Monday, April 20, 2009

- Hej, jag heter Ica och jag står för mina dumma frågor. De kan bli värre.

Jag är en person som får ångest av siffror, eller kanske snarare av ekonomi. Mycket tänker jag skylla på min mattelärare på gymnasiet som blev helt traumatiserad av att ha mig som elev. På tre år gick jag från MVG till IG i matte. Det där IG:et i Matte C är det enda underkända betyg jag har, och det stör mig fortfarande något vansinnigt då vi som medieinriktade elever inte var tvungna att läsa den kursen. Vi kunde få välja en mediakurs istället. Dock fick vi bara en vecka på oss att byta kurs. Den veckan låg jag sjuk.

På grund av denna sifferångest kan man ju undra om det verkligen var en smart idé för min del att starta eget. Det mesta som ingår i ett företag är siffror. Det är momsdeklarationer, skattereduceringar, bokföringsgrejer och så vidare. Allt för många gånger har jag skrikit i skallen att jag sätter det ****** företaget i konkurs och skiter i det här.

Egentligen vet jag inte varför jag blir så hysterisk av skiten. Dock behöver jag bara titta på den där gula blanketten som säger att jag måste komplettera med en massa bilagor för att få kallsvettningar, stirrig blick och totala blockeringar i den grå massan. Jag blir hjärndöd för att uttrycka det milt. Ingenting går in.

Tro nu inte att jag inte har försökt. I mellandagarna 2007 satt min morbror och försökte gå igenom det här med debit och kredit. Efter att jag skrivit fel på tre papper med bläck och var tvungen att göra om allting ville jag bara gömma mig under köksbordet. Jag fick inte använda blyerts och förstod inte alls vad vi höll på med. Det var med andra ord waaaaaaaay för noga och detaljerat. Än idag ser jag tillbaka på den där eftermiddagen och får andnöd. Sedan gav sig min stackars postkollega in i smeten. Han satt och pillade ihop lysande bokföringsdokument åt mig i Excel, men sen börjades det med uträkningar om att dra av hälften av telefonräkningen på företaget då jag ringer många intervjuoffer på min privata telefon. Jag skulle även dra från papper, pennor, datortillbehör och där sa det stopp för mig. Waaaaaay för invecklat på en gång. Slutligen har jag vänners vänner/partners osv. som sägs vara kunniga. I nuläget har jag dock känt att jag riskerar vänskapen om jag ger mig in där. Vissa har dessutom blånekat någon som helst kunskap.

Hela påsken och hela veckan hos Annapanna har jag gått och funderat på den där inkomstdeklarationen. Att jag skulle tagit med mig alla grejer ner till Småland och pratat med min banktant där som är van vid mina hysteriska utbrott när det gäller pengar och uträkningar. Dock blev det aldrig av.

Vilka alternativ finns då kvar? Jo, det absolut mest skräckinjagande: ta tag i allt själv. Så sagt och gjort, under gårdagen försökte jag påbörja bearbetningen av min fobi. Det hela började lysande med att mitt Bank ID inte ens fungerade. Varken min bank eller skatteverket ville visst svara på frågor under söndagar så istället började Peppning AB. Hela gårdagseftermiddagen gick jag och intalade mig själv att jag inte är dum i huvudet, att jag brukar vara bättre på att läsa mig till information än lyssna in den och att FBI antagligen inte kommer och sätter mig i livstids fängelse med bara Lars Winnerbäckmusik som sällskap om jag råkar göra fel.

Klockan 8:00 idag ringde jag skatteverket som efter lång kö hänvisade mig till banken med mitt Bank ID. Det tog tio minuter så var det fixat. Efter det har jag suttit med huvudet begravt i företagspärmar, viktiga-papper-pärmar, fakturor, momsinbetalningar och hinkat vatten (Bara det är ju ett under. Jag dricker alltid Cola light). Samtidigt har jag telefonterroriserat skatteverkets kundservice och rakryggat erkänt nät jag inte förstått någonting. Varje gång jag la på luren hade det klarnat. Eller, ja, utom en gång då jag fick tala med en man med stark brytning som envisades med att bara kunna hänvisa via min blankett och inte på nätet, samt inte förstod vad jag menade när jag läste innantill. Då låtsades jag förstå, tackade för hjälpen, la på och ringde upp igen. Eftersom det satt 135 handläggare där då tänkte jag att oddsen inte var så stora att få honom igen. Mycket riktigt. Nästa gång var det en trevlig brud som fick ta hand om mina frågor.

Mycket läste jag mig till och ärligt talat gissade mig till. Men va fasen, är man beginner så måste man ju chansa. För säkerhets skull ringde jag och frågade om jag kunde klicka på "skicka in", innan jag gjorde det, och det var ok. Plötsligt när deklarationen var inne tog jag även och fixade momsdeklarationen för jan-mars, samt betalade in min föregående skatteskuld. Som om inte detta vore nog ringde jag och beställde nån sån där preliminär skatteuträkning-blankett då jag misstänker att företaget kommer dra in mer pengar i år än förra året då det bara var igång från oktober. Annars kommer jag ju få en chock nästa år. Dock försvann ju alla de här trevligheterna med att få skatt tillbaka, men jag får väl trösta mig med att jag tjänat mer än de trodde. Tjäna är ju bra.

Nu är alla papper klara, pärmarna är igenslagna och min hjärna ryker lite stilla, men det är färdigt... och jag fixade det relativt själv. Nästan i alla fall. I förebyggande syfte ska jag bli en duktig företagare som bokför allt på en gång, skriver ut sina fakturor och har alla papper på plats hela tiden. Eller, nåja, jag kanske inte ska överdriva. Men någon kanske kan ta på sig att påminna mig om att alla de där läskiga orden som deklaration, moms, skatt och bokföring inte kommer att äta upp mig när jag börjar kallsvettas och skrika nästa år.

Damn I'm good!

Saturday, April 18, 2009

Påsk och marktjänst- i bilder

Då jag fräste iväg på vad jag trodde var två veckors semester hade jag tänkt försöka blogga lite. När det sedan visade sig att hunden behövde hårdträning och morsan la sig sjuk hemma och semestern i Göteborg blev marktjänst fanns det liksom ingen tid över till bloggande. Därför sammanfattas hela kalaset i bilder istället. Mycket praktiskt.

Min marktjänst låter dock värre än den är. Jag fick bonda med världens sötaste bebis i sällskap av bästa vännen. JAG lagade mat åt oss båda, som gick att äta. Lilla Elise hatade väl inte mig så mycket mer än när jag lät henne halvkvävas i en body och drog med hennes mamma ut på shoppingtur. En sak är säker: Den ungen hatar shopping, och är inte mycket för att sova under dagtid heller, samt alltid hungrig. Ganska normal med andra ord. Och absolut den sötaste unge jag sett.

Presenttillverkning. Det ska ju vara nåt speciellt.

Trött och otränad hund.


Man får vara nöjd när man gått både till och från Skåne på en och samma promenad.



Ja, och vilka är de här herrarna då?



Bror ser alltid lika glad och trevlig ut. Linda får gömma sig i kylen!



I'm hip and cool!



Känner du igen filten mams?


Tankeöverföring funkade inte helt och hållet.


Ja, vad ska man säga?


De ögonen kommer att ta världen med storm.

"Ehhh... hallå? Någon hemma?"

Tuesday, April 14, 2009

Satt på marktjänst

Bloggandet har fått stryka på foten på senaste tiden. Anledningen till att jag inte bloggade efter första april var att jag blev av med mitt underbara jobb och var för deprimerad för att skriva. Sedan tog jag påsklov hemma hos mamsen. Där tog någon form av galenskap över och hunden fick daglig agilityträning med tillhörande långpromenad i skogen. Detta skedde dessutom innan lunch. En vanlig dag hade detta räckt som dagsinsats för min del, men nu var inga vanliga dagar. Eftermiddagar spenderasdes med att tvätta alla rutor på mammas inglasade altan, tvättade, polerade och dammsög hela bilen, badade hunden, skrev tal och tog ytterligare promenader.

Nu är jag dock satt på marktjänst. Igår tog tåget mig från vårvarma Småland till nästan lika vårvarma Göteborg. Här fick man raskt hoppa in i rollen som äkta man. Annas Peter hörde att jag skulle komma på besök och flydde därmed ner till Skåne, så nu är det mitt jobb att sköta hans sysslor medan Anna ammar och byter blöjor. Det skulle behöva skruvas lite på hojen i garaget, men det tar jag senare i veckan. Hittills har det blivit att laga mat (I knoooow! Jag?), lägga in i diskmaskinen, promenera med barnvagn och ta hand om lilltjejen när hon inte äter eller skiter (Det gäller att passa på för det händer inte under långa perioder). Idag har lilltjejen dock sovit på min mage och sett ut som en vettskrämd liten person som står inför en psykopat när hon vaknat. Annars har hon världens underbaraste minspel som man får se när hon väl inte skriker.

Lite brås hon på moster också. Lägger man lillbruden på mage har hon arslet rakt upp i vädret. Det gav mig smeknamnet Paddan på BB. Sedan har hon dessutom en liten hålighet i höger axel. Det måste vara generna. De stora blå ögonen och de fladdrande fransarna är nog dock snarare från mor än moster. Annars är hon trevlig: Hon släpper sig ljudligt vid matbordet, hon äter var tionde minut och ogillar att shoppa på Netto. Precis som en annan då med andra ord minus Nettoogillandet.

Idag bär hon dessutom min hemmagjorda body (Nej, jag har inte sytt bodyn själv, jag har bara dekorerat den) med Maggie Simpson på. Mycket sött om jag får säga det själv. Boken hon fick av mig har hon dock inte fördjupat sig i ännu. Men va katten. Hon har precis fyllt en månad, så hon kan väl få en vecka till på sig. Det är lugnt.

Nähä, nu ska jag servera den ammande mamman en cola light och lite choklad. Kanske bära upp lillfröken för ett blöjbyte. Hon uppskattade dock inte min påklädnad i morse. Jag förstår inte. Hur illa kan det egentligen vara att sitta fast med skallen inne i en body i tio minuter?

Wednesday, April 01, 2009

Vems dumma sill?

1 april har länge vart en av mina favoritdagar på året. Ofta brukar jag gå och smida onskefulla planer hur jag ska sätta dit någon i min närhet riktigt rejält flera veckor i förväg. I morse när jag vaknade kände jag mig en smula besviken. Det kan ha berott på min extremt långa arbetsdag som tog slut 10 timmar tidigare, eller det faktum att jag glömt att jag skulle öppna på jobbet idag och därför befinna mig där en halvtimme tidigare än jag brukar. Jag kan rekommendera att ställa väckarklockan en halvtimme tidigare dessa dagar, något jag inte gjort. Men nej, besvikelsen var mer över att jag hade inte ett sådär suveränt spratt att spela någon under dagen. Då de elever jag arbetar med dessutom kan vara en smula instabila till sitt humör vet jag inte om jag egentligen vågar lura dem utan att riskera en rak höger.

Med lite dysert sinne trots det vackra vädret gjorde jag mig redo att trampa iväg. Just i det ögonblicket kom telefonsamtalet som räddade min dag.
- Hej Ica. Kan du tänka dig att bli intervjuad i radio om att du fått en glasbit i ditt ägg?
När Lotten ringer vid tjugo över sju med en sådan förfrågan kan man ju inte annat än nicka ivrigt och skrika "JA!" i luren.

Sagt och gjort ringde de från radio p4 Sörmland och frågade mig hur det egentligen gick till i morse när jag åt mitt frukostägg. Jag berättade innehållsrikt hur jag dränkt ägget i kaviar och plötsligt känt nåt hårt mellan tänderna som jag till en början misstänkte var ett fiskägg men sedan visade sig vara en glasbit som var lika stor som en lillfingernagel.

Bäst i hela skämtet var när de dessutom hade "informatören Erik Berggren från Jordbruksverket" med på tråden i form av den djefla mannen. Han berättade att det var en olycklig situation och att det ramlade in rapporter om det från både höger och vänster. Rådet han hade till konsumenterna så länge var i alla fall att steka sina ägg innan man åt dem. Jag som tidigare förbannat det faktum att jag inte skivat ägget som jag brukar gav upphov till ännu en idé: att skiva äggen.

Vi var båda hemskt upprörda och jag tänkte då inte äta ägg på länge. Eftersom jag dessutom inte äter kyckling så kunde det inte smittat glas från en kycklingsförpackning i mitt kylskåp. Icke sa Nicke, inte skylla från sig.

Under hela samtalet kände jag mig som värsta Hollywoodskådisen som inte ens var nära att fnissa en enda gång. Jag kände till och med den där glasbiten mellan tänderna. Det bästa med hela grejen var att nu fick jag vara med och lura samtliga p4s lyssnade. Det är ju betydligt fler på bara tre minuter än jag brukar ha en hel dag. Hela intervjun kan du höra här (rulla fram till klockan 8:15, alltså 15 minuter in på den filen), och Lotten har rapporterat om arga reaktioner som genast ställde sig på kö i växeln. Underbart! (Och de kan du lyssna på här! Helt fantastiska!)

På detta har jag:
- fastnat med jeansen i min cykelkedja.
- stått och kämpdragit i dessa jeans framför en hel kö med bilar som stod vid stans järnvägsövergång och väntade på tåget.
- lyckats dra sönder jeansen högt upp på halva vaden.
- fortfarande sitta fast.
- slutligen lyckas komma loss och försöka cykla vidare.
- insett att cykeln inte går att cykla på
- missat tåget jag skulle med
- lossat ett kilo jeanstyg ur navet
- fortfarande inte kunnat cykla vidare
- gått till cykelhandlaren med cykeln
- fått höra att han inte hinner laga mitt enda färdmedel förrän nästa vecka
- droppat blod från mitt finger i en marsipansmet som vi redan hade färgat röd
- blivit hotat med stryk med en Wii-kontroll
- intervjuat en takläggare i tio minuter om hur stor risken är att ramla ner
- trampat på en legokreation i form av ett "spetsvapen"
- hällt sur mjölk på gröten

Tyvärr är allt detta helt sant, och ska jag berätta hur vi fick borra sönder ett helt lås till ett omklädningsrum under gårdagen då jag och en kollega fått springa runt i gympakläder en hel arbetsdag och sedan lekt Mac Gyver för att försöka komma in i rummet igen så kommer ändå ingen att tro mig.

Dock har jag ätit påskbuffé på jobbet idag. Jag och en elev tävlade i äggätning och vi käkade nog sex ägg ihop, samtliga utan glas.