Sunday, November 27, 2011

Känn dig blåst

Den här helgen har jag sprungit. Efter både vagnar och bussar, med olika resultat. I morse när regnet piskade och väskan blåste en meter bakom mig sprang jag i motvind med alla mina gåvoartiklar (kanelbullar, prinsesstårta, choklad, apelsiner, kaffe och lite annat smått och gott) för att hinna med bussen som skulle ta mig hem efter en lång jobbnatt. Det var den enda av alla springturer där jag faktiskt hann ikapp källan till jakten, och helt klart den mest uppskattade. Dock sprang jag en halvtimme tidigare för att hinna med en buss som skulle ta mig hela vägen hem. Kom fram med mjölksyra och det visade sig att bussuschlingen hade gått en minut för tidigt. Sådant händer inte ofta, men på söndagsmornar kan det minsann inträffa. Kul för dem som hann med i alla fall. Och nu slapp ju jag ge mig ut ytterligare en gång efter mina gratisvaror då alla kuponger gick ut idag. Med tanke på vindarnas tilltagande styrka ska jag tacka morgonens tidiga buss för att ha avgått för tidigt.

Tanken var ju att jag skulle hem och vila huvudet på kudden några timmar, och helst sova, men den önskan försvann då det hela dagen låtit som taket ska lyfta i lägenheten (vilket vi verkligen inte får hoppas händer eftersom det bor en barnfamilj ovanpå och det vore ju hemskt tråkigt om de blåste bort med taket). Går jag nu för nära fönstret blåser luggen upp lite och trots att jag verkligen haft all tid i världen idag att duscha och tvätta mitt hår drar jag mig väldans för att studsa in i duschen eftersom den är belägen bredvid ett stort fönster, och draget från det fönstret gör att mitt duschdraperi inte direkt hänger rakt ner. Jag känner inte för att ställa mig näck i det vinddraget. På västtrafiks hemsida ser jag hur fler och fler turer ställs in med både det ena och det andra och jag är en smula nojig att de ska ställa in min buss lagom till jag ska fara iväg till jobbet strax efter klockan 22. Tyvärr kan jag nämligen inte se några möjligheter att ta mig till jobbet till fots utan att hamna mitt på Ullevi eller i ån eller upp i Lisebergstornet (vilket ju vore hemskt eftersom Liseberg är stängt idag pga. vädret).

Den tiden jag inte suttit invirad i en filt och faktiskt haft det ganska gött under dagen har jag faktiskt plockat fram mina ljusstakar och satt upp dem. I den ena var en lampa trasig. I den andra var tre olysande. Den sista funkade ypperligt, vilket är lite suspekt eftersom den inte funkat sen 2005 och var den enda ljusstake som jag köpt nya lampor till, som nu då inte behövdes.

Jag minns hur jag tyckte det var otroligt roligt att slå rekord i 60 meter när stormen Gudrun var på besök och jag började springa i medvind. Kanske ska jag satsa på samma grej idag och hoppas på att det är medvind ner till jobbet...

Wednesday, November 23, 2011

Big brother is watching?

De flesta som känner mig vet att jag har en relativt välkänd last. Även de som inte känner mig har antagligen snappat upp denna last via blogg eller bekanta. Förvisso är kanske lasten inte bara en till antalet utan... tre? Tror alla är överens om choklad och cola zero i alla fall. Last nummer tre kan ju vara allt från böcker till kräftor. Men de två förstnämnda är väl de som är allmänt kända.

Nu blir jag lite nojig här över hur mycket samhället faktiskt verkar veta om sina invånare. Ganska nyligen bytte jag adress här i Götet och begav mig till andra sidan stan. Genast är alla företag snabba med att rassla in erbjudanden om varför jag ska välja just dem som mina offer för olika tjänster i stan. Detta är otroligt uppskattat, särskilt när jag ju faktiskt nu får dessa erbjudanden för andra gången. Jag får exempelvis en gratis hemleverans mat från ett Ica utanför stan. Tandläkare slåss om att få rota i min mun för en reducerad summa. Ja, ni förstår poängen. Dock är jag som sagt nu lite konfunderad för bland kanske sex stycken erbjudanden från mataffärer har jag fått följande: köp 2 stycket 200-grams chokladkakor, betala bara för en. Kom in och få en gratis 200-grams chokladkaka. Köp en 200-grams chokladkaka för 5:- och Handla för 100:- så bjuder vi på en.... jajamensan, 200-grams chokladkaka.

Får alla så mycket erbjudanden om just Marabous 200-grammare, eller har storebror snokat i mina gamla inköp och därmed sett att 80% av mina ätbara inköp består av choklad (till ätbara hör då inte cola zero. Den hör givetvis till drickbar.)? Det är lite det sistnämnda alternativet jag personligen tror är det rätta. Jag menar, skulle de verkligen riskera att skicka ut så mycket chokladerbjudanden till någon med diabetes eller mjölkintolerans? Är det en varning att jag ska börja handla mer nyttiga saker så staten inte snart får för sig att jag, med denna mathållning, kommer bli en samhällsbelastning inom bara ett par år och därmed eliminera mig?

Dock är jag väldigt glad för dessa erbjudanden: de minskar ju mina chokladutgifter avsevärt, i alla fall för nån vecka. Och om det nu är så att storebror tittar (alltså staten, inte storebror i Hultet, för han läser nog inte ens bloggen och ger dessutom blanka fasen i hur mycket choklad hans lillasyster stoppar i sig) är jag tacksam över att de är så noga i sina erbjudanden så jag inte fått dela med exempelvis en mjölkallergiker och därmed max få köpa vissa sorters grönsaker för en billig penning och kanske få nån torr limpbit gjord på sojamjölk.

Thursday, November 17, 2011

Var ska det sluta?

Under helgen som gick befann jag mig på landet och ömsom flöt i en badtunna med 40-gradigt vatten och ömsom delade säng med två vovvar och en katt. I badtunnan hade jag dock sällskap, och båda gångerna, fast med olika sällskap, kom jobb upp. En 21-åring yngling vid min ena sida berättade en smula imponerat om en 35-årig kille som haft tio olika yrken. Där började jag fundera och kom fram till att jag inte ens fyllt 30 än (men det är på intågande), men haft följande yrken (nu räknas då endast dem som jag faktiskt fått lön för. Ideellt tjafs tar för mycket utrymme):

- Jobbat i stall
- Förskollärare
- Rullstolsmontör
- Truckchaffis
- Lagerarbetare
- Melonlådevikare
- Fruktplockare (pumpor och vindruvor)
- Välgörenhet för hjärtsjuka barn
- Lärare (låg-högstadie i allt från gympa till matte och sexualkunskap)
- Radiopratare
- Ad-assistent
- Bibblobitch (vilket då innebär helpdesk och studentvakt)
- Telefonförsäljare (aldrig aldrig igen)
- Telefonintervjuare (snäppet bättre än ovanstående)
- Frilansjournalist
- Elevassistent
- Resurslärare
- Brevbärare
- Webbredaktör
- Personlig assistent

... och nu ska jag ut och köra spårvagn på heltid efter massa tester, granskningar och intervjuer. Min stilla och inre fråga är följande: var ska detta sluta?

Inte konstigt att man känner sig en smula utslagen ibland