Wednesday, April 16, 2014

Jobb, trafik, djur och lycka i salig blandning

I måndags hade jag jour med djurambulansen igen. Det är helt underbart på många sätt, men ibland vill man bara ställa sig vid sidan och fundera på om man ska skratta eller gråta. I måndags var då givetvis ett sådant fall. Jag fick ta över ambulansen under söndagskvällen med orden att helgen varit så lugn att det nästan varit tråkigt. Mitt svar var att vänta tills jag kommit hem och satt mig för att käka kvällsmat, då kommer det börja ringa. Mycket riktigt hann jag ta cirkus tre tuggor innan det ringde och sedan gick det i ett fram till sen natt. Under den tiden hann jag själv köra ihjäl ett rådjur, och hur ironisk det än låter så var det inte ett dugg roligt. Vi fick dessutom lite bannor av jägaren som kom över att vi inte dödat rådjuret direkt eftersom vi ju "är en ambulans". Tyvärr tog det tio långa och plågsamma minuter innan rådjuret dog. Dock har jag helt underbara kollegor på detta ställe och mobilen ringde under måndagen och även under tisdagen med stöttande och peppande ord, vilket värmde längst in i hjärtat.

Även mitt andra jobb har helt underbara kollegor. Man kan slänga käft med dem, utbyta råd och tips, känna sig osund med dem och helt enkelt promenera mycket med dem, och jag älskar själva jobbet. Vi får förvisso se mycket skit, och bli besviken på mänskligheten både om och om igen när man får se hur folk behandlar sina hundar. Å andra sidan får vi chansen att bygga upp de här hundarna igen. Jag har precis placerats i pedagogikgrupppen, vilket gör att jag får vara med och jobba med problemhundarna, vilket är helt fantastiskt roligt, även om man ju självklart önskat att de inte behövt arbetas med. Att de inte skulle räknas som hundar med problem. När de gör framsteg blir man dock otroligt glad. Ofta när jag får en stund över (vilket mest blir om det finns några minuter kvar på lunchen, eller om man är så slut att man måste ta sig en liten paus), brukar jag sätta mig inne hos någon hund som är lite ledsen över att vara hos oss och mysa lite. En av de stora vovvarna älskar att ligga sked och buffa in nosen i magen på en samtidigt som hon grymtar som en gris. Det är en hund som jag kommer sakna ihjäl mig efter när hon får ett hem.

Idag fick jag ett nytt uppdrag: att köra till en hund som befann sig en bra bit utanför stan i ett jourhem och som var hängig och behövde medicin. Jag fick helt enkelt köra dit, visa hur man ger medicinen, kolla igenom vovven, tempa henne och lite sånt, men främst fick jag sno åt mig en hel drös gos. Det här är en av mina favvohundar sen jag började jobba och hon blev lika glad som jag åt återseendet så vi spenderade en ganska lång tid på hennes altan i solen. Mycket trevligt.

Min slutsats av jobbet både med ambulansen och hundstallet är att jag då inte vill ha någon bil så länge jag bor i Stockholm. Jag har suttit fast i rusningsköer både i måndags och idag, och min fina vän Tina ställde en mycket bra fråga angående detta: varför heter det rusningstrafik när det går så långsamt? Det undrar jag med. Slowmotiontrafik vore mer passande. För att inte tala om hur många människor tänker, eller inte tänker. Jag ska inte säga att jag är världens mest hänsynsfulla i trafiken. Ibland säger GPS:en att jag har två kilometer till en avfart, och då kopplar inte jag att den kö som är i högerfilen är kön till den avfarten, och därmed tränger jag mig in väldigt nära själva avfarten och retar säkert upp både en och annan förare som köat längre än jag. När jag är på larm och har bråttom kan jag också lägga mig bakom en bil i vänsterfilen och ljustuta för att de ska flytta sig. Detta sker dock inte i rusningstrafik eftersom de andra bilarna inte har nånstans att ta vägen och jag får ändå bara en ny bil framför mig, men ibland annars. Dock känner jag mig berättigad till det då det är liv på spel. Kanske har alla bilister som kör som idioter omkring en samma anledning, vad vet jag, men de är fasen livsfarliga. Dessutom hade jag nog fått både magsår, hjärtattacker och inre blödningar av att åka bil till och från jobbet i dessa köer varje dag. Jag får smärre panik och längtar till tunnelbanan där jag kan sitta med lurar i öronen och läsa metro eller spela yatzy. Idag körde jag dock förbi en kvinna i slöja som såg ut att ha rätt trevligt i sin bil. Eftersom våra köer gick lite ryckigt körde jag förbi henne flertalet gånger och hon körde förbi mig flertalet gånger och hon satt och sjöng (eller mimade) för full hals med ratten som trumma. Hon såg otroligt lycklig ut. Kanske har hon ett lika najs jobb som jag.