Sunday, August 31, 2008

Skulle man kanske promenera istället?

Sj är verkligen en sort för sig. Och det är ofta det har inträffat att vi inte kommer överens. Idag var inget undantag. Men sen å andra sidan är väl inte jag heller den optimala resenären. En minut efter att jag tryckt ut en biljett till Örebro igår sprang jag in till kundtjänst och hade panik för att min oombokningsbara biljett visade att jag skulle åka klockan 14 och inte klockan 16 som jag ville. Snäll som tjejen bakom disken var lät hon mig åka vid 16 istället men kunde tyvärr inte garantera mig någon sittplats. Jag struntade i vilket och blev ganska lycklig.

Eftersom gårdagskvällen blev ganska sen och innebar sänggåendes tidig morgon istället för sen kväll då fyrasnåret ju trots allt bara är en timme tidigare än jag steg upp då jag jobbade på posten blev också uppstigandet relativt senarelagt. Jag hade inför mitt kommande jobb tänkt läsa på lite under söndagen och planerade sådeles att åka hem vid klockan 11 eller alternativt 13. Med tanke på att ingen var särskilt levande innan klockan 11 fick det bli klockan 13 istället. Dock var det inte heller idealtiden då det gjorde att jag inte hann äta den brunch som hela gänget gick ut för att inta. Nu i efterhand kan jag säga att jag hade hunnit det... flera gånger om.

När jag kom fram till stationen strax innan ett visade klockan att tåget var 12 minuter försenat, som sedan blev 18 som sedan blev 22 minuter. Från början gjorde det mig inte särskilt nervös då det var 18 minuter mellan tågen när jag skulle byta i Arboga. Strax efter att tåget kommit in 22 minuter försenat berättar vår trevliga konduktör att vi kommer komma in 13:40 till Arboga. Eskilstunatåget skulle avgå 13:34. Med andra ord skulle vi inte hinna med denna förbindelse. Inte ville de vänta på oss heller. Nästa avgång skulle vara 15:34.

Jag har aldrig vart i Arboga och har därför inget emot det, men en söndag då man är hungrig, trött och i behov av en dusch vill man inte spendera två timmar mitt ute i nowhere. Jag tog dock mitt pick och pack och började knalla runt i staden. Det var ungefär lika dött som hemma i Småland under söndagar. Inte en affär var öppen och jag passerade fyra personer under min promenad runt något som jag tror var en å. Första mötet var en svartklädd, långhårig gubbe med en burk starköl som satt på motorhuven till en bil utanför något som uppenbarligen var en replokal för ett band som verkligen skulle behöva en drastisk utveckling för att slå igenom. Snubben blängde på mig och jag blängde tillbaka.

Andra gänget jag mötte var en finklädd man och kvinna med en barnvagn. Herren bar svart kostym och vit skjorta och kvinnan långklänning. Båda såg så extremt milda och vänliga ut att jag funderade på om de var på väg hem från kyrkan vid den tiden. Jodå, helt fel hade jag inte då jag ett par sekunder senare stod med en broschyr om Jehovas vittnen i handen. Jag vill inte vara elak, men den åkte i papperskorgen ganska genast och jag funderar fortfarande på varför de ALLTID ska ge sig på mig. Syns det inte att jag inte har någon form av tro på någon som helst kroppsdel?

Efter att ha hjälpt två herrar med språksvårigheter att komma på rätt tåg och rätt klass kom jag äntligen hem. Min resa hade pågått från strax innan 13 till 16:05. På den tiden hinner jag ju för i hela friden hem till Småland på. Nåja, Coop i Arboga hade extrapris på choklad. Två marabou 200-grammare för 25:-. Det var ju ett kap i alla fall.

Friday, August 29, 2008

Som i en Baywatchdröm

På min absoluta favoritkanal Tv4 Fakta finns det ypperligt trevliga programmet Livräddarna på Bondi Beach. Det är dels trevligt för att det vimlar av snygga muskliga och solbrända livräddare med underbar dialekt. Dessutom är det trevligt eftersom jag bott där under ett par månader med min kära vän Åsa och därför känner igen stranden och ställena och till och med vissa av de klassiska orginalen. Gubben som frågade mig "Can I borrow your body tonight?" har jag dock inte sett till. Men att se muren där vi satt och skrev och stranden och hotellet och livräddningstornet och allt annat man känner igen så väl ger sådana nostalgikänslor och jag längtar tillbaka dit så mycket att jag nästan får ont i magen.

Något annat som verkligen ger ont i magen när man tittar på Livräddarna i Bondi Beach är dagens program där man får se effekterna av hur ett gäng blåsmaneter kan sabba dagen för flera strandbesökare. De är fulla av blåsor, helt röda och en smula blå över kroppen. Maneternas gift tar sig sedan in i blodet och till lymfkörtlarna som börjar göra väldigt ont. Man drabbas av chock, feber och kan i värsta fall ge hjärtstillestånd. Just när jag ser de här röda och blå partierna gör det verkligen ont. För just det vet jag hur det känns.

Inte nog med att de där jäkla bodyboardsen som vi for runt på i havet totalsabbade min rygg för all framtid. De var dessutom svårstyrda. En eftermiddag när vi var ute och låtsades att vi hade stenkoll på att fånga vågor kom även då ett stim maneter. Inte alls i samma utsträckning som det gäng som attackerade Boni på tv, men allt över två är ju ett stim. Vi lyckades nästan undkomma dem. Jag kände en längs benet och jäklar vad ont det gjorde. Men men, är man otursförföljd så är man: den äckliga maneten snurrade sig runt benet och foten på mig och fastnade!

Ica fick smärre panik och kunde inte röra sig. En himla tur att man har en trogen vän som helt sonika tog remmen till min bräda och bogserade in mig till stranden där jag haltade mig upp och blev sittande. Som i ett baywatch-program kom en snygg australiensisk livräddare joggande. Då kan ni släppa baywatchkonceptet. Tack och lov är det inga tajta röda badbyxor som gäller utan badshorts och en snygg ljusblå tröja. Snabbt kollade han av läget och smörjde in min stackars fossing och underban med en savla som skulle verka smärtlindrande. Det var den säkert, men det gjorde rejält ont ändå och efter ett par minuter satt jag i vår lägenhet några hundra meter från stranden med ett snyggt blå- och rödflammigt ben, blött stripigt hår, smärre feberfrossa, mascara under ögonen och ett ynkligt humör när jag mötte vår roomie Marco för första gången. Snacka om ett underbart första intryck.

Även detta infödda australiensiska pojkar, dock inte lika trevliga att vila ögonen på.
Från vänster: Hugh, Russel(kåkfarare), Colin och Mike

Sunday, August 24, 2008

Ingenting alls egentligen

Bloggen ekar nästan efter nya inlägg. Som man ropar får man ju svar och här skriks det med "tomt tomt tomt".

Jobbet på Posten är slut för denna gång, så jag kan inte blogga mer om mina söta gubbar som erbjöd mig halva deras ersättning för att gå på gatan med dem, och tanterna som bjuder på choklad och får mig att lova att komma ut och hälsa på dem även utan min gula bil.

Tiden efter jobbet har spenedrats med fester och ute på landet. Har farit mellan kräftätande, filmmaraton, karusellåkning, bowling och pms-pojkvänner som innehavs av vänner. Jag och Johanna räddade visst kvällen för två pojkar under gårdagen då vi förstörde filmen Yrrol genom att säga varenda replik sisådär fem sekunder innan de egentligen kom. Killen som satt halvsovande i fåtöljen med en energidricka framförde inga muntra skratt så risken var kanske att han inte fann det hela lika roande. Som vanligt tog vi ingen hänsyn till detta utan hävde ändå ur oss saker som om att människor ska ha straff och inte presenter och att namnet Wunderbaum härstammar från Norge.

Mitt i virrvarret av ickebloggämnen vill jag slänga ut en rekomendation: om du har en trashad axel är bowling egentligen ett mycket dumt tidsfördriv. För den som inte kunde lista ut det själv.

För andra kan jag berätta att jag efter kreativa övningar igår ser ut som en äggula med grå polisoner i skallen.

Äntligen har Pink släppt ny singel. Jag är redan helt upp över öronen i den och ser fram mot 26:e oktober då albumet släpps. Därefter planerar jag en världsturné för bruden då Sverige är på listan och jag kan vara extra nördig och gå på ännu en konsert. Än så länge har jag inte missat Pink en enda gång hon vart här. Videon till nya låten So What släpptes i fredags och finns nu äntligen på Youtube efter att den raderats sisådär 100 ggr. Bildkvalitén är kass och ljudet sisådär men ändå värt att slå en blick. Finns det liksom någon mer människa som får för sig att köra motorgräsklippare längs med Sunset Bulevard med illröda solbrillor och ta med sin exman i videon för att symbolisera att han försvunnit och att hon inte kommer att försörja honom något mer? Sedan kan hon ju givetvis vara stolt över sina rockmoves som hon sjunger om medan hon råkar sätta eld på sitt hår. Det är humor mina damer och herrar.

Tuesday, August 12, 2008

Dagens goda gärning

Mycket ska man vara med om i mitt lilla ghetto. Är det inte knarkare som drar polisen till huset så är det lägenhetsbråk med en tjej i stort behov av en kurs i anger management. Och sen det här.

Stilla och fridfullt låg jag i min soffa och läste min deckare som nu är på sluttampen och därför ruskigt spännande. Mitt i allt hör jag plötsligt ett högt ylande. Min första tanke var givetvis den lilla bebisen som bor på mittenvåningen och ibland, precis som alla andra småkottar, storgråter högt. Dock lät det inte riktigt som han. Jag lystrade vidare lite och satte tv:n på mute. Ylandet bara fortsatte med lite hickande läten. Tillslut var jag verkligen tvungen att resa mig ur soffan för att se vad som gav upphov till dessa förtvivlade läten. Med andra ord knallade jag fram till fönstret och letade efter källan med blicken.

Intill husväggen av byggnaden mitt emot min sitter en liten kille med knäna mot hakan och cykeln slängd bredvid sig och storgråter. Inte en människa i synhåll och ingen som verkar heller vilja göra anspråk att knalla dit(det stod nämligen en tant även i fönstret mittemot och kollade ner.). Lätet var så hjärtskärande att jag inte kunde annat än vända, hugga tag i mobilen och knalla ner till den lilla ylande grabben.

Väl nere gick jag fram, satte mig på huk och frågade vad som hänt.
- Några kkhhillar har *hick* vart *snörvel* eeeeeelaaaaaka mot mig!
Givetvis frågade jag vad de sagt.
- Dheee sääääger *snooor* att Ic... ic... ica maxis cyklar är suuuugiga
Man får verkligen inte skratta och man kan inte heller göra det när någon är så ledsen, men jag måste erkänna att jag fick anstränga mig för att inte fnissa till. Då antog jag att hans cykel kom från Ica Maxi, men icke, den var från Tuna Park. Just varför det tog honom så hårt att Ica Maxis cyklar sög framgick inte riktigt tydligt men jag tror att killen inom snar framtid skulle få en ny cykel och att den då skulle inhandlas på Ica Maxi (och tro mig, han var verkligen i behov av en ny cykel. Den som låg vid hans fötter var x antal storlekar för liten för honom). Rådvill såg jag ut som ett frågetecken och kotten undrade om han skulle visa vilka de var. Motvilligt sa jag att han kunde göra det och undrade om vi skulle gå och prata med hans kompisar som var så Icaanti. Vid detta laget hade lillgrabben slutat att grina och verkade nappa direkt. De skulle visst vara bakom huset.

Sagt och gjort knallade vi iväg bakom huset. Inga kottar där. Näe, de var kanske på framsidan. Självklart knallade vi då dit, men med samma resultat. Då är de nog vid Ica menade grabben och jag stannade upp och sa att om de kunde vara och handla och hänga på Ica här kunde han ju säga till dem att det var samma affär som Ica Maxi och samma kedja. Blicken jag fick kunde inte fördumma mer.
- Meeeh, de säljer ju inte cyklar här!
Motvilligt fick jag ju erkänna att det stämde, men försökte ändå förklara att det var samma ställe, och frågade om han vågade säga det till sina kompisar eftersom jag inte hade minsta lust att gå till Ica där jag stod ute i blåsten enbart i t-shirt. Då såg killen åter så ledsen ut att jag kände mig tvungen att fråga om jag skulle följa med. Jo, det ville han att jag skulle.

Off we go, och jag sneglade hela tiden över axeln och frågade försiktigt om han verkligen fick cykla så här långt. I min fantasi såg jag morgondagens löpsedlar om galen 26-åring som kidnappar smågrabbar på cykel, och såg även hur en mordisk morsa kom kutande efter mig med brödkaveln i högsta hugg för att försvara sin lilla skatt. Under promenaden fick jag dock veta att antiicakillarna kunde vara snälla ibland, men oftast inte, och han hade inga andra vänner att leka med. Får man ont i hjärtat eller?

Väl framme vid Ica sprang vi mycket riktigt på dessa småkillar som nu hade ögon som téfat när killen pekde på dem och skek att "Däääär är doooom!" som att jag skulle vara hämtad från Terminator två och på order gå fram och slå ihjäl hans enda vänner och avsluta med "Hasta la vista baby". Mitt förnuft sa mig att jag inte kan ställa mig och skälla ut två förskrämda småkillar för att de sagt att Ica Maxis cyklar sög, men samtidigt ville jag inte lämna min lilla grinolle i sticket, så jag frågade grabbarna vad som hänt och om de inte förstod att deras kompis blev ledsen.
- Va? Är din cykel från Ica Maxi? frågade då den ena grabben förvånat mot grinollen. Dock visade det sig att de letat efter honom och pratat med både sina mammor och hans, och nu sa förlåt till honom. Jag vände mig om och frågade om det var okej, och lillkillen sa att det var det.
- Vänta! Vad står det på din tröja egentligen? Många av mina vänner...? frågade den tysta killen som stått tryckt mot väggen sedan min ankomst. Jag berättade då att det stod "Många av mina bästa vänner är bloggar". Samtliga tre kottar såg ut som frågetecken och jag kom fram till att det visst bara inte var den lilla killen som inte verkade ha några riktiga vänner.

Saturday, August 09, 2008

Absolut sista versen

För inte så länge sedan skrev jag här om hur alla mina elektriska prylar sjunger på sista versen och lägger ner verksamheten. Nu trodde jag verkligen med min ickefungerande mobil/kamera/dator, glappande mp3 och tjutande tv att det skulle vara nog. Tji fick jag. För sent har jag nu insett att min lägenhet består av fler elektriska saker. Dock betydligt mer oanvända och därför inte heller påtänkta.

Idag skulle jag trots allt äntligen städa. Massa damm dammades upp och toaletter skurades och you get the point. Dammsugaren som jag inhandlade på Coop i samband med inflyttningen för fyra år sedan har aldrig vart direkt bra, men det här tar ändå priset. I vanliga fall låter den "vrooooooooooooooooooooooom" med lite väsande. Så gjorde den även idag. Åtminstone i köket och halva hallen. Vid ytterdörren började den istället låta "Vrooom vrooom vrom host haaarkel pyyyyyyyyyysssssss" och när jag kollade bakom mig stod en fin liten rökpelare upp från arseldelen av dammsugaren. Det hjälpte inte ens att springa med den genom lägenheten. Den sög inte alls längre. Ut med sladden fort som attans. Inte mer med det. Raskt sprang jag in till grannen som för tillfället befinner sig utomrikes och lånade hennes dammsugare för att slippa ha en halv lägenhet som sken och en halv som man vadade i damm genom. Det gick alldeles ypperligt. Dock har jag nu en förbrukad dammsugare i städskåpet och istället för en lägenhet som doftar äppelblom och tallbarr av renlighet har jag en lägenhet som stinker bränt. Det är ju också roande.

Monday, August 04, 2008

Vilket hästjobb!

Som brevbärare får man vara väldigt flexibel i sitt arbete. Personligen gillar jag det skarpt. Ibland får man läsa småstiliga instruktioner för gamlingar med lite trötta ögon. Ibland får man agera chokladätande sällskap åt den som vill snacka skit. Ibland får man vara bilmekaniker. Ibland får man vara "fin utsikt" åt vissa företagare. Ja, ni fattar grejen.

Idag satt jag lugnt och fint och körde i min fina Albert-bil och pratade med kollegan i mobilen. Jag var inne på min första tur i skogen och hade med det kommit nästan halvvägs på min runda. Dagen i ära var jag dessutom snorigt sen eftersom jag försökte hjälpa en ordinarie som idag gjorde sin första dag efter semestern och inte hade lätt för att kamma sin post. Ungefär en timme senare än vanligt kom jag ut. Och senare skulle jag bli:
- Eh, Lina, jag får nog ringa upp dig. Det står en häst mitt i vägen.

Det var vad jag sa innan jag slängde iväg mobilen och drog i handbromsen och hoppade ur bilen. Där stod mycket riktigt en häst. Vid sidan av vägen, i hagen, sprang en annan häst fram och tillbaka som en guttaperkaboll och verkade synnerligen missnöjd med situationen. Stilla och lugnt betraktade jag det trasiga elstängslet och bad pållen i hagen att vara så vänlig att stanna där. En häst räckte gott och väl, särskilt med tanke på att inte en människa var inom synhåll. Snällt pratade med den vägstående pållen knallade jag lungt fram och tog tag i honom och gav lite snälla klappar och förklarade att vi skulle gå hem honom, åtminstone till dit jag trodde var hem.

Detta ville dock inte pållen. Alla som har haft med hästar att göra vet ju att om du drar på ena hållet drar hästen med största sannolikhet åt andra. Så även detta lilla djur. Eftersom jag inte ville bli av med hästen slutade jag dra och gick igenom hjärnan i jakt på en lösning. Om det varit tidigare om åren då vi använde buntremmar till posten kunde jag använt mig av ett sådant och låtit det agera grimmskaft. Nu hade jag dock bara reklam, en ryggsäck och en flaska vatten i bilen och inget kändes vidare hjälpsamt. Istället försökte jag muta hästuschlingen: jag släppte honom och ryckte tag i sju kilo gräs. Då ville plötsligt inte hästen stanna där jag var utan knallade bort längs vägen. Ica som både är rädd för kommande bilar, alla ormar som brukar ligga där och att förlora pållen ur sikte studsar hjälplöst efter. Det krävdes många fina ord, lockrop och smicker för att slutligen få stopp på kusen och åter ha honom i ett fast grepp i manen.

Nu återstod dock ett problem: vad göra nu? Dra med honom hem gick inte, så långt hade jag ju testat. Snubben var ungefär 145-150 cm i manken så jag antog att jag skulle se dum ut, men antagligen skulle han orka min vikt om jag studsade upp. Dock hindrade grejen att jag inte hade varken sadel eller träns, att hästen var oskodd och att jag faktiskt inte hade en aning om huruvida hästen var inriden eller inte mig från att hoppa upp och försöka rida tillbaka honom. Med andra ord stod jag mitt i skogen med en häst i näven och en postbil på tomgång 100 meter bort och hade inte en aning om vad jag skulle göra. Lite förstrött ropade jag "Hallå?" ett par gånger men utan resultat.

Efter ett par minuter får jag en snilleblixt och halar upp mobilen och ringer 118118 och ber att bli kopplad till gården dit hästen troligtvis hör. Dock kunde jag bara gårdsnamnet och personnamnet om jag fick det uppläst. Otroligt vad okreativa folk är på att döpa sina gårdar då jag fick ungefär 10 olika människor att välja på. Tack och lov kom jag på namnet när jag fick höra det och skrek nästan till killen i luren att koppla mig dit.
- Ja, hallå?
- Hej, det här är er lantbrevbärare. Är ni hemma?
- Ehhh... nej, hurså?
- Jag står här mitt i skogen med er häst i ena handen och er post i andra(vilket inte var riktigt sant, men så sa jag av någon anledning.).
- Oj då. Men min fru är på väg hem. Hon kommer nog om en halvtimme.
-???

Tillslut kom mannen i fråga i alla fall på att sonen i huset var hemma. Jag bad då honom riktigt behärskat att ringa upp honom och åtminstone be honom att komma ut med en grimma till hästen, och kanske för att plocka in den andra pållen i hagen som nu tjöt öronbedövande då hans polare nu inte syntes därinne i skogen.

Efter vad som kändes som en evighet, men som jag fördrev genom att prata vardagsproblem med hästen som uppenbarligen nu var trött då han stod och hängde med huvudet på min axel, och var inte lättviktig vill jag lova, kom det äntligen släntrande en lång gänglig sak i nedre tonåren för att hämta husets häst.

Ingen hälsningsfras, inget kommunicerande av muntlig form alls om jag ska vara ärlig. Jo, killen kläckte ur sig att hästen var liten när jag sa att jag inte visste om jag kunnat rida pållen tillbaka. När han sedan muttrande hade vänt grimman både upp och ner samt ut och in tog jag den från honom, klädde hästen, frågade om killen behövde hjälp men vid en huvudskakning som svar tackade för mig och hoppade in i Albert igen som vid detta laget antagligen förstorat ozonhålet med 2% av alla avgaser.

Fem minuter senare ringde dock en väldigt tacksam hästägarinna i form av mannen i mobilens fru som inte kunde tacka sig mätt. Jag sa att jag gjorde det så gärna men frågade även om de kunde vara snälla och hänga ut en grimma åt mig från början nästa gång. Det lovade hon.

Sunday, August 03, 2008

Underskatta aldrig minisemestern

Hela min omgivning har semester, och de flesta av dem med semester är dessutom bortresta. Får alla verkligen åka bort samtidigt utan att kolla så en av vännerna inte sitter helt ensam i stan och ruttnar för sig själv, pillar sig i naveln, pratar med sina silverfiskar och snart i desperation sätter sig nere hos fyllona på torget för att få någon att prata med? Enda anledningen till att detta inte inträffar är att det är rent av kolsvart ute och åskan mullrar mysigt utanför fönstret. Jag älskar åska, men samtidigt är jag en smula uttråkad.

Grannen har åkt för att bonda med munkarna, ena vännen är i Bulgarien, tantgympevännen drog till Turkiet, familjen med tillhörande släkt befinner sig i en stuga nånstans på västkusten(inte för att jag skulle sett röken av dem här i alla fall, men ändå, bara principen) och det är bara få små exempel.

Dock ska jag inte klaga. Min hälsa blir betydligt bättre av att inte ha grannen och bulgarienvännen här; ingen öl alls ju. Sedan har jag dessutom söta små vänner som ser till att jag ändå får en känsla av semester. Helgen har jag spenderat i Rönninge. Där har jag inte lyft ett nyttigt finger. Jag och vännen där har enbart ätit gott(och det innebär trerätters på finrestaurang samt kräftor bara som exempel), sovit, kollat på film, gosat med katterna, snackat skit och gått promenader. Väl hemkommen springer jag ihop med(eller nej, det gjorde jag inte. Jag vaknade snarare bara upp ur min egen värld en kort sekund och stod öga mot öga med en välkänd krulltott(aka Lotten)) som raskt erbjöd mig att vara herre över Lustiga Huset, med allt det innebar: hammock, egen altan, soda stream, platt-tv, miljontals böcker och filmer. Nu har jag med andra ord spenderat hela eftermiddagen där och suttit ute och solat och läst medan grannungarna hoppat runt på tomtens studsmatta. Precis vad som behövs. Nu kan jag med andra ord ge mig själv "mini-semestrar" hela tiden i tre dagars tid, eller nåja, när jag inte är på jobbet i alla fall.

Dock lyser hela mitt vardagsrum nu upp av blixtar, så jag får väl dra ut samtliga kontakter som har med bredband och datorer att göra och fortsätta blogga en annan dag. Hrmf.