Tunga känslor men snart hemma
Ibland undrar jag om den där karman jag tror på verkligen är
gynnande. För den verkar kicka mig i arslet. Igår när vi hade avresedag steg
jag upp innan Madde och lät henne få sovmorgon eftersom det alltid är hon som
kör första sträckan, och oftast även längsta. Jag kravlade upp och söta Rex
följde mig till hägnet, och ville även vakta mig inne i hägnet, där en lös
utehund inte är särskilt uppskattad. Började med att säga god morgon åt de
kommunala, och längst in i en av burarna låg en kille som inte såg pigg ut, så
jag föste undan alla andra och gick in. Vovven där inne andades ytligt och
rossligt och var biten hela vägen in till skallen och det låg blod lite här och
där. Så jag lyfte upp honom och gick ut. Han bara tittade på mig och suckade
och jag tänkte att nu dör han i min famn. Så jag stod helt sonika kvar med
honom i famnen och lät honom vila huvudet mot mig. Men han kämpade på så jag
tog in honom i operationsrummet och hämtade en säng och en filt och bäddade ner
honom med täcke över sig och satt hos honom och tvättade rent alla sår. Vissa
behövde dock sys, så jag gick och hämtade Raluca som sydde ihop honom. Hon
flyttade över säng och filtar till en inhägnad inomhus och sa att han kommer
bli bra. Det kändes dock inte så när man tittade på hans ögon. Han ville liksom
inte mer, men jag litade på det och gick och tittade till honom en gång var
tionde minut. Sedan var det dags att lasta hundar och sen att säga hej då till
alla som var kvar. Jag knallade in till min lilla kille. Han var död. Hans död
tog nästan hårdast av alla. Dels för att jag hittade honom själv och den
blicken han gav mig. Dels för att han inte var död när jag kom utan dog med oss
där. Jag har inte jättesvårt för själva döden eftersom för många av dem är den
med största sannolikhet en befrielse. Det jag har svårt för är när de dör
ensamma. Att ingen sitter hos dem. Det tar sönder mitt hjärta. Lastningen tog
kanske dryga 45 minuter efter att Ares varit ute på springtur i omnejden och
andra verkligen inte ville ha adaptilhalsband på sig, och då dog han under den
tiden. Ensam. Utan namn. Att dessutom märka det när man redan håller på att
börja storböla när man går runt och säger hej då är fan tortyr med versaler.
Usch gånger hundra.
Somliga hundar är svårare att säga hej då till än andra.
Smiley II är en sådan. Dels kanske för att jag har hans namne hemma i Sverige
och saknar honom så fruktansvärt mycket, och dels för det här var andra gången
vi tog alla hans kompisar ur hans inhägnad men han fick vara kvar. Det ger mig
en klump i halsen att bara skriva. Även om han ju inte ser det så. Pipi är
också väldigt svår. Hon har suttit i hägnet så länge jag vart aktiv, och hon är
fortfarande en så extremt glad och social hund som bara vill krypa in i famnen
på en och samtidigt studsa runt av glädje när man kommer in till henne. Att hon
inte är adopterad är för mig en gåta. Det var svårt att åka från Tassa som
egentligen skulle åkt med oss nu. Och alla som blir ensamma i sina inhägnader.
Jag vet att de flyttar ihop med nån ny i samma stund som vi åker, men det är
just känslan att kompisarna får åka, men inte dem.
Men det har såklart inte bara varit sorg. Gruvbesöket
väntade ju Madde morgonen efter. Slapp jag? Nä! Jag övertalades såklart att
följa med, och satte mig surt i bilen. Åkturen dit var väldigt intressant. 130
på vägar med kratrar i och med energisk rumänsk folkmusik på hög volym. Efter
det var man minsann inte rädd att firas 125 meter ner under jordytan. Jag som
då sa att jag var rädd för sånt och därför inte ville åka gick mest runt och sa
”cool” ju längre ner vi kom. Madde däremot stod och tryckte sig mot hörnet i
hissen med gladväggar och började hyperventilera när vi rodde båt 125 meter ner
i jorden i en sjö där som var otroligt salt. Vi fick en guidad tur och fick med
oss två olika saltprover från gruvan hem trots alla stora skyltar att man inte
fick ta med salt från gruvan. Det coolaste av allt är att det är ett
behandlingsställe för astmatiker, så de åker dit och sitter 4 timmar om dagen i
två veckor eftersom det är så bra luft. Så där längst ner fanns bowlingbana,
minigolf, biljard- och pingisbord, filmhörna och lekplats. Väldigt häftigt. De
slapp då att ta medicin. Där fanns massor av barn som sprang runt och som satt
och kollade på film. Hemfärden gick om möjligen ännu fortare än ditfärden och
jag fick sista biten på film. Väl tillbaka rantade jag ut med vovvar som inte
skulle med oss hem nu, och det var helt underbart. Man skulle bara ha ändlöst
med tid till varje hund. Mina små hiphopvalpar fick utvärderingar skrivna och
lite nya foton på sig. Sedan fick vi packa in bilen och fara till Dora för att
hämta och lämna hundar och låna Alins såg för att tillverka Ares bur. Med oss
på resan fick vi också Japp som skulle med hem till Maria C och där vi skulle
hämta Cochie. Japp var inte glad åt sin första bilresa utan blev åksjuk (många
blir det och sen går det fint resten av tiden.). Saken var att han hade fått
käk precis innan så buren var full med bajs och kräks när vi kom in, och då
blev han ju dessutom så glad att svansen gick som en propeller i detta… Kan
berätta att när vi kom hem med hundarna vid 22 på kvällen låg jag på alla fyra
i den buren med pannlampa på skallen alldeles för länge. Dock kunde vi inte åka
hem till Maria eftersom hon befann sig hos våra förra veterinärer Peter och
Adina på fest, men hon hade med Cochie dit så vi fick åka dit och byta vovve.
Där hade de öppningsfest för nya mottagningen och eftersom båda Madde och jag
träffat dem innan blev vi såklart inbjudna. Alla var uppklädda och fina och där
kom vi i skitiga jobbkläder och luktade allt annat än hallon. Förlåt Sverige,
men du har nog fått dåligt rykte på grund av oss. Vi fick i alla fall både käk
och dricka där vilket var väldigt uppskattat då det som vanligt inte funnits
riktigt med tid för det under dagen. Väl tillbaka i Turda fick vi bära in våra
nya kompisar i kolmörker eftersom det inte finns någon el i hägnet. Så vi
sprang där med pannlampa och såg bara en massa lysande ögon och hörde
öronbedövande skällande över vårt intrång som de inneboende inte var vana vid
vid den tidpunkten. När vi började städa ur bilen kom Lisen och hälsade på. Hon
visade sig med andra ord vara en hejare på att klättra, så hon fick byta plats
till ett eget rum. Dock såg jag under morgonen att hon fick besök av en liten
råtta. Dock inte samma som jag hittade under min säng, för den var död.
Morgonen efter när jag stod och städade Japps burbotten med vattenslangen kom
lilla Sarah travande mot mig. Jag bar in henne igen och hann precis återta
vattenslangsjobbet när hon åter kom, glad i hågen. Då fick även hon ett eget
rum eftersom hon tog sig genom rutorna i gallret. Tur att hundarna inte är
rymningsbenägna.
Innan jag gick upp till hägnet under gårdagsmorgonen
spenderade jag lite tid med Pluto och han fick lite frukostskinka att käka
vilket uppskattades, plus att Rex och Wolfie fick lite tid på tu man hand. Min
privata vakthund Rex kommer jag också sakna otroligt mycket. Chefen erbjöd mig
att ta hem honom, men det skulle nog inte vara optimalt just nu tyvärr.
Obegränsat med tid och plats så skulle jag inte tveka för x antal hundar där.
Nu är vi dock på väg och har nått Österrike. Hundarna har
skött sig ypperligt även om virrpannan Ares lyckades med bragden att slita
sönder en kedja och komma lös. Dock är han ju inte rymningsbenägen så han kom
ju galopperande emot oss med tungan ute och gos i blick. Nu får han trängas med
Alice i hennes bur medan vi rastar de andra hundarna så han är ur vägen. Binda
honom utanför är inget alternativ men eftersom han tar upp så mycket plats i
gången kan han inte sitta inhägnad när vi står still och ska rasta eftersom då
får vi inte ut hälften av de andra vovvarna. När jag körde vid tre inatt trodde
jag plötsligt att jag fick möte på min körbana och blev skiträdd då jag såg ett
par gula ljussken komma närmare. Dock visade det sig vara mina egna och att jag
körde in i en vägg av dimma. Det brukar vara en jäkla dimma i Österrike om
nätterna, men det här har jag aldrig vart med om. Jag klarade en halvtimme
innan jag fick stanna, helt utmattad. Två timmar sov jag innan Madde sen tog
över och började köra. Så nu är det sol och hur fint väder som helst och Madde
kör, så jag ska nog hoppa bak och knoppa lite.