Thursday, March 29, 2007

Look whos moving

Gårdagen avslutades inte riktigt som var tänkt. Den skulle egentligen avslutas med glädjerus, men efter Sveriges bedrövliga insats blev det istället en sorglig cykeltur hem även om irländarna sas ligga som frysta friskpinnar BAKOM den europeiska frysboxens kyla, eller något sånt som de välartikulerade kommentatorerna uttryckte det. När det började härja i trapphuset som vanligt var jag på tok för deprimerad för att stiga upp. En kudde över huvudet och jag hoppades stilla att allt skulle bli bra och tyst någon gång. När sedan något tjongade rakt in i min dörr fungerade inte kudden längre. Jag for upp som en stressad struts som haft huvudet i sanden för länge och flög så diskret jag kunde utan att snubbla över min rad av sneakers vid dörren och kikade ut.

Mina jamaicaner är underliga. Det har vi nog alla kommit fram till vid det här laget, men igår tog nog banne mig priset. Det som tjongat rakt in i min dörr var en säng. Den hade gjort sällskap med ett helt gäng stolar, lite kartonger och en resväska som verkade tung. Jag kan helt ärligt säga att jag verkligen unnade min jamaican att drämma en säng i min dörr mitt i natten om det bara innebar att han nu äntligen lämnade byggnaden. Något säger mig att han faktiskt gjorde det, då han i sedvanlig ordning ställde sig och spottade högt och skrek Mother f*cker. Nu spottade han ju dessutom rakt in i sin egen lägenhet. Det måste väl innebära att man inte tänkt komma tillbaka. Eller rättelse: för normala människor innebär det nog att man inte kommer tillbaka. Min jamaican kanske bara pussade lägenheten farväl för natten och beslutade att han behövde en säng och lite stolar dit han skulle. En komisk parantes var dessutom att de hade ju inget att packa in grejerna i nedanför huset. Nopes, de knallade istället runt hörnet med alla saker. Var de tog vägen sedan hade jag inte intresse av att utforska.

Betyder detta att jag måste finna nya bloggämnen?

Uppdatering
Nope, ingen flytt. Någon bor uppenbarligen i stugan. Komiskt nog såg jag min lilla jamaican idag på torget. Han och några till stod och betraktade omgivningen. Plötsligt närmade sig två uniformsklädda män och gruppen löstes rent magiskt upp och försvann ur sikte. Synd att de inte väntade för att se ryggen på herrarna där det vänligt nog förkunnade RESVÄRD.
Nåväl, man kan aldrig vara nog på den säkra sidan.

Wednesday, March 28, 2007

Jag vet vad "kval" i EM-kval står för

Ja, då var det äntligen dags. Äntligen match igen. Äntligen vår och spelare som kan gå på gräs. Äntligen dags att dra på sig hela sin outfit igen.

Ikväll gästar vårt svenska landslag Belfast och Windsor Park för möte mot Nordirland. Det kan bli en ruggigt spännande match. Nordirland spelar på den stadion där det är tätt med folk (slutsålt på en dag och 14 000 platser), främst hemmafans och där de trånga platserna gör att publiken... hm.. hörs ganska mycket om man säger så. Vi får hoppas att Lagerbäck förberett våra rookies på detta faktum så de inte känner sig som finnarna under eurovisionsschlagerfestivalen på åttiotalet. Det besked som säkert nått alla för ett par veckor sedan var ju att Zlatan helt plötsligt tackat ja till landslaget igen. Anledningen? Han kände för det. Det absolut värsta är ju att han dessutom blir mottagen. Han hoppas dessutom får starta på topp med Elmander. Själv hoppas jag att han startar som bänkvärmare, och sitter kvar där under hela matchen. Jag tror Herr Zlatan helt klart gjort sitt inom landslaget. Dessutom är han inte BRA när han spelar där. Men vem vet. Han kanske har tagit sig i kragen (you wish) och spelar som en pärla idag. Vid frågan om han kanske mognat som människa nu efter succen i Inter och som nybliven pappa svarade smartskallen: "Nej, inte ett dugg. Jag är precis samma människa som innan." Jag tycker synd om mamman till hans kotte. Hon kan inte ha det lätt med två barn.

Nåväl, nu är det ju inte bara Zlatan som är med. Nopes, även allas våra underbara bergare är med. Det är ett mycket bra samlingsnamn för Ljungberg och Mellberg. Båda är skadefria och har tränat de sista träningarna som de ska. Den enda som har vilat är Allbäck, och ja... Zlatan då. Han har ju känsliga ljumskar. Både Ljungberg och Mellberg satt med på presskonferensen med en Lagerbäck som verkade mer intresserad av innehållet i sin egen näsa än att prata med journalister. Undra om han hittade nåt. Han lyckades i alla fall med trött röst berätta att vi är beredda på allt och att det kan bli en tuff, och kanske lite hård match. Ljungberg var mer ärlig och erkände att det nog kunde bli ganska fult.

Eftersom laguppställningen inte släpps förrän en timme innan matchstart kan jag inte orda om den här. Några frågetecken dock: vilken målvakt släpas ut på planen? Nya, men hittills duktiga Shaaban, eller småskadade men långa och rutinerade Isaksson? Var placeras Kimsan och Svensson? Satsar vi på att fortsätta jobba på djupledsbollar? Hur i hela friden ska jag kunna jobba på bibblo ända till matchstart med alla dessa frågor att fundera på?

Nåväl, min matchoutfit har redan åkt på i alla fall. Idag tillåts inga slöa studenter som "bara ska kopiera 250 papper till" vid klockan 20. Vid fem i springer jag rundor och stressar på dem. Prick klockan 20 ska dörren låsas och jag helst vara utanför den så snart som möjligt. Tack och lov står Mikes soffa så lägligt att man kan lägga sig på knä bakom den och be böner. Det var nämligen ett välanvänt sätt under straffläggningen mot Rumänien -94. Dock var jag mest ute och studsade upp och ner på altanen då.

Kom igen Sverige!


Do I need to say more?


Tyvärr är det svårt att ta kort på sin egen rygg, men där står det Larsson.





För att säkra sig från perversa läsare var det lika bra att fota underkläderna INNAN de åkte på.

Monday, March 26, 2007

Världens mest lyckade anställningsintervju

Anställningsintervju. Bara ordet för ju tankarna mot representativ klädsel, smakfull sminkning, vällagd frisyr, svalt men fast handslag, välformulerade svar, vara punktlig och gärna högklackade skor. På grund av min förseningsnoja kom jag visserligen i god tid, men där var det stopp. Våren hade verkligen beslutat att slå till under dagen, men Ica var för förvirrad för att upptäcka det och cyklade iväg i vinterjacka och fleecevantar. Hela luften var full av vårkåta flugor som jagade omkring varandra och envisades med att hamna på jackan, i mitt hår, mina ögon och min mun. Jag hade dagen i ära klätt på mig mina mest välsittande jeans. Dock var de inte nytvättade utan istället aningens uttänjda vilket gav dem ett måttligt smickrande häng. Jag har inget emot baggybrallor, men dessa är inte menade att vara baggy.

Jag gjorde alltså entre i säckiga brallor och vinterjacka, svettig som en sork, mascara under ögonen efter desperata försök att gnugga ur flugor och svarta prickar i håret. Mitt handslag var visserligen fast, men antagligen osmakligt klibbigt. Istället för en snubbe jag väntat mig bli intervjuad av hämtar han även sin chef som också ska intervjua. Där sprack Icas självsäkerhet och hon kände hur tungan förberedde en attack av stammningar.

- Jaha, och varför vill du jobba här?
Varför? Varför inte? För att jag tycker det låter mysigt att puttra runt i en bil och ni har inte världens längsta arbetsdagar, jag då kommer stanna i stan och det känns som jag kan klara av det här.
- Ehhhh, tja, jag tycker det verkar vara ett intressant och trevligt jobb och... och... ja.

- Vad har du jobbat med innan då?
Jo, jag har kört truck in i väggar, snutit ungar, agerat bibblobitch och lekt snygg AD-assistent... bara som exempel.
- Jag har vart truckchaufför på IKEAs centrallager, jobbat som förskollärare, är just nu studentvakt och sitter i help desk på högskolebiblioteket och är ibland assistent på ett företag här i stan... och en del till.

- Har du jobbat med pengahantering?
Japp, jag låser ju in kassan med pengar på bibblo varje kväll jag är där. Dessutom jobbar jag stenhårt på att göra av med pengar och jobbar på att få åtminstone några kronor över varje månad.
- Ehhhh... näe, inte egentligen. Jag har jobbat lite med bokföring och sånt, men inget med kontanter.

- Har du några frågor då?
Hur ofta får man fika? Tror verkligen gamlingarna ute på landet att Anne Frank har återfötts som spindel? Vad händer om jag delar ut pension till fel person? Blir jag av med körkortet om jag krockar? Får jag jobbet???! Ska jag fortsätta?
- Hm, nej, jag antar att det praktiska får man reda på under utbildningen om man nu får jobbet. Men på ett ungefär hur lång tid tar det innan ni kan ge besked?

- Jaaadu Leffe, jag tycker inte det är några hinder här. Min magkänsla säger mig att det inte ska vara några problem och att du nog kommer fixa det här galant.
Va? Har du hört något av det jag sagt?
- Näää, jag tycker inte heller att det finns något att anmärka på. Det här verkar bli jättebra. Jag kan inte se någon anledning till att det inte ska bli det.
- Så ja, välkommen i gänget då.

- Tack så mycket. Vill du ha mitt cv?
Jättebra Ica. Han sa precis att du fått jobbet och NU ska du pracka på honom cv.
- Jatack, det ska bli trevlig läsning.

Ica knallar ut, petar bort en mosad fluga från näsan, går vilse, tappar fem kvitton på golvet, snubblar på en k-brunn och cyklar iväg.

Saturday, March 24, 2007

Vila i frid Roy

Stackars, stackars Roy. En tidig lördagsmorgon beslutade han sig för att utforska ängens dimma och göra lite glädjeskutt med vårkänslor i hjärtat. Livet lekte, världen var vacker och han hade precis lärt sin lillebror att inte äta allt som ligger på marken. Han hade dessutom spanat in en snygg tjej som han tänkte bjuda på romantisk middag under kvällen. Tyvärr var Roy inte särskilt trafikvan. Han hade heller ingen aning om det volleybolllag som var på väg på Linköping och just körde intill hans fält. Lyckligt ovetandes studsade han mot skogen och försökte ta leka inte-röra-asfalten. Krash, brooooms, iiiiih, paaaaaang och sen ingen Roy mer. Istället fyra skrikande volleybollspelare och en bromsande tränare i bilen. Bilen ja som nu hostade upp fragment av gamla grillrester, roypäls, glas och ett volvomärke såg inte villig ut att köra vidare. Det hela var väldigt tragiskt, men tack och lov var Roy redan död när sedan människorna i bilen tagit sig tillbaka till honom. Hans ben stack dock ut i en farlig vinkel och han såg ganska ledsen ut. Någon som också såg ledsen ut var bilen som skulle ta spelarna till viktig serieavslutning i Linköping. Eftersom de bara kört i drygt en kvart hade de en sisådär en och en halv timme kvar att fraktas. Vi ringde polis, satte upp märken, bad Roy om ursäkt, samlade ihop det som var kvar av bilen och körde vidare.

Vid ankomst till Linköping hade vi sedan 10 minuter på oss att byta om och värma upp. Det är väl synd att säga att vi hade de bästa förutsättningarna: vår passare befann sig i fjällen, en center var sjuk, en kant kunde inte komma och nu hade vi dessutom kört ihjäl ett stackars rådjur. Vi ställde därför upp med en rutinerad, fyra halvrutinerade och två 14-åriga thailändskor som aldrig spelat med oss i princip. Redan i första matchen fick vi en halvrutinerad spelare skadad och vips var vi inga avbytare heller. Det hela slutade med andra ord inte riktigt som vi ville: Vi vann visserligen en match, men förlorade resten. Som om vi inte var förvirrade nog av passarbyte och helt nytt folk fick vår tränare sedan ett kreativt moment eller bara ett inslag av galenskap och satte ut mig att spela komplement istället för kant. Jag har aldrig spelat komplement. Till min enorma förvåning spelade vi vår bästa match då. Det kan ju i och för sig bero på att vi mötte det bästa laget, men ändå. Då var det helt plötsligt roligt att spela och vi ville inte mörda varandra. Ica fick beröm av Norrköpings tränare då hon snyggt styrde bollen från armarna, upp i ansiktet och ut på planen. Jag sa att jag numera hade det som vana att använda ansiktet vid volleybollturneringar och denna gång vann vi ju faktiskt bollen.
Vi vann med andra ord inte serien. Nu kom vi som bäst tvåa, men kan till och med ha slutat trea. Ingen division II nästa år för oss.

Stackars Roy var nog inte nöjd med vår insats. Han ville nog inte sätta livet till för att ett gäng galna och förvirrade brudar skulle sumpa sin chans till avancemang.

Nu bör vi ju inte i och för sig fortsätta ha huvudbry över vad vårt lag ska heta under Kal å Ada-turneringen i maj. Självklart ska vi av vördnad heta Team Roy.

Friday, March 23, 2007

Vinnarskalle=Dumskalle?

Runt om i bloggvärlden tävlas det nu i olika former. Och då menar jag verkligen olika. Jag vann tävlingen mellan mig och Lotten om mest utåtstående öron bara som exempel. Men vad är det som gör att vi är så besatta av att vinna, eller ja, somliga av oss, medan andra totalt skiter i det?
Själv är jag vinnarskalle av nästan lite osunda mått. Det betyder att jag tävlar i allt som går att tävla i. Jag kommer ofta fram till ställen totalt genomsvettig då jag under vägen dit tävlat mot alla andra cyklister, ett par traktorer och försökt plocka så mycket poäng som möjligt genom att väja för pensionärer med rullatorer, små terriers och tonåringar gåendes i bredd. Saker som jag från början vet att jag omöjligt kan vinna i ger jag mig heller inte in i. Människor som känner mig vet då att jag inte bör ge mig in i en tävling att äta så mycket som möjligt så fort som möjligt. Men det har jag faktiskt gjort. En gång, och jag gör det helst inte igen.

Den var den årliga stafetten på gymnasiet. Då kutar man runt hela byn(vilket ju går relativt fort då byn inte är av imponerande storlek) och gör makabra saker. Vi var ett gäng på fem-sex tjejer som ställde upp varje år. I ettan och tvåan vann vi utklädnaden då vi var brandmän ena året och Roger Pontare andra. Tredje året var vi fågelskrämmor, och jag lovar, det ger mjölksyra i armarna. Eftersom vi var färre än de flesta lag hade vi en som fick göra två sträckor. Ja, givetvis vinnarskallen Ica. Det hela började med att kuta som en galning fram till ett bord. Där skulle man klämma FEM delicatobollar och springa vidare för växling. Jag kom sist in eftersom jag tappade stafettpinnen i starten, och var först därifrån. Det hela hade ju kunnat vara frid och fröjd om jag nu fick lägga mig på marken och jäsa och må illa i fred. Icke, jag skulle ha sista sträckan. Tyvärr var den inte så välanpassad för en med fem delicatobollar i magen. Av någon underlig anledning kom vår växlare först och jag gav mig ensam in på sista momentet. Det inleddes med irlänsk julafton. Det är jobbigt i vanliga fall. Nu var det riktigt kräkframkallande. Därefter när man tagit väldigt vingliga omvägar till nästa moment skulle man sticka ner händerna i hinkar fyllda med äckliga sörjor av olika form för att hitta en blå glaskula. Slutligen skulle man hoppa säck in i mål. I hysterisk tempo kom en fågelskrämma hoppande med klet på hela sig, en mage som såg gravid ut och en smula grön i ansiktet. Men vi vann och jag kände när jag varvade ner att jag inte ens hade sett de andra lagen. Jag var inne i min galna tävlingsdvala.

I helgen ska det spelas volleyboll. Den är mycket välplanerad då det för min del är personalfest ikväll och avtackning av en redan saknad kollega. En personalfest utan överkonsumering av öl och efterfest i sjuttiotalslya med ren sprit och skumtomtar är ingen personalfest. Med andra ord kommer det troligtvis vara en smula motigt att befinna sig vid uppsamling klockan 6:30 imorgon och bilfärd till Linköping för att spela matcher precis hela dagen. Som situationen är nu leder vi serien, och vi är i alla fall två envisa vinnarskallar i laget som bara har finalen inställd i skallen och vinst. Vinner vi imån vinner vi nämligen serien. Lite miss är bara att turneringen är flyttad från söndag till lördag i sista minuten vilket gjorde att vårt stabila lag drabbades av kraftgt manfall och vi nu är 50% ordinarie spelare och resten nya. De helger som inneburit en hel dags volleybollspelande brukar Ica ramla ihop i sängen vid 20:30 på kvällen och sova som en sten i tolv timmar. Det är dock inte en möjlighet då klassen ska ha sin sista stora fest ihop under morgondagskvällen. Direkt efter ankomst hem ska man med andra ord bege sig till fest.
Hur detta ska sluta vågar jag inte tänka på, men om ni hittar nån blond sak i en grushög på stan på söndag så snälla plocka upp henne. Det är troligtvis jag som för sent insett att mina ben aldrig i livet gått att övertala att cykla hemåt och därför tagit närmaste upphöjning som lämplig sovplats.

Wednesday, March 21, 2007

AD-assistent får finska örfilar

Mycket ska man vara beredd på när man jobbar som allt-i-allo. Men att redan på morgonen med fem minuters betänketid förvandlas till "snygg AD-assistent" är smärre traumatiserande för kontrollmänniskor som jag själv. Särskilt när man ska befinna sig på ett kundmöte, sitt livs första, inom ett lopp av tio minuter. Och särskilt när man inte ens har en aning om vad det är för kunder, eller vad det är för möte. Själv kände jag mig väldigt representativ iförd baggyjeans och en hoodie som dels är för kort och dels har ett hål under ena armen. Men det hela spelade egentligen inte så stor roll, jag var ju där för att lära mig. Jodå, det fick jag med. Det första jag fick lära mig var att tilldelas finska örfilar. Fråga mig inte var detta namn kommer ifrån, men det låter inte lika mumsigt som det var. Finska örfilar är precis som vanliga svenska kanelbullar, men rullade på fel håll. Jag har inte en susning om hur något kan vara rätt och fel vad gäller bullar sålänge de smakar gott, men det fick jag höra i alla fall. Mötet i sig var väldigt innehållsrikt och intressant. Själv försökte jag vid jämna mellanrum hålla mig från att fnissa högt då jag åter kom att tänka på under vilken titel jag själv satt där, och åt alla saker som togs upp som jag själv fått inbankat i huvudet det senaste året. För en gångs skull gjorde jag dock rätt sak och höll tyst.

Jag tyckte verkligen på det stora hela att jag skötte min assistendel mycket bra åt AD:n då jag höll ordning på viktiga saker åt honom så som att han faktiskt skulle ta med sig jackan när vi gick eftersom han hade en sådan på sig när vi kom, att han skulle knyta skosnörena innan vi gick upp i trappan för att inte snubbla, se till att han fick med sig allt pappersmaterial som tilldelats förutom de där örfilarna och slutligen se till att bilen hade parkeringspengar så vi slapp sitta och tänka på irrelevanta saker som p-botar mitt under mötet. Den enda miss var att jag glömde påminna honom om att äta upp dip-såsen som han köpt till sitt hamburgermål istället för att använda ketchup. Jag har dock ett starkt försvar till detta eftersom han kanske tänkt använda detta till senare matlagning. Sådant kan nämligen jag få för mig ibland. Med andra ord tycker jag själv att jag borde ha en fast heltidstjänst på studs som AD-assistent. Det är dock inget jag delgett AD:n med partner. De kanske inte skulle hålla med. Jag kan ju liksom likagärna knalla runt i mina duntofflor och läsa KP på samma ställe, och då kanske man inte kan påstå att jag fyller kvoten som assistent på samma högkvalitativa sätt. Dessutom fick jag höra att en AD-assistent ska ha snygga naglar. Det fanns med andra ord en stor anledning till att Ica satt hela mötet och gömde händerna i armhålorna för att undanröja alla tvivel på att hon inte var värdig sin titel. Att jag då istället såg ut som en snusförnuftig gammal gubbe med reumatiska problem och behov av hängslen har inte med saken att göra.

Tuesday, March 20, 2007

Liknelser eller värt att blogga om?

Bloggämnen. De är som myggor. Vissa tidpunkter existerar de inte ens, och andra blir man överhopad av dem. Det var nog den sämsta liknelsen jag kommit fram till de sen jag sist sa att jag gjorde nåt lika bra som jag sjöng. Jag beskrev med andra ord något jag var väldigt dålig på.

Tillbaka till ämnet bloggämnen ja. Nu finns de en del. Ska jag skriva om:
- Dagens besök hos optikern?
- Muffens slagkraftighet i bloggvärlden?
- Den extrema förolämpning jag helt utan att mena det slängde ur mig till en total främling igår?

Kanske ska man spara en del och blogga om senare. Dock kommer det aldrig bli ett senare eftersom det hela tiden far bloggämnen över en som kameler i puckelpisten. Kanske istället ett mastodontinlägg om samtliga? Även om jag ska stänga bibblo om en halvtimme.

Dagens besök hos optikern kan man sammanfatta som traumatiskt. Eller, inledningen av dagen var traumatisk. Jag hade ätit morötter som en galning sedan igår. De sägs ju ge bättre syn. Det var dock inget jag märkte av när jag drog med mig Maja till ögonfarbrorn och agerade blind hela vägen. Väl framme och i god tid blev vi erbjudna kaffe, godis och kaka. Jag anade genast misstankar att det var så fick blivande glasögonbärare mildare till sinnes. Maja, som bara visat sig vara halvblind på ena ögat, men inte behövde glasögon började genast prova och hitta snygga bågar som hon passade i. Ica snavade mest omkring och insåg att de enda bågar som passade hennes minifejs fanns på barnavdelningen och var rosa. Sedan fick den blinda kattungen(jag) syn på godisskålen som stod vid kaffet och kakorna. Choklad skrek mitt inre och jag slängde raskt in en bit i hopp om att få en lyckokänsla. Icke! Det visade sig vara lakrits. Jag avskyr lakrits och började nästan gråta. Med Majas guidning(hon provsmakade samtliga tre kaksorter samt kaffet) lyckades jag tillslut hitta enkla havreflarn som jag riskfritt kunda gnaga på. Tillslut kom ändå min domare ut och hämtade mig till avrättningen. Själv bar han enormt tjocka glasögon och skelade en smula. Han bad mig fokusera på huset och ängen vilket först var skräckinjagande då jag bara såg mörker. Sedan blev det ännu mer skräckinjagande då husfanken försvann ut och in ur fokus hela tiden. Då ville Ica förkunna att hon skulle nog gå hem nu. Då minsann fick man följa med in i ett litet rum, mäta avstånd mellan ögonen sitta fint. Höger öga skulle täckas och därefter vänster och man skulle läsa fina rader av bokstäver som yttrade sig i spegeln mittemot. Det visade sig vara noll pix. Vid sista visningen av bokstäver i miniatyrmodell blev jag åter lite ledsen när jag inte ens såg bokstäverna när jag fick använda båda ögonen. Ögonfarbrorn lugnade mig med att säga att det var tanklöst gjort att lämna just den skylten uppe eftersom ingen skulle räknas kunna läsa den. (Jag tror han ljög. Var gör annars Stålmannen och hans röntgensyn sina undersökningar?) Jag hade klarat mig galant och hade helt perfekt syn. Snubben testade ett par glasögon på mig för jag kunde ju få snäppet BÄTTRE syn. Dock hjälpte de inte ett skit och jag såg sämre. Anledningen till det? Ett fingeravtryck på glasögat.

Muffens slagkraftighet i bloggvärlden
Idag äntligen hjälpte Mike mig igång med funktionen som gör att man kan kolla vilka sökord folk använt sig av för att komma till min blogg. Tråkiga ord som Skriv med skruv och sådant dök ju givetvis upp, men mest slagkraftig av kandidaterna var ändå Muffen. Det var ett vanligt förekommande sökord. Muffen alltså. jag gjorde givetvis en google-sökning på detta för att se vad jag hade för kompisar på listan. Numera kan jag nästan då ansluta mig till porrsajter och det faktum av att Big brother-Jessica kanske har en muff i muffen(?)
Mycket underhållande faktum som verkligen sporrar till att fortsätta användningen av suspekta ord och fraser.

Den extrema förolämpning jag helt utan att mena det slängde ur mig till en total främling igår
Under gårdagen lyckades jag nog nästan med bragden att bli avstängd från mitt gym. Åtminstone om någon av de som är anställda på stället hade hört mina vulgära uttalanden i omklädningsrummet. Det hela började inte bra då jag höll på att krascha ställets dator genom att envist försöka dra mitt passerkort till skolan fram och tillbaka i deras system istället för gymkortet. Just det att jag inte heller gav mig innan jag blev tillsagd satte nog mig i lite sämre dager på stället. Jag tyckte ju hela tiden att jag drog rätt kort. Med det kan man dra slutsatsen att det är skadligt för hälsan att fara ut och in genom dörrarna till skolan för många gånger på en dag.

Nåväl. Väl uppe i omklädningsrummet började en tjej jag aldrig sett där förr att prata med mig. Väldigt vänlig och öppen tjej dessutom. Hon frågade en hel massa om jag vart och dansat på det passet förut och att hon inte var orolig för dansen hade hon ju i sig och det skulle nog gå bra. Jag förstod inte egentligen varför hon började samtala med mig, för hon svarade så bra på sina egna frågor, och ville nog mest berätta om sitt liv. Muntert anförtrodde hon mig att hon skulle behöva komma igång och träna nu när hon blivit sambo. Hon hade ju hamnat i sambofällan. Ica lyfte frågande på ögonbrynet eftersom hon inte tidigare sett någon sådan fälla. Mycket förstående förklarade bruden att hon ju dragit på sig de där ökända sambokilona, de där som smyger på en när man blir sambo och börjar laga en massa god(onyttig?) mat ihop. Ica skulle då fortsätta försöka vara trevlig fast hon inte hade en susning om vad tjejen snackade om och skulle säga att hon hört ryktet att det skulle vara så. Det hade ju vart frid och fröjd om jag sagt det. Nu sa jag inte att jag hade hört det, eftersom min hjärna nånstans halvvägs fick kortslutning. Nej nej, istället sa Ica det taktfulla:
- Ja, jag ser det!

Sunday, March 18, 2007

Vansinnig vinter varslade vårkänslan

Det där jag skrev om vårkänslor- glöm det. Mina vårkänslor begick i alla fall kollektivt självmord genom att bryta sig ut ur min kropp och bege sig till microvågsugnen i hopp om både ljus och värme. De är med andra ord ett minne blott nu eftersom de inte känns så välmotiverade då man söndagsmorgonen i all ära drar bort gardinen och upptäcker till sin stora fasa att det faller SNÖ utanför fönstret. Det har varit vår i en vecka nu vilket har fått en att äntligen börja hoppas på att vintern är slut och man kan hoppas på en ljusare och varmare årstid. Det är männskoplågeri att EFTER detta börja snöa och äckla sig igen. Då blir åtminstone Ica en smula vrång och ledsen. Om det ändå ska envisas med att aldrig lämna landet kan de väl i alla fall ge fan i att inge människan hopp genom att hålla sig borta och släpa fram vårvädret. Innerst inne visste jag att jag tog ut segern i förskott vad gäller att ha överlevt ännu en vinter.

Nästa helg ska man ställa fram klockan en timme till, just det, sommartid. Ska det inte ge en liten hint till vitäcklet på marken att det haft sin årstid och väljer man att komma för sent får man skylla sig själv. Det innebär icke att man får inskrida på sommarens halvår. Så uppfostras ju alla andra, ja, utom vissa föreläsare och aerobicinstruktörer, och då ska väl även snön rätta sig efter det?

Friday, March 16, 2007

Släpp blondinerna loss, det är vår!

Äntligen har solen börjat titta fram och så också Ica under halsduk och mössa. Äntligen är det ljust när man cyklar till jobbet och skolan och äntligen börjar lite vårkänslor infinna sig.
Vårkänslor. Detta är ett vanligt begrepp som alltid kommer upp runt denna årstiden när vi ser solen för första gången på alldeles för länge. Frågan lyder dock: Vad är vårkänslor? Hur uttrycker sig vårkänslor och vad innebär dem? Är det bara hormonfulla tonårsgrabbar som tappar rösten då tjejerna tittar fram runt hörnet av vinterjackor och snöbollar? Eller är det katter som ylar nätterna igenom? Eller är det kanske att a-lagarna flyttar sig till bänkarna ute på torget igen och skrålar för full hals? Det kanske man borde undersöka.

Själv har jag drabbats av smärre känslor av våren. Först och främst får jag en vild längtan efter fotbollen igen. Jag kan inte säga att jag saknar den under vintermånaderna när det är 20 minusgrader och man rantar runt på en grusplan i hopp om toppkondition till april månad och seriestart. Man klunkar varm saft och blir mer blå än albinovit på grund av köldskador och tvånget att slänga sig på en plan som egentligen mer liknar asfalt än grus. (Mycket konstig parantes: killen vid datorn mittemot mig började precis snacka om att han ska döma en tråkig match imån... damer... på GRUS... Stackaren) Men nu, när man börjar se lite grönska då börjar jag lätt kunna liknas vid en knarkare då jag uttryckligen säger att jag får lyckorus av att gå på gräs. Dock menar jag inte att jag är hög på majja utan snarare att man då äntligen blivit utsläppt på en gräsplan för att lira fotboll. Det är nu den tiden börjar. Den tiden då man knallade iväg och köpte nya grässkor som luktade läder och inte bara svettiga fotbollsfötter. Så får man sedan gå runt med blöta strumpor i skorna inomhus för att gå in dem ordentligt och inte behöva linka av planen efter fem minuter med skavsår i Afrikas storlek. Det är vårkänslor. Ser jag en fotboll nu blir jag precis som katterna: jag ylar.

En annan sak är allt damm. Nu har de här sopande traktorerna också tittat fram. För övrigt blev jag jagad av en sådan på väg till skolan idag. Eftersom jag inte ville bli ett levande dammoln cyklade jag på som om det gällde livet att inte bli omkörd och kom sådeles för en gångs skull i tid till skolan. När traktorerna kört noga ett par vänder kan man rota fram sina inlines i x antal storlekar för stor storlek. Anledningen till storlekstrenden var att på den tiden när jag började åka på allvar tillverkades inga bra och snabba inlines i damstorlekar. Inte om man ville ha mer än Abec 3 kullager. Jag tog därför alla mina sommarjobbspengar (2300:-) och inhandlade ett par herrinlines i storlek 39,5 och fick åka med raggsockar. Nu kan man slänga på handledsskydd och knäskydd och slänga sig utför backar sittandes på huk. Då ska man dock inte ta med sig bästisanna eftersom hon ibland kan få för sig mitt i backen att det kan komma bilar längst ner(vilket hon har helt rätt i) och börja bromsa(vilket hon gör helt fel i). Bromsa vid den hastigheten man får upp när man står ihopkurad i en brant backe är icke att rekommendera. Man far framåt och glider ett tjugotal meter på knä och händer. Annars är inlines mycket tryggt och trevligt så länge pensionärer och barn håller sig på sin del av vägen.

Det var två små exempel på vårkänslor. Hur vårkänslig blir du?
Nu ska jag själv skutta mot stationen i allt damm för att hämta upp flåsåsen på stationen och umgås hela helgen. Givetvis ska kräftor serveras och öl drickas. Öl och kräftor är vårkänslor. Ja, okej, de är vinter-, sommar- och höstkänslor också, men ändå.

Wednesday, March 14, 2007

Granska din granne eller kanske flina i ficklampan

Jag borde kanske starta en ny blogg. En ämnesblogg som skulle få heta "Granska din granne". Det verkar ju till och med polisen observera att jag nämligen gör. I natt var det ju givetvis dags igen. Men denna gång var inte jamaicanerna skyldiga (därav icke namnet "Jämför din jamaican"), utan någon med väldigt svensk stämma. Klockan var sisådär två på natten då Ica satte sig upp i sängen över att någon knallade ute på gatan och skrek i högan sky om att bli insläppt (en parantes om detta: tror man verkligen att nån släpper in en om man skriker tillräckligt högt nattetid?). Jag vet inte just vad han skulle in i vår port att göra. Där luktar ju mest majja och ligger loskor överallt, men in ville han i alla fall. Eftersom detta börjar bli en vanesak och mina jamaicaner tidigare under natten redan väckt mig fann jag inte riktigt orken att kliva upp ur sängen och kasta en ketchupflaska i skallen på gaphalsen så han blev tyst. Dock tystnade han självmant efter ett par minuter. Jag andades ut i mitt inre tills jag hörde en bil tvärbromsa och två dörrar smälla igen. Då var jag bara tvungen att stiga upp och sticka ut huvudet genom gardinerna. Det skulle jag aldrig ha gjort.

Genast blev jag helblind av den ficklampa som riktades rakt in i ögonen på mig. Det är ju tur att man har goda reflexer eftersom jag i samma sekund som jag insåg att jag var upptäckt slängde mig på golvet. Där låg en hårfön som hälsade min haka välkommen till de nedre regionerna. Mycket idiotiskt av mig eftersom poliserna utanför redan hade märkt att jag befann mig där, men ibland tänker kroppen innan hjärnan. De fann dock ingen förövare, mer än blondinen på tredje våningen som uppenbarligen agerade likt en sådan, och åkte därför ganska snart därifrån i harmoniskt tempo.

Harmoniskt var något som däremot inte stämde in på bruden på golvet. Med en ömmande haka kravlade hon sig mot sängen och försökte åter gå vilse i sömnens dimma. You wish. Ficklampan i fejan hade sin effekt och likaså det faktum att det var poliser som höll i den. Jag kan inte riktigt komma på varför, men av någon anledning får poliser mig mer att darra än att känna mig trygg när jag ser dem. Kan det bero på alla obehagliga möten då Ica inte vart innehavare av något cykellyse. Kanske de skulle blivit lite mildare i sina rörelser med ficklampan om jag svängt med mitt vita örngott och lovat berätta vem det är som röker cannabies på skolan som nu alla studenter fått ut ett förmanande mail om att avslöja. Synd att jag inte vet det då. Jag besitter bara en hög misstankar.

Tuesday, March 13, 2007

avbryt, tankspridd, va? vem?

Mycket underligt. På senaste tiden har jag fått påståendet lite väl ofta att jag verkar tankspridd. Eller, det är om uttryckarna vill vara snälla. Jag har till och med blivit tillsagd att jag ÄR tandspridd, disträ och allmänt väck. Ja, förutom Helena då som precis sa åt mig att jag är paranoid. Jag har nu tänk på detta, vilket då uppenbarligen gjort mig ännu mer tankspridd. Vad finns det för anledningar till att bli tankspridd? Givetvis finns det massor. En väldigt tankspriddbidragande faktor är dessa bloggar. Människor bloggar ju om så otroligt mycket saker som man börjar tänka på. Till exempel vad man skulle göra om man hade snuskigt mycket pengar. Det tänkte jag på idag när jag cyklade ner till jobbet. Då höll jag på att krocka med en cyklist som tyckte att vänstertrafik var helt rätt.

Nu har jag suttit och tänkt på synder och laster. Vad som egentligen räknas som en synd, och som en last. Kan saker räknas som en last om man trivs med den? Och kan saker man gör med gott samvete räknas som synd? Vad benämner dem egentligen? Mina laster som att skriva varje dag, äta choklad och sjunga för mig själv är inget jag känner att jag måste bli av med. Räknas det som en last att aldrig kunna hålla tyst? Eller det kanske till och med anses som syndigt? Jag pratar ju när jag inte ska. Däremot är jag en jäkel på att knipa käft i situationer då jag egentligen ska prata. En smula opraktiskt kanske. Mitt i tankspriddheten ringde telefonen och jag svarade sedvanligt: "Hej, det är Ica." Det kan ju vara helt okej om man är hemma och svarar i sin egen telefon. Inte när man sitter i Help desk och ska svara vart personen kommit egentligen.

Nu har jag blivit störd på tok för många gånger för att jag i mitt tankspridda tänkande ska kunna hålla en tråd om vad det ursprungligen var jag bloggade om. Nu har jag istället blivit tankspridd över hur folk egentligen beter sig. Tycker man att det är okej att skälla ut någon för 90 öres förlust?

Nu kan jag dessutom helt och hållet ge upp hoppet om fortsatt blogg då jag suttit hos två studenter i 25 minuter, försökt le och samtidigt vela slå datorn hårt i väggen en sisådär 30 gånger. Att infoga ett sidhuvud och en sidfossing med nummer ÄR inte så svårt, men nu var det inget som ville som jag. Jag gjorde avsnittsbrytningar för att stackarna inte skulle få sidnummer på sin framsida och innehållsförteckning. Likt helsike började sedan numreringen med siffra 5. Det är ju inte så vanligt. När jag efter mycket bråk fick bort dessa evinnerliga femmor fick jag istället skiten att börja med en tvåa. Är det mer logiskt? Då låste sig även datorn och studenterna höll på att börja gråta trots att jag försäkrade att jag sparat allt och inget skulle försvinna när jag avslutade programmet. Tillslut då jag var nära att dunka huvudet i väggen mitt framför ögonen på de skräckslagna studenterna då jag faktiskt fick till en etta, men då ville vissa precis alla papper i dokumentet hela 1. I ren desperation ringde jag help desk och medan jag satt i kö fortsatte jag att bråka och knappra. Vips så stod det ett, två, tre och så vidare på precis rätt sätt. I samma sekund: "Välkommen till help desk, det är Henrik"
"Hej, det är Ica. Det var inget." Klick.

Nu har jag suttit här för länge. Nu vill jag gå hem.

Sunday, March 11, 2007

"Stön, stånk, aj och oj!!"

På allmän begäran, eller rättare sagt, på Kicki Ws snälla förfrågan begav jag mig idag till en b-lagsmatch i dambasket för att se hur det gick till och sedan referera detta.

En sak kom jag fram till ganska fort: det är ganska stor skillnad mellan basket i damligan och den basket jag var och kollade på idag. Därmed inte bestämt vilket som är bäst, och mest roande. Inledningen var väldigt rolig då matchen innan fick avbrytas, med enbart 15 sekunder kvar att spela, på grund av slagsmål. Det kändes väldigt relevant då hemmalaget ledde med 40 poäng och då inte gärna kunde förlora under dessa 15 sekunder.

Matchen som jag var där för att kolla på var också roande. Ett gäng i blandade åldrar och vita kläder på ena sidan och ett gäng i lika blandade åldrar, men i blå kläder på andra. Den största skillnaden var nog kommunikationen. Under en match i damligan snackas det väldigt mycket. Här lät det med väldigt mycket, men om det var prat så var det väl kodat. I mina öron var det mest stön och stånk och en hel del grymtanden, vilket också är väldigt roande, om än svårt att förstå. Det hela gick dock väldigt mycket bättre än vad matcherna i damligan brukar göra. Vi ledde snabbt med 7-0, och det hela såg väldigt stabilt ut. Eller, stabilt kanske är fel ord, men det kändes tryggt i alla fall. Det kanske inte är superstabilt när man råkar kasta bollen rakt i famnen på en motspelare eller i huvudet på en medspelare. Det var även mycket mer i Småland kallade "böghögar", vilket ju inte alls är passande i en dammatch, men just för beskrivningen: ett gäng ligger i hög på varandra och svettas varandras svett medan vi på läkaren sitter och försöker se efter om spelaren underst får någon luft. Det höll även på att gå lite hett till när en väldigt beskedlig spelare i vårt lag visst la sin arm lite väl hårt runt halsen på tjejen bredvid som råkade tillhöra andra laget.

Det här matchen skiljde sig verkligen från övriga i mitt sällskap med. Istället för busvisslingar som framkallar tinnitus i öronen hade jag en mycket bra lärare. Nu är jag väldigt beläst inom basketens regler. Mer än de grundläggande. Jag vet hur man skriver poäng till och med, och via det har jag kommit till en insikt: jag ljög när jag första matchen skrev att det mest imponerande i basket är att lyckas få jättebollen genom pytteramen. Det mest imponerande är att det finns folk som för protokoll. Det ska vara p:n och u:n med upphöjda siffror för minuter och siffror under för straffkast. Det ska vara olika färger på pennorna. Det ska vara nummer på minuter och nummer på spelare i målögonblick. Det ska vara rätt antal foul vid rätt spelare. Det ska vara en ring runt ett x om spelarna börjar matchen inne på planen och x utan ring om de börjar på bänken, men sedan kommer in i matchen. På det stora hela såg det ut som en ekvation i Mycket Avancerad Matematik Värdig Will Hunting. Detta lärde mig den visa tolvåringen vid min sida. Jag kände mig inte alls fördummad när jag satt där, dubbelt så gammal, och inte visste ett skvatt. Under matchtid hann hon även förklara vad spelarna står för, heter och har för nummer på sin position. Det är inte numret på tröjan. Okej, jag kan förstå att man typ spelar center, men att sen ha ett nummer på det hela med blir bara för mycket. Dock hade jag klart för mig huruvida de spelade zonspel eller man mot man eftersom så gör vi i fotboll, även om spelen verkar helt omvända. I fotboll spelar man vanligtvis zonspel. I basket uppenbarligen man mot man.

Matchen ja. Jo, den var roande, men till och med jag kunde se att det inte var särskilt mycket skönspel, även om vissa pass och målsättningar skulle gjort sig bra i NBA. Andra laget hade bedrövligt många air balls(Det är när bollen varken rör ram eller planka, berättade tolvåringen). Då ska man tydligen skrika Aaaaaaiiiiir baaaaall bara för att vara lite jäklig. Tyvärr hörde jag inget sådant, för då hade jag gärna stämt in. Ensam vågar jag ju inte skrika heller. Då börjar jag säkert tjuta AAAAAIIIIIIIRRRR vid en time out eller liknande. Spänningen kom dock aldrig upp sig som den brukar på de andra matcherna. Vårt lag var nämligen på tok för överlägsna, även om de fick smärre snurrigheter för sig i sista perioder. Då var det... ja, konstigt. Det hela slutade med en vinst på nästan 30 poäng om jag inte minns fel. Jag hade mer saker att koncentera mig på denna gång eftersom man i denna hallen fick sitta på bänkar i golvhöjd istället för en läktare på någotsånär säker höjd. Jag var med andra ord tvungen att hålla koll på bollen hela tiden för att inte få den rakt i fejan. Kändes måttligt tryggt.

Det uppenbarligen största tragedin i matchen hände dock efter matchtid. Ett gäng trötta spelare kommer ut efter duschen och upptäcker till sin stora förskräckelse att caferterian har slut på kaffe.

Saturday, March 10, 2007

Misstänkt på grund av fördomar?

Ja, vad ska man säga? Jag är sällan särskilt seriös i mina inlägg, och har inte för avsikt att vara det heller. Det finns redan så mycket allvar i världen. Men nu är för ovanlighetens skull en smula förvirrad, och tänkte att jag har ju så kloka läsare som kanske vet på råd.

Strax innan tre inatt blev Ica väckt av galna och höga röster ute på gatan. Detta är ju ghettot och en fredagsnatt så det bekymrade mig inte väsentligt mycket. Däremot började det bekymra mig när rösterna sedan flyttade in i min port. Nyfiken som jag är och med hjärtat en bit högre upp i halsen for jag naturligtvis upp till dörren och kikade ut. Jag trodde iskallt att jag trodde mig få se förövrarna trots att jag bor högst upp och oddsen då att de kliver in i en dörr innan min våning är avsevärt större. Icke då. Givetvis var det mina trevliga grannar, eller, min trevliga granne i sällskap med en man och en tjej. Just min granne roade sig med att spotta mot min dörr och skrika F*ck you!! Det gjorde han i och för sig med alla andra dörrar med och varierade sitt trevliga ordförråd mellan ovanstående och Mother f*ucker. Visst, detta störde mig. Jag har ingen lust att studsa mellan spottloskor på väg ner till min cykel. Andra mannen i sällskapet fann detta mycket roande och lät som två giraffer som höll på att kvävas. Detta var dock inte det som störde mest. Nej, det var tjejen. Just att hon ens var där. Min granne har arresterats för att anklagats för våldtäkt. Då kändes det inte alls bra att hon stod där ute med två dubbelt så stora grabbar.

I just det ögonblicket önskade jag att jag var en 120 kilo tung kroppsbyggande man som bara kunde knalla ut och be honom fara och flyga och få honom att torka upp sina loskor med skallen om så krävdes. Och eftersom jag är ungefär lika nyfiken som Hjördis, 82 med lägenheten full med katter, så vet jag med stor säkerhet att inga människor av kvinnligt kön besöker denna lägenhet dagtid trots att det kutas och bankas på dörrar där för jämnan.

Nu till saken: skulle jag ringt Securitas för detta. Min lilla hyresvärd tjatar ju jämt om att jag ska det, men då ringer de tillbaka efter 20 minuter och frågar om det fortfarande är oväsen, och då kommer de över på ett litet besök. Skulle jag då ljuga? Efter att de knallat in i lägenheten hörde jag ju inte av dem mer. Jag har ju egentligen inte en aning om vad de snackade om ute i trappen, eftersom jag har väldigt begränsade språkkunskaper när det kommer till afrikanska mål. De kanske pratade om att spela Super Mario Bros hela natten, eller att lägga pärlplattor, men det där med tjejens säkerhet störde mig ändå enormt. Jag skulle nog ringt ändå.

Nu när jag knallar ner till jobbet har jag väldigt god lust att lägga mig på deras ringklocka och lägga lite oprovocerade loskor genom brevinkastet. Tyvärr sviker modet även där.

Thursday, March 08, 2007

Carolina Klüft ombedes omedelbart kliva ur fotbollsmålet

Ibland känns det på allvar som att någon högre makt, som jag i och för sig inte tror på, driver med mig.
Ett telefonsamtal till jobbet i tisdagskväll var ett tecken på detta skämtandet.
- Ja, vi tänkte att du skulle vara med som Carolina Klüft i tidningen Studentliv.
Okej, nu backar vi bandet lite här. Studentliv är den tidningen som gratis går ut till ALLA högskole- och universitetsstuderande människor i Sverige. Där ska jag nu vara på bild med en bild av Klüftan bredvid. Med andra ord sitter jag här nu med osminkade ögonbryn och håret i två käcka flätor och ett gult linne. Jag har aldrig osminkade ögonbryn om resten av mig är sminkad. Jag går aldrig i flätor. Jag bär så gott som aldrig gult, och inte heller linne om det inte är extremvarmt ute. På något sätt känner jag mig mer som Pippi Långstrump när jag går förbi spegeln.

Det som faktiskt är skämtet i det hela är ju att vi är inte lika. Jag kan inte se någon mer likhet än blondheten och smålänningen i vårt blod. Visst, jag säger ju att vi har lika snygga magrutor och biceps, men det kanske kan klassas mer som önsketänkande från min sida. Vad vet jag. Grejen är att somliga inte kan släppa detta faktum. Vid min dagisjobbarperiod blev jag utskälld av ett tvillingpar när jag stod och puttade fart på deras gungor eftersom jag hade vart på tv dagen innan och kastat pinnar FAST jag hade sagt till dem att de inte fick. Mitt ex bror hade dessutom berättat för sin bror att jag hade en dubbelgångare på tv. Moster ringde och tyckte hon kommit på nåt nytt: jag var ju så lik Carolina Klüft. Ja, massa sådana saker inträffade hela tiden.

Sedan flyttade jag upp till Etuna och då kunde man ju hoppas att det skulle lägga sig när man flyttade från patriotiska Småland som bara hade Carro i tankarna mest hela tiden. Inte då. Det första som hände var att jag fick ett telefonsamtal om jag kunde dyka upp som hemlig gäst, utklädd till Carolina Klüft då ett dagis i närheten skulle ha en särskild OS-dag. Därefter drog ju nollningen igång. En massa nya människor att lära känna. Som Ica, nope, som Klüftan. En mycket ihärdig liten Klas envisades hela nollningen med att kalla mig Carolina. Nu går jag i trean och ska ta examen om ett par månader. Klas har fortfarande inte gett sig. Nu har jag med andra ord blivit övertalad efter x antal års tjat. Jag ska vara med på bildjäkeln. Dock är jag rädd att det kommer bli väldigt pinsamt då alla studenter runt landet får se en som uppenbarligen bara vill vara lik en kändis, men främst är belönad med blont hår vilket ju är så orginellt i ett land som Sverige. En anledning till är att detta kommer dra blickarna till vårt lag i Studentiaden. Det kommer nämligen stå att Klüftan ju spelar i Eskilstunas Lagom Sportiga Akademikers, ELSA, fotbollslag. Det ska dock bli hysteriskt underhållande.

Nu ska jag med andra ord ta mina flätor och trampa ner för att leka fotomodell för andra gången denna veckan. I det här tempot är jag ju rikskändis innan sommaren.

Wednesday, March 07, 2007

You f*cking suck!

Ja, så kan man faktiskt uttrycka det. Och det var det vissa som gjorde med. En amerikanska gjorde det tyvärr lite väl högt.

Man kanske ska börja från början. Det är i alla fall vad jag har hört. Början av slutet. Det är inte riktigt fullt så dramatiskt som det låter. Säsongens sista match skulle spelas och säsongens sista referat ska nu skrivas. Det hela började... ja, inte alls bra. Jag tror någon listig liten tomte hade vart och lagt gladpack över korgen där vi skulle göra mål, eller ja, så jäkla liten kan han ju inte vart om han nu nådde upp dit. Men ni förstår grejen. Det var inte det att bollarna inte var nära att ramla ner genom den smala plåtringen, nejdå, men de formligen var nere och vände och sen spottades upp igen och ur korguschlingen, medan det andra lagets korg snarare var en minuspol och bollen en pluspol. Varför händer de aldrig de lagen man hejar på? Vi låg med andra ord ganska rejält under nästan hela tiden, och allt kändes tyvärr som vanligt igen.

Något var dock annorlunda. Vi spelade inte som krattor. Bara ibland. Bollar flög över linjerna. Spelare flög över linjerna. Domaren blåste som om han för första gången haft en visselpipa i truten och tränarna skrek i vanlig ordning. Det hela kändes väldigt suspekt och under ett svagt ögonblick av lomhördhet skapat av bussvisslingar undrade jag om allt egentligen var ett skämt. Men sen vände det plötsligt igen och det såg ut som basket och jag blev än mer förvirrad, och än mer panikslagen om vad i hela friden jag skulle skriva om i mitt referat när jag inte förstod mycket(mindre än vanligt till och med) av det som hände på planen. Skulle de verkligen spela så här? Kan man säga att de spelade dåligt? Nej, för det gjorde de inte. Kan man säga att de spelade bra? Inte en aning.

Domaren blev lite av min räddning. Han både såg orginell ut och agerade orginellt. Han hade väldigt tajta brallor, fast rumpa, väldigt feminina skor och påminde i mitt tycke om Nicke Nyfiken. Dessutom gjorde han inte mycket rätt enligt publiken. Jag kan ju av diverse anledningar inte uttala mig om detta, men jag roades av att han sprang med händerna i armhålshöjd.

Sedan kom lite av ett sådant mirakel som jag beskrev vid förra matchen. Vi började spela bra(ja, jag står fortfarande för att jag tycker att gå ifrån planen med två poäng är bra), gjorde mål och kom ikapp. Nu började det bli så där obehagligt spännande igen så man satt med magen uppe i ögonbrynshöjd och utstötte lite underliga läten vid missar av mål. Men snart kom allt det där underliga i matchen igång igen. Främst då domarens agerande. Han började döma saker som han enligt publik, spelare och coacher inte alls skulle döma. Det blåstes och delades ut fouls till höger och vänster. Jag lyckades för första gången i hela mitt liv se ett stegfel. Då blåste han dock inte. Vår oersättliga amerikanska hade en tuff dag då hon blev pucklad på ganska rejält och var ensam om att göra poäng i vårt lag hela första perioden. Jag satt bara och väntade på att en rak höger skulle delas ut. Hade jag vart i hennes långa shorts och linne hade jag sopat till någon rakt över näsan för länge sen. Men icke. Sedan fick hon inte heller någon cred för att hon inte sopade till någon. Vid ett litet väl brutalt anfall och en konstig blåsning av herr bestämmare vid sisådär fyra minuter kvar att spela brast det väl någonstans och ett "YOU F*CKING SUCK!!" ekade över hela planen. Vips satt sedan amerikanskan på bänken resten av matchen och motståndarna fick fyra straffkast som de satte och därmed var matchen nästan avgjord. Jag förstår detta uttalande till fullo. Själv hade jag sagt det för länge sedan, men på ett annat språk. Dock har jag en mer väl vald position då domaren ofta inte hör vad jag skriker borta i mål. Vår lilla amerikanska gjorde nog domaren halvdöv för all framtid av sitt uttalande.

På det hela kan man väl säga att det slutade ganska tråkigt, men va katten. Jag är nöjd över att äntligen fått se lite riktig action. Höga svordomar, slängningar och slagsmål om bollen, samt lite utbrott från höger och vänster hör nästan till om matcher inte ska självdö. Ja, det är ju roligt med snygga mål, finter och passningar av gudaklass. Men för en amatör som jag själv ser jag inte om målet i sig är ovanligt snyggt och svårt eller helt enkelt ett härifrån-ska-du-sätta-bollen-i-alla-lägen-mål. Då är det mer tydligt när folk sliter i varandra och gnäller på domaren.

Under de matcher jag varit på denna säsongen har jag räknat ut lite statistik av vad som sägs. I publiken är termerna "Neeeeej" och "Faaaaan" heta kandidater. "Men skärp dig domar'n!" var lite av en bubblare förr, men avancerade rejält under dagens match. Bredvid mig har mest busvissligngar och "Heja EB!" förekommit. På planen sägs mycket "Defence" och "No". Där räknas även mycket i kör. Speakern säger ofta "Cisti" och "foul". Själv har jag jag en solklar vinnare av vad jag yttrat flest gånger under samtliga matcher där kurvan varken ökat eller minskat: Konstigt.

Men KULL dårå!

Tack så mycket Christina, som kullade mig under dagen. Vilket hemskt ord förresten. Nåväl. nu måste jag följa reglerna då och skriva om underliga mig, trots att jag ligger efter i mina blogginlägg, och jag har ett referat att lägga till ikväll.

Så här går det till ... Varje spelare börjar med att skriva sex underliga/egendomliga saker om sig själv. Bloggare som blir utmanade ska skriva sex saker om sig själv i sin blogg och samtidigt ange reglerna för spelet. Bloggaren väljer sex nya bloggare och gör en lista av deras namn. Efter att det är gjort skriver bloggaren en kommentar i deras bloggar för att låta dem veta att de har blivit utmanade och att de ska läsa ens egen blogg för mer information.

Underliga? Egendomliga? Det mesta antagligen, men låt gå.

1. Jag har ett extremt osunt beroende av Cola light och choklad. Hade tillverkarna fått reda på min veckokonsumtion hade de troligtvis isolerat mig från allt och alla så inget skulle hända mig. Om jag nämligen hindras från att nå dessa varor skulle hälften av deras intäkter försvinna.

2. Jag är väldigt köldkänslig. Långfillingarna åker på i oktober och av i mars/april och min vetekudde får inte en lugn stund under de kalla månaderna.

3. Jag har ett skumt samlarberoende. Har jag väl börjat samla på något måste jag fortsätta. Det gäller Ace of base-skivor, tvillingböcker, Simpsonsboxar, Långbenstrumpor och liknande jox som egentligen inte är nödvändiga men som står högt på listan över vad jag skulle rädda vid eventuell eldsvåda.

4. Jag är förbannat duktig på att säga fel sak vid fel tillfälle.

5. Jag är väldigt stark ibland, men klenast i världen ibland. Som elvaåring lyckades jag slita loss en toadörr på ett flygplan, men orkade knappt bära med mig mitt handbagage ut.

6. Jag kan prata i en extrem hastighet om jag bara vill. Ofta brukar detta dock undvikas eftersom folk ger mig så skrämda blickar då det inträffar. Ja, förutom farmor då som bara klagar.

Nu ska man med andra ord kulla vidare. Usch, där kom ordet igen. Ja, det är väl bara jag som associerar det till snusk. Nåväl. Systrarna T är kullade (Flåset och Malle), Mike är ju listfantast, Maja får det som födelsedagspresent, Luggen för henne var det så längesen man hörde något ifrån och slutligen då Erik för han borde börja uppdatera oftare.



Tuesday, March 06, 2007

"Och här får du tio öre för att du skrivit en bok"

Bokreor hör till årets absoluta höjdpunkter. Det vet jag inte hur många gånger jag har tjatat om. Idag har jag vart på en bokrea som hette duga. Där såldes det pocketböcker och jag införskaffade fem stycken böcker till den underbara summan 10 riksdaler. Sedan när jag knallade ut med fem böcker som jag egentligen inte alls behövde kom jag att tänka på en sak. Vilken hemsk grej. Du har skrivit en bok. Du har lagt ner väldigt mycket tid, tankar, känslor och arga utbrott på att få ihop en bok att nå ut till omvärlden med. Sedan säljs den för två kronor. I och för sig betyder det ju att besto fler personer kan ta del av ditt skrivna alster, men å andra sidan måste det ju kännas lite som att "jaha, var det inte värt mer än så här?". Man får ju inte ut särskilt mycket pengar per bok man säljer som författare, och hur mycket man får ut av två kronor vill jag nog inte ens veta. Själv tyckte jag lite synd om författarna vars böcker jag nu bar hem då jag hade betalt så skamligt lite för det de åstakommit. Troligtvis får de dessutom ligga på golvet och samla damm en ganska lång tid tills jag dels införskaffat en ny bokhylla då de tre övriga är smockfulla, och dels har samvete och tid nog att insupa skönlitteratur. Ska jag tycka synd om författarna, eller ska jag enbart glädjas åt att jag för en gångs skull kunde köpa böcker utan något som helst dåligt samvete just för min egen ekonomi?

Jag har haft många bokrelaterade frågor idag. Just när jag sitter på jobbet funderar jag på om flertalet studenter har mödrar som plockar upp efter dem, eller om de helt enkelt inte vill avslöja att de inte kan alfabetet. Innan stängning om allt gått som det ska under kvällen ska man hunnit knalla ut med fyra bokvagnar. Man har ofta en halv vagn med sig tillbaka av hopsamlade böcker som legat och drällt överallt. Dessa måste vi samla in, eftersom vi inte vet om någon lånat den och glömt den, eller om de bara har använt den under sin bibblovistelse. Vi återlämnar böckerna och får sedan sätta dem i bokvagnen igen. Enbart på grund av att folk inte kan ha ordningsförmåga nog att ställa tillbaka böckerna på sin plats.

Bloggidé för morgondagen är redan klart. Måste bara smältas lite och jag måste komma fram till om det är smickrande eller om jag bör gråta. Det är klart, om folk såg till magrutor och biceps så. Tyvärr tror jag inte att så är fallet.

Monday, March 05, 2007

Ledbrutna 40+:are ute på söndagstur

Volleyboll känns som en av de säkraste bollsporterna man kan syssla med. Åtminstone om man utför den rätt. Jag utför sällan sporter helt rätt. Gårdagen var inget undantag.
Vi började ungefär lika bra som Bush fredsförhandlar. Förlust med två raka set blev resultatet i första matchen, och vi funderade på vad vi egentligen gjorde i Vingåker denna dag. Därefter slog tanken oss att vi inleder de flesta turneringar med att förlora obefogat. Det vi får skylla på är väl att vi har högst medelålder av samtliga lag och behöver då lite extra lång tid att värma upp. Jag och Johanna som hör till de små ynglen i lagen behöver en match att vakna eftersom vi båda har sova som hobby. Här började min trend att inte utföra sporter rätt. Andra laget hade anfall och vi stod redo att försvara oss, så även jag. En stenhård smash kommer farande i ett hiskeligt tempo över nät. Rakt mot Ica. Det är ju ingen fara, för alla lag har ju nån som är kalas på att smasha, så jag satte upp händerna för att ta emot. Plötsligt inser jag att bollen dalar för fort och tar ner armarna för att istället ta emot med en bagger. Då dalar inte bolluschlingen tillräckligt fort. Det var bara att blunda och känna hur bollen mosade rakt in i ansiktet och krascha på min näsa. Samtliga spelare och coacher tappade hakan och började flabba i takt, medan jag stod med rinnande ögon och en näsa som nu hindrade mig från att andas genom den. På det hela kände jag läppen växa en smula och en konstig smak tillkom.

Match nummer två var alla gamlingar uppvärmda och ynglen hade vaknat. Vi vann relativt lätt med två- noll i set. Utanför fick laget lite peppning av någon form av förälder som hade denna kommentaren om oss: Ja! Tänk att de är 40+ och ledbrutna och ni ska spöa skiten ur dem!!
Jag och Johanna fnös likt två upprörda flodhästar, och förkunnade att våra oldies är våra säkra kort och att vi två minsann inte alls var 40.
"Nej, men om 10 år då."
Vilken extrem förolämpling. Jag som alltid får åka på 16-årsbiljett på bussen blir nu anklagad att vara 30. Dock var personerna trevliga och försökte inte alls sätta dit oss, utan bad oss tänka på Kalle Anka på julafton om vi blev arga under matcherna.

Kvartsfinal och ännu en vinst. Semi och Ica visade ännu en gång att hon inte gör riktigt rätt när hon med full fart krockade med en spelare och landande på golvet. Lärde hon av sitt misstag? Nej, inte en chans. I andra set gör hon samma sak och stukar höger pekfinger. Det om något är väldigt olämpligt för en högerhänt volleybollspelare. Det var dessutom semifinal som sagt och inte alls läge att gnälla över smärtor, särskilt inte när vi mötte det enda lag som slog oss förra turneringen. Det var mycket känslor. Ja, i alla fall från deras sida när de var sura redan vid matchstart. När det sedan visade sig att matchen mot oss innebar förlust drog de sig ur och struntade helt enkelt att ställa upp i bronsmatchen. Därför fick vi spela final direkt istället för att döma. Under den tiden hade jag dock hunnit vara felfri förstedomare genom att blåsa och teckna helt rätt för inspike och insmash.

Inför finalen fick Ica sitt väldigt darrande pekfinger tejpat och vi var helt inställda på att nu slå laget som mosade oss(och mitt fejs) i första matchen. Nu verkade dock åldern och sömnbehovet ta ut sin rätt. Vi förlorade även finalen. Ica hade då i slutet på sista setet fått gå in efter frågan "Vill du gå in och serva hem några poäng?" och servat. Servade jag hem några poäng? Jodå, två stycken och sedan satte jag orutinerat bollen klockren i nät och gav motståndarna ännu en värdefull poäng som två minuter senare innebar seger för deras skull.

Ica kröp till kojs runt halv nio igår och har idag fått rulla ur sängen och småhoppa nedför trappor eftersom benen inte riktigt är inne på linjen att de ska böja sig när de går. Uppför trappor får jag med andra ord hasa.

Friday, March 02, 2007

Klassfest... någon dag... i mars... tror jag.

Nu trogna läsare får ni ha överseende med att detta inte blir ett inlägg alla kan ta del av. Eller, självklart kan ni ta del av det, men du får inte paxa grejer. Eller, självklart får du paxa grejer om du kommer och lämnar dem, men går om du inte går sista året inom Textdesign är detta nog inte festen just för dig. Men du kan ju läsa och skapa ditt eget knytis. Där givetvis alkolhol får medtagas själv. Varför jag går med på att lägga ut detta på min blogg och ta emot anmälningar här? För nu får jag paxa först givetvis.

Okej, kära textare. Följande lista är det vi alla får slåss över. Jag frånsäger mig ansvar om felräkningar. Paxa på och slåss som attans, men gör det hellre IRL än i mina kommentarer. Där vill vi inte ha våld. Eller, bråka hur mycket ni vill, men skicka inte några otrevliga virus till ägaren av bloggen om du inte får baka bröd. Glöm inte att kommentarerna gäller också som anmälning. Jag minns inte när festen var, men det får samtliga säkert mail om.

5 pajer
2 valfria huvudrätter
1 person som köper plastbestick och glas (beräkna till ca 25 pers)
1 person som köper servetter och tallrikar (beräkna till ca 25 pers)
3 personer som bakar bröd
3 personer som gör sallad (kanske pastasallad)
3 personer tar med dessertostar
3 personer som köper kex
3 personer som köper snacks

FEM pajer?? Jeeez. Vi kommer ju inte gå hungriga från festen i alla fall.

Akta dig för farliga rektorer

Jag har länge funderat på en sak, men aldrig riktigt fått något vetenskapligt belägg(För mer om vetenskap dyk upp på en föreläsning i kursen Vetenskapliga metoder C, på MDH. Där får du till och med veta vad vetenskap är.) för huruvida min fundering är sann eller inte. Idag kom dock något som helt klart förde min teori mot oanade höjder.

Har du någon gång funderat på varför rektorer inger en sådan respekt, ja, till och med närmare fruktan och skräck inom dig? Många rektorer ser ju faktiskt riktigt snälla ut. De bär kanske runda oskyldiga glasögon, har en hennaröd utväxt i permanenten, är iförda storblommiga kjolar eller har begynnande glänsande flint. De ser med andra ord inte ut att ha förmåga att skrämma ens den räddaste lilla hare. Ändå är man lite rädd för dem. Ändå hukar man sig lite när man ser dem. Ändå vågar man inte slänga bitska och ironiska skämt i ansiktet på dem. Trots att de ser så snälla ut.

Idag har jag fått bevisat att det inte bara är jag som besitter denna rektorsskräck. Vi var elva personer som begav oss från vår vetenskapliga föreläsning till Retro för att äta lunch. Det hade visst även vår studierektor beslutat sig för att göra med en kollega eller liknande som sällskap. Vår studierektor är jättesnäll. Han ser även jättesnäll ut. Bordet bredvid dem satt två unga mammor med två barn, varav den ena kotten befann sig sovande i sin vagn och den andra satt i en hög bebisstol med ryggen mot Farbror rektor. Dock upptäckte den vakna kotten snart rektorn som satt bakom henne. Halva hennes nacke och rygg såg ut att gå ur led när hon var tvungen att studera honom ingående utan uppehåll. Mamman försökte förgäves få kontakt med sin dotter medan herr studierektor satt och log lite och såg timid ut. Stirrandet fortsatte. Mamman ursäktade sig och ryckte lite i kottens arm. Herr studierektor flackade lite nervöst med blicken. Strirrandet fortsatte. Det gjorde även stirrandet från en sisådär fem studenter som följde hela förloppet med intresserade miner. Studierektorn log länge mot kotten som svarade med.. just det, att stirra. Därefter gick allt fort. Farbror studierektor skulle visa hur extremt pedagogisk och rolig han var och böjde sig fram mot lilltjejen med spöklika fingrar.

Reaktionen var omedelbar. Hela lilla tjejansiktet skrynklade ihop sig som ett russin och munnen öppnade sig som ett jättelikt hål. Ut formligen flög hysterisk och skräckslagen gråt. Vår studierektor hade givit en liten klänningsklädd ettåring traumatiska men för livet genom att leka någon form av tittut. Det måste alltså vara sant: rektorer är ruggigt skrämmande bara genom sin existens. Mycket snällare och räddare uppenbarelse kan man nämligen inte skåda än vår olyckliga studierektor denna lunchtimme en fredag i början av mars.

Thursday, March 01, 2007

Just hanging around

I förrgårs tidning Smålandsposten kunde man läsa om en liten kotte som fastnat i ett träd på en förskola och hängde där till hans mamma kom och plockade ner honom. Tyvärr kan jag inte slänga in en länk, för man måste vara någon form av betalande medlem för att få läsa gamla artiklar, om inte jag fattat det helt och hållet fel. Det stod i alla fall. Givetvis visade det sig vara "mitt" gamla dagis, där jag jobbat flera år i rad. Numera kan man ju ta del av dagens tekniska finesser och kommentera artiklar. Detta visade sig vara en succé. Genast kom ju kommentarer som "Alltså gud. Tack och lov har mina barn alldrig beövt gå i förskola." och "Ja, denna personal som bara står ute på kaffe rep, och pratar strunt. Hur ska man våga lämna sina barn där?"

Det är underbart vad folk plötsligt får åsikter när de kan vara anonyma, men sen knalla in och glatt lämna sina små kottar på dagis dagen efter. Attans att jag själv blivit en sådan snobb att jag inte ens kan ta kommentarer där aldrig stavas med två l och kafferep är två ord på allvar, men hör inte det till en av de högst prioriterade sakerna? Sedan kan man också undra om dessa perfekta föräldrar som nu skrivit kommentarerna alltid har sina barn i sikte, varenda minut och sekund, och om deras kotte aldrig fått ett blåmärke i deras vård. För att inte tala om hur rasande överens alla plötsligt blir om någon vågar uttrycka vrede och klagomål med versaler, fast utan att skriva ut sitt namn. Eftersom Ica är en innehavare av väldigt kort stubin skrev hon ett ganska ilsket inlägg tillbaka och tog förskollärarna i försvar.

Visst, det är jätteolyckligt att en kotte råkar fastna i ett träd, men va katten, ungen satt ju fast och löpte ju då i alla fall ingen risk att ramla ner. Eller hur? Sedan skulle jag vilja kalla det oflyt att ungjäkeln just råkar fastna en halv minut innan dess mor knallar in genom grinden, och att personalen kom runt hörnet i samma ögonblick och detta då upptäcktes av båda parter samtidigt. För det är oflyt. Många förlädrar kan säkert hålla sina små barn under uppsikt hela tiden, men då kan man ju ge dem en liten utmaning. Med mitt extremt logiska tankesätt kom jag fram till att detta bör inträffat på eftermiddagen eftersom morsan kom in i bilden. Under eftermiddagen är man oftast en mindre personalstyrka än på dagen. Tänk dig själv att du har tio små kottar du ska hålla reda på, och de får dessutom härja runt som de vill runt huset. Man ser dem inte hela tiden med andra ord. Händer det något litet med en liten kotte som man måste ta hand om står plötsligt nio stycken utan stenkoll. Vad ska man göra? Ska man ignorera att en liten kotte kanske gråter för hon/han ramlat av trehjulingen eftersom en av övriga nio kan få för sig att fastna i ett träd, hoppa med huvudet före in i en sten eller dränka en kompis i en vattenpöl? Jag vet inte. Det är ett ganska tufft val och man ofta inte har så vansinnigt mycket tid att tänka efter vad man ska göra.

En gång när jag var ny på jobbet och sprang runt och räknade till elva en gång i minuten för att hålla koll på var alla befann sig kom en pappa framknallande till mig vid hämtningsdags. Han undrade var hans son var och jag pekade upp mot rutchkanan och sa att han var där uppe medan jag fortsatte att då räkna till tio istället. Två sekunder senare kom pappan tillbaka och sa att hans son inte alls var där. Ica blev då en smula svettig och undrade inom sig om hon missuppfattat vilken unge som var vilken. Nåväl, jag hade koll på vem kotten var och pappan ställde till ett jäkla hallabaloo. Han engagerade andra päron i att hitta sin kotte medan han skällde ut mig efter noter. Ica fortsatte svettas och blev nästan lite gråtmild eftersom det inte är särskilt underhållande att bli utskälld av någon som är en halvmeter högre än en själv och dessutom har en stämma värdig en operasångare. Därefter kommer en eftersökt liten kotte fram och drar pappa i ärmen och sa att han ju bara ville busa lite med pappa och gömma sig när han såg honom komma. Pappan muttrade nåt om värdelös personal och tog ungen under armen och stegade ut.

Dagen efter kom en i personalen fram och undrade om det var jag som blivit utskälld dagen innan. Jo, det fick jag ju säga att det var. Pappan hade i alla fall kommit på morgonen och bett om ursäkt för att han skällt på mig när jag egentligen visst hade haft koll, men han vågade minsann inte säga det till mig själv. Sensmoral? Ibland kanske man ska fundera lite innan man går till attack. Det är väldigt lätt att beskylla folk för de mest sanslösa saker då man själv har lämnat ansvaret till någon annan.

Nu får kottarna på dagis inte ens klättra i träd. Kommer det att fungera bättre? Är det samma kottar där som sist jag jobbade kommer snarare träden vara fullpackade med småttingar som försöker ta sig upp. Varför inte istället visa hur man klättrar, hur långt man får klättra, och vad som faktiskt kan hända?

Sen råkade ju dock min chef slänga ur sig att inget träd är högre än tre meter så det är ju inte så illa. Det kanske var att utmana ödet lite. Ramla tre meter med huvudet före kan nog göra ganska ont. Tänk bara hur ont det gör att slå tån i tröskeln.