Thursday, July 11, 2013

Stora pojkar, stora rädslor, stor makt, liten hjärna

Min tanke idag var naturligtvis att skriva om fotboll efter gårdagens match. Hur vi missat två straffar. Varför inte Nilla Fischer är första straffläggare när det faktiskt är hon som i mitt tycke har bäst psyke för det. Att hela laget behöver mental träning, men framför allt hur vi inte ska vara genombesvikna: all press låg på Sverige, då vi har hemma-EM och dessutom en smula favorittippade, för saken var ju ändå att vi såg gårdagens siffror som en förlust medan danskarna såg det som en vinst. Vi förlorade dock inte, utan tog en poäng i premiären, och på det stora hela är det inte helt åt helvete. Dock tyckte jag (för en gångs skull) inte att Danmarks målis skulle bli matchens lirare. Visst, det är cred att rädda två straffar, men straffarna var så lättlästa att hon faktiskt borde göra det också.

Sedan bytte jag raskt bloggämne i förmiddags. Då gick jag och lyssnade på Sarita Skagnes sommarprat, och blev vansinnig och upprörd. Hon sa förvisso inget nytt, men när man blir påmind kan man inte annat än vilja lägga sig ner på marken och skrika. Hennes story är som indisk, oönskad flicka kom till Norge med sin familj där de inte ville veta av henne, misshandlade henne och tillslut såg till att hon fick byta namn och boende då hon blev hotad till livet. Jag minns så himla väl när en gammal barndomsvän till mig ringde och storgrät när hon fått reda på att flickor var oönskade i Indien, varifrån hon kom. För mig var det inget nytt då heller då jag läst det flera år tidigare, men jag minns hur ont det gjorde att höra henne så ledsen. Sarita berättade hur vanligt det är med oönskade kvinnor, hur föräldrarna snarare får en börda när de får en flicka för de måste börja ta lån och spara när hon föds för att kunna betala en massa hemgift för att få henne bortgift. Man får alltså betala för att få bort dem. Det är pojkarna som ärver föräldrarna, flickorna får inte ett skit.

Förbannad kom jag hem och på fejan hade en bild med en skärmdump börjat spridas. Skärmdumpen innehöll massa inklistrade twitterinlägg om gårdagens match. Där stod det om det svenska lesbiska laget, de svenska hororna, att damfotboll är små bröst, lesbiska och kort hår. Främst var det sexuell läggning som folk störde sig på. Jag kan möjligtvis ha missat något, men sen NÄR spelar det nån roll i hur man utför en idrott? När man läser all idioti vill man bara kräkas. Och ja, samtliga inlägg är från män. Med det vill jag inte säga att alla män är sådana, nej, många män har delat bilden med orden att de skäms för att vara just män när de ser sån här skit. Jag förstår dem, men vill inte att de ska skämmas. Jag skäms inte för att vara kvinna när instagrammålet kom på tapeten. Däremot skäms jag för att vara del av ett samhälle där inte bara männen vänder sig mot kvinnorna, utan även kvinnorna vänder sig mot varandra. Hur fan blev det så?

Sedan kom en händelse från igår upp igen. Jag står och väntar på vagnen ihop med ett hundratal andra som också varit på fotboll. En snubbe i 35-årsåldern kommer fram till mig och suckar och säger att TVÅ straffar??! Tja, sa jag, mental träning behövs. Snubben menade på att de skulle plockat in Sundhage i 78:e minuten. Jag hummar och säger "kanske det". Sedan konstaterar han att det var ju tur att han inte betalade för skiten. Då kom min vagn och jag börjar röra mig. "Hej då och ha det bra!" säger han och lägger armen om mig, pussar mig på kinden för att sen trycka hela sig mot mig, sticka in näsan i mitt hår och säga "aahhh" med en suck. Och jag gör ingenting mer än att gå på vagnen. Va fan liksom?! Exakt vad ger honom rätten? Och ännu värre: varför reagerar jag inte mer? Varför ger jag inte honom den där pungsparken han förtjänar? Jo, för att sånt händer, det är ingen big deal och hade jag reagerat hade antagligen 90% av passagerarna tyckt att jag överreagerade. Okej, han kanske inte var helt nykter, men so what? Sånt händer hela tiden och man orkar inte bry sig. Det om något är skrämmande. Inte lika hemsk som att bli bortgift och leva med dödshot, men ändock något du får stå ut med för att du är född kvinna.

Varför är det så? Vad är det som gör att det blir så här? Det är ju liksom inte någon nyhet att kvinnan står under mannen. Läs bibeln, koranen och så vidare, och där är mannen kvinnans överhuvud. Dock är det ju verkligen inte bara religiösa fanatiker som har den här åsikten. Kvinnliga chefer tjänar mindre, damfotboll får bråkdelar av de summor herrarna får (och då snackar jag inte proffs bara utan även summorna som betalas ut om man vinner ett mästerskap). Varför är alla kvinnliga fotbollsspelare lesbiska? Det är ju inte direkt så att vi går och skriker att alla killar på planen är bögar. Långhåriga killar kallas sällan bögar, men korthåriga tjejer är gay. Eh... som att man väljer idrott efter sexuell läggning. Jag vet inte hur många gånger efter att jag berättat att jag spelade fotboll när den tiden begav sig som jag fått frågan om jag har pojkvän. När jag har sagt nej har jag istället fått frågan om jag har flickvän. Jag önskar att jag svarat att det skulle han fullständigt skita i. För ja, jag har bara fått frågan från män. Vad är alla dessa män så rädda för? Spelar det någon roll om hela svenska landslaget är gay, och motståndarna, och åskådarna? Varför är det okej att stena ihjäl en tjej som själv vill bestämma vilken pojkvän hon vill leva med. Varför ska kvinnor dölja sin kropp i burka och chardor och vara tystlåtna och kuvade medan männen kan kuta runt och bete sig som svin i hur lite kläder som helst?

Egentligen vill jag bara veta var detta kommit ifrån från början? Att det pågår i alla omfattningar nu är ju ingen nyhet, och att det varit så här i hundratals år, men när kom det till, och av vilken anledning? Var det redan på Lucys tid så? Kanske hon inte ville gänga med flockens ledare och därför blev utstött och gick och vandrade själv innan hon frös ihjäl för att sedan återfinnas tusentals år senare.

Visst, det är taskigt att killar måste göra lumpen och inte får ha shorts på jobbet i sommarvärmen fast tjejerna får ha en luftig kjol, men kom igen, lite perspektiv kanske.

Wednesday, July 10, 2013

Nybakad kaka alternativ tillfällig sinnesförvirring

Jag får ofta sådana där ryck att "nu måste jag skriva!". Då samlas allt i mitt huvud och bara snurrar runt runt och vill ut, helst redan innan jag tänkt klart tanken. På senaste tiden har dock mina skriftliga alster inte lämpat sig för blogg och allmänhetens ögon, och därmed hamnat på andra stället, oftast ett worddokument i min egen dator där det helt enkelt får ligga utan några läsande ögon alls. Skrivandet handlar inte om läsandet, utan om att andas. Jag måste andas ut alla ord som sitter i vägen. Resultatet brukar då bli ett virrvar av krångliga, konstiga och osammanhängande ord, vilket antagligen få människor skulle uppskatta att läsa ändå.

På senaste tiden har jag börjat lyssna på sommarpratarna på P1. Det är ett helt nytt koncept för mig då jag egentligen inte är något vidare fan av radio då det pratas för mycket och spelas för suspekt musik som jag inte gillar, men då jag insåg att jag var trött på samtliga av mina egna spotifylistor och jag inte alltid kunde ringa nån stackars kompis under min promenad eftersom de till slut skulle bli trötta i öronen började jag helt enkelt sällskapa med sommarpratarna. Det har blivit Sarah Dawn Finer, Jonas Gardell, Helen Af Sandberg, Filip Hammar, Maja Ivarsson, Liv Strömqvist, Leo Razzak och säkert några till som jag glömt bort. Utan att låta för dramatisk kan jag säga att de lyft min sommar så otroligt mycket. När marken gungar aningens under fossingarna som den faktiskt gör i nuläget hos undertecknad har det varit helt underbart att lyssna till dessa till synes hellyckade människor och bli varse att världen snurrat lite väl fort även för dem ibland. Sarah var en riktigt bra pratare med en låt som gick rakt in i hjärtat. Helens ord stämde så mycket in på mig att jag blev lite mörkrädd och Leos prat fick mig nästan lite kär i honom trots att han är lammkött född -87.

Musiken som spelats har inte heller varit fy skam även om det varit låtar som pop-i-topp och franska burleska sånger från svunna tider som man fått låta öronen stå ut med, vilket inte varit så hemskt när de kombinerats med Michael Jackson och Tracey Chapman bara som exempel. Och jag förstår numera vad Lotten tjatar om varje år när hon om och om igen uttrycker sin högsta önskan att bli sommarpratare. Jag vill också bli sommarpratare! Kanske måste jag uträtta något stordåd först och bli känd. Något som är större än att engagera sig i rumänska gatuhundar och skicka bokmanus till förlag som returnerar det med orden att manuset är riktigt bra och välskrivet, men tyvärr inte vad de söker just nu. Kanske jag kan bli världsrekordhållare i antal yrken jag haft? De har ju blivit några stycken. Eller kanske jag ska bli en you tube-succé genom att idag se till att hamna på storbildsskärmen i pausen under EM-premiären mellan Sverige och Danmark och där utföra en avancerad och rolig dans som genast klickas på av 3 miljoner människor och sprids som en löpeld via facebook och twitter med hashtaggen Ica4president.

Därmed fick jag med i inlägget att jag trots min fascination över sommarpratarna självklart inte missat att det är EM-premiär idag och självklart kommer befinna mig på läktaren iförd Sverigetröja och skrika mig hes. I min dröm inatt vinner vi med 2-1, men då spelade vi å andra sidan inte premiären utan det gjorde USA mot Island, och då USA spelar matcher i EM känns allt plötsligt lite osannolikt. Med andra ord ska jag kanske inte hysa alltför stor tillit till mina wannabe-sanndrömmar, och det är nog lika bra då detta nog var enda natten jag skulle kunna tolerera att drömmen blev just sann. Skulle övriga av mina drömmar möta samma öde skulle världen bli väldigt väldigt olik nu, och jag skulle antagligen vara en zombie då jag ju mördats x antal gånger, och det vill jag inte, för zombies får inte vara ute i solen. Jag gillar solen.

Med andra ord: lyssna på sommarpratarna i P1, glöm inte att titta på alla EM-matcher och tänk på att drömmar kanske för det mesta gör sig bäst i att förbli just drömmar. Dagens moralkaka serverad och klar.