i denna film spelar mycket trevlig advokat som har precis samma skrattframkallande minspel och tonläge som vanligt. Dock är ju Haber snaggad som Beck och det tackar vi för.

Tuesday, March 03, 2009

cool, coolare, räddhare

I morgon ska det ske. Jag ska få "kanyler med en elektrod i mitten" nedstuckna i armar och axlar och sedan som om det inte räckte ska det skickas elektriska stötar mellan dem inuti mina armar. Hur det nu ska resultera i att kunna se huruvida det är något fel på mina muskler/nerver är för mig osannolikt. Min bestämda åsikt är att de bara vill plåga människor som inte fattar bättre dvs. sådana människor som jag.

Egentligen har jag väl aldrig vart rädd för nålar. Som gammal sjukhusinboende är man ju härdad och van, även om jag fortfarande tycker att få en nål med tillhörande plaströr fästa på ovansidan av handen hör till i alla fall topp 50 på smärtlistan. Annars har jag inga större problem med nålar. Jo, möjligtvis när jag ska sy, men det beror nog snarare på att jag saknar talang inom sykunskaper mer än att nålarna är läskiga.

Vad gäller det där med att skicka elstötar är jag mer skeptisk. Det tycker jag verkligen inte om, men även det är en vanesak. Med alla idrottsskador man haft där man fått pumpa in el i knä/fot/rygg och nacke har också gjort att man vant sig. Det är ju inte för intet jag inte har något problem med att vara matcho genom att inte släppa pinnen i det här spelet när stöten kommer. Dock kan jag inte rekommendera att använda sig av en gammal sån där elstötarhjälpare med plattor där man varierar strömmängden med en ratt om man har en närgången hund. Jag minns när vår gamle Bruno råkade gå emot ratten och sprätte upp strömmen på högsta frekvens. Det gjorde ont vill jag lova. Fast å andra sidan har jag ju inte problem med det knät längre. Tack Bruno.

Sen är det just själva sjukhusmiljön. Den är INTE mysig och jag har aningens svårt att andas behärskat när jag knallar in på ett sjukhus. Det är lite samma tendens som när jag möter Farbror Blå som när jag möter en Vitrock: jag blänger snett och morrar. När Farbror Blå sitter i en bil morrar jag högt, men vid de andra fallen gör jag det nog mer inombords. Jag litar helt enkelt inte på de där med vit rock och mycket makt. Det nåste finnas någon baktanke med det jobbet.

Fast å andra sidan: jag är tuff och cool och allt det där och ska imorgon räta på ryggen (så dags) och knalla med högt huvud in på sjukhuset, gå till klin fys-avdelningen med all elmakt och skratta strömmen, nålarna och sjukhusdoften i ansiktet.

Förresten. Har jag nånsin berättat att jag är en jäkel på att fabulera?


This is me tomorrow