Friday, August 31, 2007

Rapport rapport

För sent kom jag på att jag fortfarande hade en luvtröja på mig över toppen som var menad som intervjuklädsel. Jag knallade in och frågade efter sportchefen och kände mig mycket nöjd med att kunna svara ja på frågan om jag hade bokat tid. Då upptäckte jag min tröjmiss och slängde mig bakom en soffa menad för besökare och kastade av mig jacka och luvjacka. Snabbt upp igen och korva ner luvjackan i väskan som inte alls är i storlek för klädesplaggsförvaring. Ryggsäcken hade jag ju lämnat på andra jobbet för att inte se nördig ut. En hand genom håret medan den andra plockade upp höstjackan från golvet och försökte borsta av den. Det är svårt för en hand att lyckas med båda sakerna.

I samma sekund kom snubben ut. Jag rätade på ryggen och hoppades att jag inte knäppt tröjan fel för det hade jag ingen möjlighet att kontrollera. Fast handslag och ögonkontakt och leende. Check. Knallade upp till sportredaktionen där det stod en tv med friidrott igång. Jag bestämde att här vill jag minsann jobba även om jag nu bara var där för att förhoppningsvis få jobb som extraknäckande frilansare. Fick hälsa på redaktionssnubbarna som verkade mycket trevliga.

Blev erbjuden kaffe men hade sinnesnärvaro nog att tacka nej. Vid denna tidpunkt var jag inte ens nervös längre. Hur det kan komma sig har jag inte en susning om. Jag föröskte övertyga mig själv om att det var för att jag kände mig så hemma där, men det var nog snarare så att hjärnan jobbat ihjäl sig redan innan av nervositet och nu helt enkelt la ner verksamheten inför helgen.

Antagligen sa sportchefen något, men jag är inte säker, eftersom jag började babbla i 190 och slutade inte förrän hans haka hängde nere vid knäna och ögonen var vidöppna. Då undrade jag om han hade lika lite aning om vad jag sagt som jag hade. Jag tror det eftersom vi släppte det relativt fort och började prata sport istället. Lite lugnare i sinnet trots min orddiarre blev jag när han sa att han hade ju sett att skriva, det kunde jag.

Nu har jag blivit ansvarig för division IV västra i Sörmland. Jag har fem lag av sju att bevaka i serien och ska prata med tränarna efter varje match och då med två om lagen mött varandra. Just det senare kan ju bli intressant. Denna serien är min till serieslut. Då börjar vinteridrotterna och vi ska hålla bevakning även där. Handboll och innebandy ser ut att vara mina grejer där, och då ska jag få skriva på riktigt och producera artiklar. Cool. Hur många spelare är man på en handbollsplan?

- Ja, om det blir problem med tiderna med andra jobbet får du ringa mig och säga ifrån.
- Inte en chans. Om det blir problem med andra jobbet ringer jag till dem. Det här går från och med nu i första hand, och blir något mer ledigt och ni behöver mer arbetskraft står jag åter bredvid med armen i vädret, studsar och skriker "ME ME ME!!"

Åter hamnade hakan i knähöjd när jag sa detta utan att andas och jag kom fram till att det var bäst att avlägsna sig innan man både blev arbetslös och itvingad en tvångströja.

Thursday, August 30, 2007

Dag S som i skriva

Okej, nu har jag skrivit ner massa frågor i mitt viktiga block med saker som "Bil? Behövs det?", "Ringjobb, vad är det?", "Fotboll, bör jag kunna?" Och så vidare.

För att inte bli för förvirrad i mig själv kunde jag inte med att ta alla mina nya kläder på så jag har gjort en mjukstart genom att ta på mig relativt snygga jeans (icke baggy), en av mina nya toppar och sen lite finare skor än mina snorgröna sneakers. Det borde väl greja biffen.

Jag har försökt fixa håret så det inte står på alla håll och kanter och likså sminkat mig diskret men i ett försök att vara klädsamt.

Mycket ordningssamt har jag lånat ett tuggummi av Johanna då mina tog slut tidigare under dagen så jag inte luktar vitlök när jag kommer dit (även om jag inte ätit vitlök på länge).

Jag har dessutom petat naglarna men glömt ta bort mitt avskavda lack. Det har jag dock suttit och petat på det under morgonen så det nu nästan är avlägsnat.

Med andra ord ska jag väl vara redo nu. Dock skulle jag få kaffe. Hur ordnar man det snyggt utan att behöva bälja i sig denna äckliga dryck? Mer redo kan jag inte bli. Eller, det kan jag säkert, men inget jag tänkt på nu. Jag ska gå dit och vara så bra jag bara kan. Nåja, det bör väl gå ganska snabbt.

Tuesday, August 28, 2007

Sambafotboll i minusgrader

Att se herrfotboll är mestadels kul och något jag gärna tillbringar min tid med ihop med vänner och öl. Att se damfotboll en svinkall kväll utomhus är en helt annan sak. Då blir känslan snarare bitterljuv. Det är vid damfotbollsmatcher som saknaden efter att kuta runt där nere på planen verkligen känns. Särskilt när det är så här kallt ute. Man vet så väl att målisen står där nere och huttrar. Hon får enbart göra explosiva ingripanden vilket gör att hon då snabbt blir varm och snabbt avkyld vilket gör henne dubbelt så kall som tidigare. Vattnet som man blött ner handskarna med ger inte heller direkt något värmande skydd. Med andra ord håller man på att frysa arslet av sig.

Nu under kvällen har Brasiliens landslag gästat Tuna och jag slet med mig Lotten och åkte ner för att se deras match mot Eskilstuna United. Jag hade då hoppats få verka lika smart inom min idrott genom att svara på dumma frågor av grannen såsom Lotten fått göra med mina idiotiska basketfrågor. Dock lyckades detta föga då Lotten ställde så extremt underliga frågor som jag aldrig ens reflekterat över och därför inte kunde briljera med mina expertkunskaper.

Här dansade sambafotbollen igång. Det var tufft men inte elakt. Dock en smula mesigt ibland. Min teori var att United fått klara direktiv att inte glidtackla brassorna då de faktiskt hade en annan snabbhet. Glidtacklar du då så är du sedan ganska borttrollad och kan inte utföra särskilt mycket nytta. Men det var roligt att se. En och annan spelare låg dock och vred sig i svåra plågor på planen. Precis som det ska vara.

När jag såg brassornas målis slå en utspark (en av få då hon sällan fick röra bollen) och jag visste att jag kunde slå den längre ville jag vara med. Dock med lite mer mat i magen och gärna med dunjacka, men jag ville vara med. Tyvärr hade jag inte mycket att göra på planen då Eskilstunas målis agerade lysande. Hon såg cool ut och hon spelade som en cool människa ska. De bollar som gick över henne klonkade oftast i ribban och hon skrek "MÅLVAKT!" precis som en riktig målis ska. Dock blev hon inte vald till matchens lirare vilket var synd och skam.

En mycket cool Unitedmålis
I halvlek nummer två kom då Marta in. I mitt tycke syntes hon inte överdrivet mycket, men den speluppfattning hon har fick nästan min haka att hamna i knäregionerna. Hon har stenkoll på sina mot- och medspelare och är en bollfördelare av sällan skådat like. Det är så himla coolt att se henne helt och hållet vända på spelet för att hon funnit en öppning på andra kanten. Det är elitnivå på det.


En mycket cool Marta

Jo, Tunisarna fick stryk med 6-0 varav två mål av Marta, men de stod upp betydligt bättre än jag trodde.
Min största förundran över matchen var dock speakern som inte alls hörde ihop med sin kropp, och även hans underbara engelska, samt de små underbara pojkarna som hoppade massa studs på en trampett under halvtid utan att varken bryta nacken eller avlida. Själv håller man ju på att kvävas av en kullerbytta.

Titel: frilansskribent

För ungefär en vecka sedan skickade jag iväg ett mail. Innehållet var inte alls så försiktigt som jag brukar skriva när det gäller okända människor som jag önskar ska behandla mig snällt och ge mig jobb. Istället var jag nästintill burdus och menade på att de skulle se det som att jag var snäll som ville jobba hos dem. Efteråt satte jag händerna för ansiktet och undrade vad jag gjort.

Idag fick jag svar. Och jag fick svar direkt när mottagaren kom tillbaka från semestern. Med darrande fingrar vågade jag klicka på mailet och började läsa.

I mailet stod det att mottagaren läst min blogg och tyckte att jag skrev så bra att jag gärna fick börja hos dem. Så nu ska jag frilansa. Inte heltid, men ett riktigt bra extraknäck.

Vad jag ska göra? Tja, bara mitt drömjobb i miniskala: Jag ska referera sport! Så jag ska skriva om handboll, innebandy, fotboll och så vidare. Undra om min läsare någonsin nådde till inläggen där jag skrev om mina basketupplevelser. Då hade de nog inte velat ha mig ståendes vid en hockeyrink med en varmkorv i näven och fundera på vad människorna med klubban egentligen gör.

Men strunt samma. Jag har ett extrajobb som innebär att skriva om sport.
På Eskilstunakuriren!

Sunday, August 26, 2007

Svart marknad i friidrotten? (Uppdaterad)

Jag har undrat länge vem Carro Klüft egentligen sålt sin själ till för att jämt jämt slå sina egna rekord och hela tiden bli bättre. Man förvånades av det 2004 när hon studsade två övertramp i längd innan hon satte dit ett kanonhopp och vann igen, och man förvånas av det idag.

I samtliga grenar har människan presterat årsbästa. Det är ju inte så konstigt om VM hade vart i januari, men nu är det i slutet av augusti och tre fjärdedelar av året snart passerat. Hur lyckas man toppa sin form så tidsenligt? Det har minsann jag aldrig lyckats med. En formtopp som målis hade jag när jag blev straffhjälte och räddade fyra straffar i ett finalavgörande. Det var en turnering i januari. 4 månader innan säsongen skulle börja och 3 månader efter att den tagit slut. Det är bra planerat.

Enda missen bruden lyckats frammana är nu i spjuttävlingen då hon kastar sig till smärta i sidan. Hon ställer därmed in sitt sista kast. När man inte ens blir orolig då och funderar på om hon verkligen kommer vinna det här är det illa. Man vet ju att hon kommer springa ändå. Troligtvis kommer hon tangera ett pers eller liknande. Man hade ju nästan krävt av henne att åtminstone fixa årsbästa om hon hade brutit foten eller slagit knät ur led. Troligtvis hade hon även gjort det.

Troliga köpare av ett stycke Klüftig själ:


Joakim Von Anka: Har köpt själen mot att Carro fått simma i hans pengar och då öva upp oslagbara benmuskler.



Djävulen: Sägs ju kunna utföra mirakel och är ju en hängiven samlare av själar.

Mr Burns: Har mot själen besprutat Klüft med radioaktivitet från sitt kärnkraftsverk och därför gjort henne till något liknande Stålmannen vad gäller krafter.


Ingvar Kamprad: Vill stärka varumärket Småland och har mot själen sett till att Carro fått skruva Billy sedan bebisben och utvecklat finmotoriken till hundraprocentig perfektion.

Om två timmar är allt klart

I första heatet i semin av 800 meter står det en tjej som ser ut att vara max 12 år. Hon är italienska och förkunnas nu att vara favorit. Cool, det hade jag med velat vara när jag var tolv. Måste googla på henne för att finna eventuell miniatyrålder.
Oj, jag ska vara tyst. Med mina italienska språkkunskaper kom jag fram till att hon är född 1981 och alltså ett år äldre än jag. Cool. Inte bara jag som ser ut som en minimänniska i fejan.
Uppdatering
Japp, och nu slår människan dessutom europarekord. Med 7032 poäng som resultat! Det är ju inte klokt någonstans. Armarna är täckta av ståpäls. Under första varvet av 800 metersloppet fick jag andnöd och orkade själv inte hoppa längre. Om inte annat hade grannarna inte blivit glada om jag hoppat längre. Och då orkar brudhalvan att kuta ett varv till och dessutom öka och spurta under de sista 100 meterna. Då ligger ju mjölksyran och pyr i hela kroppen. 800 meter är döden. Man kan inte springa fort för det orkar man inte, och man kan inte jogga för då kommer man lik fanken sist. Usch, alldeles för mycket tanke och taktik bakom.

Saturday, August 25, 2007

Vem? Va? Vet i h-vete är du?

Ja, de flesta människor som känner mig vet vilken stil jag har. De är väl medvetna om att jag får lite illamåendekänslor av kjolar, himlar på ögonen åt blusar och försöker alltid på ett eller annat sätt fly från högklackade skor.

Dock är jag inte mer naiv än att jag faktiskt inte tror att det är en hit att knalla iväg på anställningsintervju iförd baggyjeans, hoodie och sneakers. Även om det är vad jag helst av allt skulle vilja.

Nu har jag väldigt snälla och trevliga släktingar som alltid vill mig väl. Efter att spenderat gårdagsförmmidagen i soffan och pratat intervjuer och jobb (eller rättare sagt bristen på intervjuer och jobb) stack jag iväg till stan och de stannade hemma. Dock ringde mobilen efter tio minuter och jag fick order om att inhandla kläder till en kommande intervju och att de skulle stå för det ekonomiska i situationen.

Förvirrad tog jag en gammal Hultetkompis under armen och vi började vandra längs med Drottninggatan i jakt på kläder som skulle förvandla Ica totalt. Tro mig, det gjorde de. Helt plötsligt stod jag i ett provrum och trodde att någon annan knallat in för att knuffa ut mig. Skjorta/blus, svarta brallor med pressveck och ett par svarta spetsiga dojor satt fast på mig.


Ja, det är så här det ska vara.
Nu väntar jag bara på en intervju. Då ska jag stå en kvart och snurra framför spegeln, drabbas av identitetsförvirring och sedan cykla iväg med en frisyr som säkert inte alls är passande och utsträckta pressveck men ändå. Jag kommer ändå se ut som en buisnesswoman.







Yep, it's me in all the pics.

Semester?

Här åker man hem till Småland i tron om att man ska få semester och lite lugn och ro. Vad händer? Jo morsan kastar ut en med orden:

- Gräset behöver klippas.

-Hunden behöver aktiveras

- Då måste hon ju tvättas efter med tanke på det bryna dyvattnet.

Till slut flydde jag Hultet för att bege mig till Växjö för en helt underbar ridtur i solen under tisdagskvällen. Snaze var mer galen än vanligt då hon stått länge eftersom hennes matte lyckats bli på tjocken.
Snaze lika stilig som alltid



Och ja, slutligen däckade både jag och hunden.

Wednesday, August 22, 2007

Vad jag hade att säga om dagens landskamp
























- mmmm. God öl. Ingen i skon.



























- Men för i hela!!! LYFT!












Ja, det får sammanfatta det hela. Matchen ikväll var ungefär lika tråkig som när vår klassföreståndare på mellanstadiet tog oss ut på svampplockning men bara lät oss plocka kantareller om vi var säkra på hur de såg ut.
Mellberg syntes en gång i närbild under matchtid. Zlatan var den som gjorde bäst saker. USA spelade lite Tysklandlikt med diciplin och någon form av underligt zonspel men utan fantasi. Sverige spelade som vi ibland gör, också utan fantasi. Shaaban gav magsår vid bollar vid fötterna, men även vissa tillfällen vid handfasta ingripande. Källström dundrade på men procentuellt fler gånger utanför mål än i. Alexandersson hade vi först inte en aning om att han ens befann sig på planen. Kennedy lovordades av bordet bredvid medan jag och Mike var rörande överens om att snubben borde bytas ut.
Det mest revolutionerande var den uteblivna ölen i min doja, grannbordets uppenbara brist på uppfostran, min armbåge som plötsligt gick rakt genom bordsskivan och principen att jag inte fick äta ett räkspett om nu någon fick för sig att beställa en kötträtt där de ville ha räkor till.
På vägen hem fick jag dessutom en spark i arslet och nöjet att se min (Johannas) cykel segla iväg utom räckhåll. (Zeugma?)

Tuesday, August 21, 2007

Svärmorsmardrömmens return

Sist Marilyn Manson höll en konsert i Sverige (och då räknar jag inte festivaler) var någon gång under 1990-talet och min mor förbjöd mig att gå. Jag hade enligt henne inte åldern inne. Åldern inne var med andra ord 18 då hon inte längre kunde förbjuda mig.

Min mor har koll. Hon hade nämligen inga större problem med att släppa iväg mig för att se min stora idol E-type när jag var 13 i sällskap med bror. Hon förbjöd mig heller aldrig att åka till Balders för att se Eagle-Eye Cherry, 666 (men det visste hon nog inte), Paradisio, E-type igen, She Bang och så vidare innan min artonde födelsedag. Men gällande Manson var hon benhård.

Min mor gillar fortfarande inte Manson, och hon får medhåll av övrig släkt som för en gångs skull är rörande överens: Manson är inte klok. Han är satanist och skvatt galen och hör sen. De tyckte det var trevligt när jag såg Pink och REM, kanske inte lika glada vid Linkin Park, Rammstein och Lok, och grät väl inte direkt när Eminem gick in i väggen och ställde in sin spelning i Sverige men det var ändå okej.

Av ärlig hänsyn till familjen har jag aldrig hängt upp idolposters av Marilyn Manson under mina yngre år. Där har istället Keanu Reeves, E-Type (såklart), Homer Simpson, Eminem, Pink och Michael Jackson (han var dock inte heller så poppis) hängt. Nåväl, det var också av hänsyn till mina vänner där få av dem verkligen kan förstå musiken eller mannen bakom smink och vita linser. Lina och Åsa håller med mig, medan Johanna blir rädd av att bara se honom.

Föregående vecka fick jag veta att Manson kommer till Sverige och håller två konserter. En i Stockholm den 15:e december, och en i Göteborg den 17:e. Hela natten har jag drömt mardrömmar om att jag idag av alla dagar skulle försova mig. Vid klockan nio i morse satt jag med båda mina datorer bredvid varandra och började köa som besatt på Ticnet.se.

Jag är nu 25 år gammal. Den 15:e december ska jag till Stockholm. Jag är nu nämligen ägare till fyra ståplatsbiljetter gällande Hovets Marilyn Manson-konsert samma datum. Placering? Som vanligt: givetvis längst fram.

"I don't like the drugs, but the drugs like me"

Ännu en lista

På Johannas order ska jag nu skriva i en lista som ska avgöra huruvida jag är bortskämd brat eller ghettokid. Jag tror i och för sig inte att jag är något av det, men låt se. Nåt som dock förbryllar är att man får bratpoäng för styvmor och styvfar. Är inte det mer ghetto?

1-23 = Ghetto-kid
24-33 = Vanlig
34-40 = Bortskämd brat
41+ = Överklassens snobb

Jag har en:
[x] mamma
[ ] pappa
[ ] styvmamma
[ ] styvpappa
[ ] styvsyskon
[x] bror
[ ] syster
[ ] brorson
[ ] systerdotter
[x] mobiltelefon
[x] eget badrum
[x] eget rum
[ ] swimmingpool
[ ] hot tub
[ ] gästrum
[x] dator
[x] TV

TOTAL : 7

[ ] säng större än normalt
[x] mer än 4 par skor
[x] solglasögon
[ ] klocka
[x] mp3/ipod
[x] en fungerande PS2
[ ] Nintendo Wii
[ ] xbox som funkar
[ ] nintendo 64 som funkar
[ ] gameboy/advance
[ ] gamecube
[ ] nintendo ds

TOTAL : 4

[ ] pokerbord
[ ] basketkorg
[ ] hockeyspel
[ ] biljadbord
[ ] fooseball

TOTAL : 0

[x] Nattduksbord
[x] Stereo på rummet
[x] CD spelare
[ ] Har något klädesplagg från Abercrombie och Fitch eller Hollister/ AE
[ ] Dina föräldrar har gett dig kreditkort/atm kort

TOTAL: 3

[x] Jobb/sommarjobb
[ ] Shoppar minst en gång i veckan
[ ] har dyr parfym/cologne
[x] AIM/MSN
[x] Kamera/video kamera
[x] Telefon

TOTAL: 4

[ ] Skoter/motorcykel/bil/fyrhjuling
[ ] Gitarr/trummor/basgitarr
[ ] Piano/Keyboard
[ ] något annat instrument
[ ] varit på en kryssning
[x] rest utomlands
[ ] haft en personlig tränare
[ ] dyra smycken
[x] träffat en kändis

TOTAL: 2

[x] Platt/locktång
[ ] har varit i en slagbur, som är till för baseboll
[ ] har 1000 spänn på dig just nu
[x] kreditkort, debetkort eller bankkort
[x] rest i Europa
[ ] Varit på Hawaii
[ ] Varit i USA
[x] Varit i Asien
[x] Varit i Australien
[x] Varit i Afrika
[ ] Varit i Sydamerika

TOTAL: 6

[x] Föräldrarna har bil (föräldern)
[ ] Föräldrarna har Jet ski/båt
[ ] Husbil/vagn
[ ] Jag har en bil

TOTAL: 1

[x] Hemmagjord mat nästan varje dag
[ ] suttit i en limo
[x] suttit i en helikopter
[ ] äger en videokamera
[x] egen laptop
[x] egen dator

TOTAL: 4

SUMMA: 31 = Vanlig

Ja, jag menar det. Hur nu dessa poängen gör en till en brat vet jag inte. Dator, lap top, Afrika, Australien, Asien, telefon och liknande har jag ju betalt för själv, med pengar jag själv tjänat. Oh well.

Sunday, August 19, 2007

Dessa underbara skrivtalanger

Jag antar att man som skribent blir en smula yrkesskadad och letar fel runt omkring sig. Är det inte särskrivningar så är det syftningsfel, kommateringsfel eller varför inte bara något annat fel.

Som en människa med semester på obestämd tid, eller fritidsforskare som jag är nu går man nog lätt även omkring och funderar på hur vissa människor kan ha jobb som man själv velat ha.

För två veckor sedan läste jag en travkrönika i Svd. Fråga mig inte varför jag läste den eftersom trav intresserar mig föga, men jag gjorde det i alla fall. I texten slängde krönikören lite vitsigt med omskrivningen "Visst gör det ont när kroppar brister". Jag antar att han är medveten om valet mellan kroppar/knoppar så det struntade jag i och hoppades för hans skull att så var fallet. Däremot reagerade jag på följande text som innehöll ungefär det här: "Ja, jag kan inte låta bli att referera till dikten som Tommy Svensson läste för sina landslagsspelare som inspiration inför VM 1994."

Vid detta laget hängde min haka under köksbordet vilket gjorde att överläppen antagligen höll på att drunkna i grötens mjölk sådär lagom i bordsskivehöjd. Här sitter en gammal (ja, över 50 i alla fall) snubbe på Svd, och får antagligen galet mycket betalt för att skriva sina krönikor varje lördag och så kan han inte referera till rätt dikt.

Vid VM 1994 var jag tolv år. Jag har ändå inga problem med att minnas att det var Karin Boyes I rörelse som citerades och inte Visst gör det ont. Säger man till knoppar som gör ont att den bästa dagen är en dag av törst och uppmanar att bryta upp två gånger? Något i mitt sinne finner inte detta logiskt. Och fanns det ingen annan som korrade texten som reagerade? Eller kanske lite hederlig research om man nu är en smula osäker på vad man skriver.

Idag hittade jag ännu ett kreativt mästerverk. I nätbilagan av E-kuriren. Även där sitter jag och funderar på hur man kan plocka ut en månadslön som ska täcka ens utgifter och även kunna unna skribenten att köpa sig en chokladbit i veckan när man skriver på det sättet. Jag vet inte om jag nu bara är bitter för att de sitter på mitt drömjobb, men är inte följande citat lite väl... ja... Upprepande? Tråkigt? Okreativt? Jag vet inte, avgör själva. Men ha även ögonen på att det dessutom är en ingresstext.

"En 16-årig pojke misshandlades under lördagsnatten i Fors Kyrkopark. Pojken befann sig med ett par kamrater i Fors Kyrkopark. "
- Ur Eskilstunakuriren 2007-08-19

Saturday, August 18, 2007

"Vad är det för jäkla ghetto vi bor i?"

Ja, jag inleder gärna detta bloggande med ett citat från Klas för bara ett par minuter sedan. Han ställde frågan högt som jag haft i skallen sedan jag flyttade hit.

Jag var 22 år när jag flyttade hit till Tuna. Nu är jag 25 och har sådeles bott här i tre år. Under de 22 första åren då jag var bosatt i Småland, Skåne och Australien blev jag aldrig bestulen på någon cykel. De utsattes heller aldrig för något och det värsta som inträffade var när jag glömde min cykelnyckel i mammas regnjacksficka i ett halvår och då inte kunde låsa upp cykeln, samt när jag cyklade punktering en sen natt.

Första året jag bodde här i stan fick jag låna Johannas mammas cykel. En dag när jag skulle fara till Stockholm för att se REM bara över dagen parkerade jag cykeln vid stationen och på "fel" sida dessutom. I Stockholm insjuknade jag i influensa i trevlig kombination med lunginflammation och fastnade i huvudstaden i en vecka. Vid hemkomst var cykeln puts väck.

I december förra året skulle jag åter till Stockholm. Då bara för några timmar. Jag var då förödande förnuftig och parkerade nu cykeln nere vid stationen men på rätt sida. Mellan klockan 13 och 17 en vardag snor väl ingen ens cykel? Jojomensan. När jag kom tillbaka var cykeln borta.

Numera parkerar jag inte cykeln vid stationen alls. Ska jag iväg med tåget promenerar jag ner och lämnar cykeln hemma. Denna gång fanns dock inte tiden då jag var tvungen att cykla direkt från jobbet till stationen för att hinna med tåget ner till Småland. Dock var jag åter förnuftig och parkerade inte alls vid stationen utan låste fast cykeln med dubbla lås nere vid IDP vars cykelparkering har höga staket runt och syns inte från gatan.

Idag kom jag knallande från tåget och gick mot skolan för att hämta min cykel. Redan innan jag svängt runt hörnet fick jag dåliga vibbar och sa till Johanna att det här ser inte bra ut. Jag hade rätt. Denna vackra syn mötte oss:

"Jag känner mig en smula sne"

Förlåt mamma. Din fina 50-åringa cykel som aldrig svikit någon gång. Den gnisslar, gnäller och är ful, men den rullade. Ja, rullade. Nu rullar den inte mer. Observera dock att kedjan jag bytte för drygt en månad sedan är helt intakt och nästan glänser lite elakt.

Men, inget ont som inte har något gott med sig. Med hängande huvud lämnade jag parkeringen och då låg den där: en skinande glansig enkrona som bara väntade på att bli upplockad och omhändertagen av mig. Den hade jag aldrig sett om jag rullat ut från parkeringen på cykel.

Thursday, August 16, 2007

Nio bortblåsta år (uppdaterad)

Eftersom hela tisdagskvällen spenderades på hästryggen har jag nu smärre känningar i mina ljumskar och går som en gravid pingvin. Min lilla pålle gick runt med ett föl i magen och hade med andra ord inte gått på länge eftersom även ägarinnan skaffat sig en bulle i ugnen. Detta fenomen gjorde att jag satte mig på en dynamitlåda som helst ville springa av sig 100 kilo överskottsenergi på fem minuter. Ica har införskaffat förhådnader i händerna efter att ha försökt förhindra detta.

Då benen darrade och händerna värkte var det inte tal om hemfärd under tisdagen utan jag och Fisen spenderade den tiden istället med American Idol, choklad och öl.

Onsdag morgon klev en sliten och hjulbent Ica upp ur sängen. Hon hade katthår i hela näsan och munnen och såg allmänt sliten ut.

Vid niosnåret på morgonen knallade jag ner till busstationen för att åka hem till Hultet med. En nätt sträcka på sex mil och busstid på en timme och tjugo minuter.

- Till Hultet tack.
- Jaha, 26 kronor tack.

Jag lyfte en smula på ögonbrynet vid denna summa men tyckte att efter alla mina utgifter så var detta välförtjänt och precis lagom att betala. Jag fick min biljett och gick och satte mig.

På biljetten stod: Skolungdom. Upp till 16 års ålder. Trevlig resa.

Uppdatering

Jag får nog helt enkelt finna mig i det där med att tas för 10 år yngre än jag är. Nu har jag och mamsen vart på den enda outletaffären min lilla by innehar och jag fann genast den tilltalande skylten att köpa fyra tröjor för 100:-. Alla var dödscoola med tryck, text och fina dova färger. Raskt plockade jag åt mig fyra stycken och gick och provade. Allt passade galant och nöjd knallade jag mot kassan, men först slängde jag en snabb blick ner i tröjan där det stod strl 158-164.

Tuesday, August 14, 2007

Pank och tandlös

Hos tandläkaren:
- Jaha, varsågod och sitt.

Ica går in och sätter sig, får en kragliknande dregelsäker haklapp som genast halkar ner på axeln och sänks bakåt i stolen.

- Gapa.
In i munnen med spetsiga föremål och petpeta, humhuma och slutligen spegla lite. Fram med gigantiska plastbitar som trycker in hela kinden så käken närapå hoppar ut, trycker på en knapp, ut med platsbiten och sedan upprepa samma procedur.

- Jaha du. Det här går inte att dra ut. Du måste operera bort den. Troligtvis måste vi skära av en bit ben också för att få bort tanden och sedan lägga ett relativt djupt snitt som sedan får sig sina stygn.

(I detta skede är det enda jag tänker på huruvida man får behålla benbiten som minne i en ask eller inte.)

- Vi kan lägga lite smärtlindring som i och för sig smakar apa, men ont ska med ont behandlas.

Ner i stolen igen, in med en bit gasbinda och ihärdiga försök att klämma fast tyguschlingen över min tand.

- Hoppsan, det här funkar inte. Allt rinner bara ner i halsen på dig (No shit? Jag håller för bövelen på att kvävas av smaken och samtidigt tappa känseln i halsen.) och det är för trångt för att fästa. Istället för att ha den i ett par timmar håller jag nu ett par sekunder och hoppas att det hjälper. Sådärja. Nu kan du gå och betala i kassan.

Full av tankar på skärande benbitar, mordutredningar av kvävda patienter, sladdbeklädda plastbitar som missbildar hela käkpartiet och dessutom med en vidrig smak ända ner i tårna vinglar jag ut till kassan. Det hela har tagit 10 minuter.

- Jaha. Det blir 510 kronor.
Mållös sträcker jag fram kortet och försöker räkna ut tandläkarens timlön. Tanten bakom kassan drar en gång. Error. Drar en gång till. Error.

- Brukar kortet krabba?
- Eh, nej.

Men å andra sidan brukar jag inte begära av det att släppa ifrån sig större summor än jag över huvud taget äger för att någon hotar att avlägsna benbitar ur min mun.

Sunday, August 12, 2007

Smålänsk humor

Egentligen fuderar jag aldrig på att mina två bostadsorter som man ändå kan kalla dem är så pass olika. Men att jämföra Norrland där jag bor med Småland där jag vuxit upp är taskigt. De är underbara på sitt eget sätt. Dock blev jag varm i hjärtat när jag åkte buss ner i fredags (även om jag mest kände träsmak i arslet efter sju timmar sittandes) när jag såg husen, som faktiskt är olika än där uppe, och framför allt skogen, eller ja, det som står kvar efter Gudrun.

En klar fördel med nuvarande bostadsorten är att det finns markant mycket mindre myggor. Nu har jag vart i Småland i två dygn. Jag har ett myggbett på kinden, ett i pannan, tre på benet, två på huvudet och så vidare. Jag brukar ju inte ens vara särskilt populär bland de där miniatyrvampyrerna. Men nu är det ändring på det hela.

Tiden här har hittills vart mycket intensiv, även om det också inkluderat middagslurer. Gårdagskvällen spenderades i Växjö. Där var partyfenomenet Karl-Oskar-dagarna igång (diskrimminering om jag får säga min mening: var är Kristina?). Där har jag befunnit mig de flesta somrar sedan högstadiet. Detta året fyllde jag 25 men var lik helsike lika inställd på karuseller på det ökända Axels Tivoli som vanligt.

Gänget jag var på förfest med hade fina klänningar och tjusiga skjortor och var inte alls inställda på illamåendeframkallande åkturer, särskilt inte när himlen ständigt hotade att släppa ifrån sig oräkneliga mängder vatten.

Tack och lov har jag mina gamla psykkompisar kvar. De är ungefär lika rubbade och lättroade som jag och nappade genast på tivolibesök och vi beslöt oss för att göra en favorit i repris från förra året: Jag och Daniel åkte (minus Emily som då var med) medan Patrik var passiv åskådare som stod och höll handväskor och rökte medan vi for runt och skrek.

Lördagstidningen berättade för oss hur tivolits version av Fritt fall hade fastnat under fredagen och de stackars resenärrna fick sitta fast högt uppe i luften. Jag är ruskigt höjdrädd och får svindel av att stå på en tjock matta men fick ett idiotinfall då de andra attraktionerna inte var tillräckligt läskiga. Daniel vägrade men plötsligt släppte Patrik sin cigg och gick med på att åka med.

När vår korg började knarrande ta sig uppåt ångrade jag mig genast. Jag är ju höjdrädd! Plötsligt såg man polisbussarnas smutsiga tak och alla fyllon i form av myrstorlek. Nere på marken hör man både nerräkning och fanfarer innan man släpps. När man sitter uppe i luften når inte ljudet så högt och man släpps helt utan förvarning. Jag satt där och hyperventilerade och var tvungen att byta grepp om handtagen hela tiden eftersom mina kraftiga svettningar gjorde händerna väldigt halkbenägna. Själva fallet var skitroligt men hängandet uppe i luften skulle jag lätt kunna vara utan.

När skräcken väl släppte satte hungern in och det ska den när det är festival av olika former, för då får man en jättebra anledning att käka langos. Jag avskyr fritering men älskar av någon anledning langos. Jag satt på en trapp på gågatan iförd kamoflerad regnjacka med rufsigt hår och gräddfil runt munnen. Då köpte mina två trevliga kavaljerer varsin ros åt mig. Mycket ädelt och jag kände mig så nöjd. På det hela vann jag en sådan liten fin teknikfotboll. Lackat röd som det står England på. Vovven har stått och dreglat på den sedan jag kom hem.

Natten slutade hos barndomsvännen Lotta där kvällen även börjat. Min uppblåsbara madrass hade tappat adaptern till ett vanligt vägguttag så bilens cigaretttändaruttag fick ersätta. Vi stod med andra ord en parkering mitt i natten och blåste upp en luftmadrass bara 100 meter från stället där det under föregående natt skett två våldtäktsförsök. Passande.

Monday, August 06, 2007

Motion i finkläder är grejen

Vi lever på hoppet


I startgroparna. Det knakade underligt i både min och Annas klänning

Run Forrest! Visst syns det att Anna är gammal friidrottare?


... Och att jag är gammal målis. Iförd en kroppsstrumpa eller nåt. (Ja, det blåste något)

Friday, August 03, 2007

Möjligt önsketänkande

Igår var jag helt inställd på att jag hade en dag kvar på jobbet och sen skulle jag vara underbart ledig när det fina vädret inställer sig på söndag och sedan även nästkommande vecka.

Ack så fel jag hade. Vi pratade om att sluta och det kastades repliker fram och tillbaka om vem som skulle bjuda på tårta.
- Ja, Henrik får sluta, och Sara får sluta, men det vete katten om du får sluta, Ica.
- Eh, varför inte?
- För det står här att du ska jobba en vecka till.

Vi letade fram anställningsbevis och givetvis stod min namnunderskrift under datumet som sträckte sig till nästa fredag. Ibland undrar jag vart min kropp befinner sig när jag och hjärnan sysslar med annat. Springer den ofta och sätter min namnteckning på saker?

Den här veckan har vart en av de jobbigaste på jobbet hittills. Under hela min period har jag fått hjälp att sortera min post eftersom jag har fyra staplar själv att ställa upp post på. Den här veckan har min lilla tant fått semester och han som ska hjälpa mig gör det helt enkelt inte. Jag har stått där med min kundvagn modell IKEA och sorterat ensam medan de andra stått med sina korgar tillhörande Ica Nära på ett ungefär. Med andra ord har jag kommit ut nästan sist av alla samtliga dagar. Dessutom har det vart IKEA-katalog-vecka så vi hade tisdag, onsdag, torsdag och fredag på oss att köra ut dem. Jag körde alla i tisdags. Trodde jag. De räckte inte. Körde resten på onsdagen. Saknades sju. Körde sista igår.

Idag fick jag dock något underligt ryck: Sorteringen gick i rakertfart trots min ensamhet och trots att jag hade stukat tån under gårdagen och därför sorterade posten skolös. Sedan var det bara att köra iväg.

Direkt när jag kom utanför posten kom en bil upp bakom mig. Han blinkade, vinkade och tutade som en galning. Jag var ju givetvis tvungen att stanna. Han stannar bakom, slänger sig ur bilen och rusar fram till mig som om hans dödliga piraya flytt och nu åkte snålskjuts på min bil.
- Flåås, flåååås, du... pust.... har... flååås.... bakrutetorkaren på.
- Okej, tack.

Jag stängde av den och fick tre minuter senare sätta igång den igen då det faktiskt började regna.

Nåväl. Sedan gick det hela i rakertfart. En vecka innan jag slutar och lämnar över min Albert till nästa chaffis lyckades jag äntligen nå min lådtömning som det står 10:00 på redan vid 9:49. Jag moonwalkade lite segervisst på parkeringsplatsen av grus innan jag körde vidare.

Vid 11:30 var jag tillbaka vid Posten igen. Den du Göran. Det trodde du inte när jag var på väg ner i diket x antal ggr första veckan. Det hade vart en snygg avslutning på jobbet, men nu får jag väl göra likadant nästa fredag med.

Nu är det dessutom äntligen dags. Det jag väntat på sen jag och Emily satt på bion i juni förra året för att se Sanningen om Rödluvan och fick se en trailer: Jag ska se Simpsons The Movie! Som jag har längtat. Det är ungefär lika stort som sista Harry Potter-boken. Om inte större. Jo, jag tror det. Under gårdagen gjorde jag en massa quiz om Simpsons. Jag hade samtliga rätt. Det är nästan så jag borde ställa upp i Vem vill bli miljonär i en speciell Simpsonupplaga. D'oh!


The all American hero: Homer Simpson

Hitta familjen Simpson

Thursday, August 02, 2007

Världens vackraste brudpar

Ut och åka cab med de nygifta efter vigseln

Framme vid festen efter lite vind i håret i caben

Det här Peter är en kalender med din vackra nyblivna fru


Världens vackraste brudpar svänger om på första valsen. Brudens mor och brudgumens far har även börjat svänga de lurviga.

Wednesday, August 01, 2007

Miljontals små liv på samvetet

Okej att posten delar ut brev. Okej att vi åker med Barbietidningar och IKEA-kataloger och räkningar från Kronofogden. Okej att vi kör ut lite paket med.

Igår hämtade jag ett paket i modell jätte. Stora orangea klistermärken med orden "Glas", "Aktas" och "Ömtåligt" satt på paketet och skrek verkligen ut hur det skulle hanteras. Jag tog tag, lyfte det och hörde hur hela innehållet rasslade sig ner till bottnen av mitt stora platta paket. Vad som än var i var redan i tusen bitar. Jag gissar på en spegel eller en inramad tavla. Jag var ändå tvungen att köra ut med paketet och smög verkligen fram till huset och hoppades på att ingen skulle vara hemma och hämta sin efterlängtade spegel/tavla.

Den turen hade jag inte, men tack och lov var bara en söt liten tant hemma som mest blev lycklig över att jag bar in hennes mans paket nu när hon själv hade lite svårt att gå. Jag andades ut när jag körde där ifrån.

Men nu är måttet rågat. Jag for ut med ett relativt litet paket som det stod kylvara på. Detta fann jag en smula underligt då jag inte hämtat det kallt, och min bil inte precis heller är kall att färdas i. Väl framme med paketet var ingen hemma i huset, så jag skrev på avin att jag sökt dem och behöll med andra ord paketet tillbaka till Posten så de kunde komma senare och hämta ut det. Nu, snart en vecka senare ringde min jobbmobil när jag var ute. Chefen hemma på Posten undrade om jag kört ut paketet till x-vägen då förra veckan. Jajamensan svarade naturligtvis jag, och berättade hur det förhöll sig.

- Men har du lämnat i rätt hus? De har inte fått någon avi.
- Jo, jag är säker. Postlådan såg ut så och så, och siffran på huset såg ut så och så.
- Jo, det stämmer ju.
- Men det är väl bara att hämta ut nu då?
- Eh, nej, paketet är förstört nu.
- Aha, kylvarupaketet?
- Japp, det var ju sperma vet du, och den är liksom... död nu.