Sunday, June 25, 2006

Vilken mardröm!!
Det var det första jag tänkte när jag vaknade i morse. Då hade nattens drömmar inneburit en Ica som drömde om att fotbollslaget åkte ur VM. Jag kunde inte förstå hur det gick till eftersom Ballack, Beckham och Bartez stod och kastade bollar på Allbäck och Henke. Lucic låg och gjorde armhävningar på planen efter att han fått det som straff för att ha kapat en brasse. Under tiden då han gjorde armhävningarna sattes spelet igång och motståndarna (som var en salig blandning av de flesta lag) gjorde genast mål. Mellberg och Ljungberg lekte chickenrace och gick mot varandra med skallen först (vilket slöseri med dessa snygga skallar). Värst av allt var att Zlatan och Isaksson satt vid motståndarnas mål och byggde sandslott med hjälp av den grussamling som brukar befinna sig i ett straffområde då det nöts ordentligt. I drömmen vaknade jag upp kallsvettig och pustade sakta ut eftersom det inte gjorde nåt att Sverige förlorat precis eftersom det bara var gruppspel. Det är bara en dröm, intalade jag mig om och om igen, till Lagerbäck kom inklivande och försiktigt petade på mig och sa åt mig att vakna eller lägga en straff. DÅ vaknar jag upp till den riktiga världen och ur sömnsömnen, och inser olyckligt att Sverige visst är utslagna ur VM och drömmen var en mardröm i stora mått. Detta fick inte hända. Nu går jag och Emily och badar våra sorger och hundar (även om jag kan slå vad om att hon inte ens märkt att Sverige åkt ut).

Saturday, June 24, 2006

Skåningar är ett orginellt släkte, och roligt. Den humorn passar mig, och jag blir aldrig kallad dryg i den södra delen av Sverige, jämförelsevis med hur ofta jag får höra det uppe i tuna.

Sömnen har lyst med sin frånvaro denna veckan och det var med lite skakig hand jag öppnade första flaskan vid kvart över elva igår. Och fler flaskor blev det, betydligt fler. Nu menar jag inte att jag drack som en svamp utan att min ring som vanligt gjorde partysuccé och jag fick öppna de flesta flaskor.

Inledningen av festen var soft och mycket roande. Ett gäng lata brudar satte sig på rad i bekväma solstolar och drack öl och tittade på när pojkarna i gänget skulle få upp partytältet. Det var underhållning av hög nivå vill jag lova. Några meter tejp, svordomar, ras och hejdlösa skratt senare stod det ett partytält utan vägg på ena sidan och med en vägg fladdrande i vinden på andra. Där satt vi fint och snapsade i plastglas som inte alls blåste iväg så länge de var rejält fyllda.

Dagen flöt på traditionsenligt med sillunch, dans runt midsommarstång (gud vad snurrigt det kan bli), allsång, grillande, lägereld och ännu mer att dricka.

Jag behöll midsommartraditionen med trasiga smalben genom att fightas lite med Annas Peter vilket resulterade i en blå och svulle nedre region av högerbenet. Peter i sin tur svedde av ögonbryn, fransar och lite hår när han kom på den geniala idéen att tända brasan med bensin istället för tändvätska och dessutom stå nära skiten. Och den killen ska vara brandman!
Efter 14 timmars totalt alkoholintag och lite smälta sulor efter att ha suttit med fossingarna halvvägs in i elden beslutade jag och Annapanna att gå och sova. Då hade jag använt mig av många färdigheter med andning och hela snurret. Vi sprang upp och ner i det överfulla huset och beslutade efter lång tid att belamra genomfarten i källaren. Vi låste ute alla kissnödiga festare och hängde ett lakan för fönstret och blåste upp den otroligt tysta och diskreta luftmadrassen.
Där slocknade vi fint och vaknade efter tre minuter genom en människa som letade borttappade extrasängar. Därefter sovs det kanske en kvart innan man vaknade av att någon snarkade ljudligt i ens öra. Då låg vi plötsligt tre pers på en och samma luftmadrass. Då kan man ju gissa sig fram till hur sömnen var. Nej, den var inte god. Plötsligt mitt i natten las det dessutom en arm om mig. Kändes lite fel och jag svarade med en stenhård armbåge rakt in i magen.
"Ojdå, fel håll" mumlade rösten intill mitt öra och personen vände sig och la armen om midjan på det rätta blonda huvudet som stack upp ur sovsäckarna. Hej Peter tänkte jag och spenderade resten av natten med att komponera sånger till snarktakter.

Hemma nu efter mycket alkoholintag, och mindre sömn känns huvudet en smula tungt och inte blev det bättre av en fotbollsmatch som man helst vill glömma. Vad hände? Och vem i hela vetekorn var domaren? Han förtjänade en rejäl spark på smalbenet. Hade jag vart Lucic som ändå ska sluta hade jag riktat sparken mot ett betydligt mer känsligt ställe på domaren när det vidriga hånflinet kom fram.
Nej, jag är ingen bra förlorare.
Ja, jag är bitter.
Nicht gut! Ich habe die nase voll!!
Herr Ober, eis bitte!

Thursday, June 22, 2006

Hrmf, alltid lika trevligt att komma hem. Kvart över fyra stod jag redo vid stationen och hade stressad mig svettig dit. Naturligtvis är tågskrället rejält försenat, och naturligtvis skulle halva Sveriges befolkning och några till åka med just detta tåg denna kväll. Eftersom jag erhållit vassa armbågar och är mycket van tågåkare studsade jag snabbt in och tog en sittplats. Hann göra det bekvämt i en halvminut innan jag blev bortkörd. Enligt mig skulle då de som hade sittplats hunnit in och tagit sina platser vid det laget, så jag slog mig ner på nästa lediga säte. Jag hann byta plats tre gånger innan jag insåg att alla sittplatser i tåget var upptagna. Ståendes fick jag fippla med mobilen, få skäll för jag hade en konstig biljett, lyssna på musik och samtidigt hålla balansen hela vägen hem till hultet. Dessutom kunde inte killen bredvid mig lösa sin korsordsbilagas barnkryss. Jag kände att jag ville stötta honom lite, men kom på mitt och Idas tappra försök till korsordslösande i måndags. Vi var förbannat duktiga på att hitta på egna ord, och lägga till rutor. Jockey stavas utan e, de som finns större i Indien än Afrika är Ilefanter och det där slottet på fyra bokstäver som inte var borg gav magsår. Vi räknar nu iskallt med att vinna två biobiljetter med ett korsord med hemmagjorda rutor, påhittade ord och flera överstrykningar med bläck. Med andra ord stod jag tyst och erbjöd inte killen min hjälp.

Väl hemma ställer jag mig och spanar efter en silvrig Skoda, eftersom jag promt inte ska gå hem, men utan större resultat. Märkbart irriterad tar jag upp mobilen med sparsamt batteri.
"Va? Har du redan kommit? Vi hade visst glömt bort att du skulle komma hem. Vad är klockan?"
Tack för den. Det känns så bra att man är efterlängtad (läs bortglömd) och uppskattad (läs förvirrande). Tillslut kom jag åtminstone hem och ingen kunde förstå varför jag såg ut som en skurborste i ansiktet. Sur. Jag muttrade en salig ramsa om glömska morsor, sega släktingar, önskvärda ungar, svettiga tågresenärer med korsordsproblem, jobbiga klädprovningar, och varför inte lite gnäll om dagens ungdom med när jag ändå var igång. Därefter tog jag och vovven en runda i skogen och det var hennes tur att bli sur eftersom jag inte tillät henne ta ett eller femton dopp i sjön. Jag ville inte bada och då badar inte hon heller.

Under eftermiddagen gjorde jag och Empo ett tappert försök att hitta midsommarkläder åt mig. Empo förtjänar nog en bragdmedalj, och ett pris för orginell smak. Våra stilar har inte mer gemensamt än att kläderna (oftast) är gjorda av tyg. Små 50-tals klänningar, blusar med volang, prickiga kreationer och bredrandiga linnen som fick mig att se ut som en bred motorväg regnade över mig in i provrummen. Hela tiden med orden "Stöna inte så prova nu jag måste se och godkänna sluta pusta den var ju jättefin jag blir tokig på dig prova den här med sluta säg att den inte passar den ska du ha!" i samma andetag. Vimmelkantig och beundrande för Empos ork köpte jag tillslut två toppar på rea för att göra henne glad. Troligtvis kommer jag inte använda dem, och det var främst byxor jag var ute efter, men vi hade ju en trevlig eftermiddag i alla fall.

Sunday, June 18, 2006

Min lilla hund är precis som sin matte. Hon är väldigt modig och inte rädd för någonting. Ironi är något som inte heller alltid går fram. Jag har en fegis till hund. Det är läskigt när jag smäller bubblor med tuggummit, och ännu värre när jag går lös med dammsugaren eller en griptång. Andra hundar är farliga. Åtminstone när man går lös. Har man på sig koppel kan man ju låtsas att man är tuff och skälla och förbanna att man sitter fast, fast det egentligen är den bästa trygghet som finns. Gula cykelvagnar är ju mardrömmen själv. De kan inte passeras frivilligt utan man måste dras förbi dem och då dessutom vara helt övertygad om att bli anfallen och uppäten av denna läskiga manick. Tunnlar är hemska då det ekar farligt i dem. Slutligen kan även lådor, hip hop, cyklar, kastruller och trädgårdsmöbler attackera när man som minst anar det.

Detta är min cooling till hund i ett nötskal. Idag kom vändningen och tuffingen i henne växte snabbt och farligt. Vovven startade ett slagsmål mot en PET-flaska i sjön. Först var den med väldigt farlig, men modet ökade och tillslut var det ilskna skällanden, dova morranden och hårda slag med tassarna som gjorde att PET-flaskan besegrades och sakta dalade ner mot botten. Jag har aldrig sett en så mallig hund strutta förbi mig med svansen i topp och en mäkta belåten min. Ända tills en pinne gick av med en liten smäll och allt var precis som vanligt igen: farligt.

Saturday, June 17, 2006

När man får gå och handla alkohol på Systemet känner man sig vuxen. Jag har fått shoppa där i fyra år nu och är med andra ord nästan Väldigt Vuxen. Nåväl, som Väldigt Vuxen knallade jag in där med bestämda steg idag. I dörren kom jag på att jag inte sminkat mig och det brukar medföra en hel del problem när jag går till bolaget utan att ha smink på mig. Till exempel kan jag bli vägrad att handla eftersom fotot på mitt körkort inte är tillräckligt likt mig för att vara jag. Det var en smula förvånande när det inträffade.

Väl inne på tryckte jag ut en nummerlapp och suckade väldigt demonstrerande och kände att jag minsann numera hör till en storstad där man får plocka åt sig sina alkoholhaltiga varor direkt. Så fungerar det inte här utan man får vackert vänta på sin tur och framföra vad man vill över disk och se på när de gamla tanterna går iväg i sakta mak med sin alkisvagn för att hämta ens varor. Som numera stressad storstadsmänniska som är van vid den stora stadens tempo är detta närmare någon form av tortyr som framkallar magsår av stress. Tack och lov dricker jag ju mest öl och sötsliskiga cider, och inte franska viner med krångliga namn som man får stå och stamma fram på knagglig skolfranska(jag som aldrig ens läst franska i skolan, men det lät bra).

Massa folk hade samma idé om att inhandla alkohol som jag och då får man vackert ställa sig och förbereda sig på eeeevighetslååååång väntan eftersom endast två tanter bemannar kassorna och folk är visst svältfödda på alkohol i värmen och ska ha allt som finns. Fem gånger under tiden jag var där fick tanterna gå och plocka ut skyltexemplaret från montern och sälja. Då är det rejäl åtgång. Kände mig ännu mer vuxen när jag gick runt och studerade nyheterna och bestämde mig för att jag faktiskt hade råd att unna mig en Bacardi Breezer nu när det snart är midsommar.

Mitt nummer hoppar efter evighetsväntan äntligen fram. Snabbt är jag framme, langar upp leget och rabblar min beställning. Då får jag plötsligt en tablettask i gåva för att jag var under 25 och visade leg utan att de frågat om det. Väldigt vad känslan av vuxenhet kan raderas snabbt.

Friday, June 16, 2006

Jag blir mer och mer förvirrad för varje vecka, men det kanske är meningen. Man kanske med måste inse saker innan man kan förbättra dem. Känns det logiskt?

Är Sverige vidare till åttondel? Jaha, det var ju också ett sätt att ta ut segern i förskott. I och för sig tror jag inte T&T vinner mot Paraguay eftersom de har en sisådär åtta, nio man i försvaret, och då med andra ord har väldigt få spelare högre upp i planen som ges möjlighet att göra mål. Och utan att göra mål vinner man inga fotbollsmatcher. Och varför ska vi egentligen tappa poäng mot England. Så fruktansvärt bra i form verkar de inte vara.
Tack och lov för att Zlatan plockades ut. Jag tror skadan var fejkad, men det är ju bara min personliga hypotes. Jag tror återligen det var tur att Isaksson var tillbaka mellan stolparna, för trots att Paraguay inte precis ledde matchen gjorde han avgörande agerande på inlägg vilket enligt mig är en av hans specialiteter.

... och det här var en krystad uppdatering. Det är mer virrvarr innanför pannbenet än vanligt och det gör inte bloggen intressantare att läsa. Då ska man inte uppdatera. För övrigt uppdaterar jag nog främst nu eftersom jag började skriva, glömde bort vad inlägget skulle handla om och skrev lite till för att jag inte orkar sudda och gå bort.

Sunday, June 11, 2006

Vilken trevlig hetta det är ute. Helt underbart. Har legat och stekt fläsket i princip hela dagen och ser nu ut som en nykokt kräfta, minus tentakler och många ben.
Dagens enda utflykt tyckte jag skulle gå till affären för att köpa cola light, medan mamma tyckte den skulle gå till kyrkogården för att plantera dessa otroligt tradiga blommor. Hon menade att de måste vara döda därborta, och jag sa att det är ett vanligt fenomen och ett av kraven för att få ligga på en kyrkogård. Mamma uppskattade i denna stund inte alls min slagfärdiga humor och vi röstade och mamma vann eftersom hon hade fler bonusår tillhanda i röstningen. Jag gjorde då något jag förr intalat mig att jag aldrig skulle göra. Jag körde till kyrkogården i blå träningsshorts, svart alldeles för kort linne och svarta flip flops. Så oanständigt klädd borde man inte ens få besöka en kyrkogård, men jag var mest bärhjälp till mamma och sen strosade jag mest runt och funderade på vilka livsöden som samlats där. Kyrkogårdar är ganska fridfulla och trevliga att bara strosa runt på och fundera. Dock tycker jag inte om anledningen till att jag är där oftare numera. Torsdag är en dag jag helst vill hoppa över. Även om det är fotboll då. Förra året var det sista gången jag dubbeltränade på Forever. Just den 15:e. Hualigen.

Trevliga mc-exet ringde innan och menade på att jag väl kunde ta ledigt på måndag och ut och åka med honom. Här tycks vi inte förstå att man inte kan ta ledigt hur som helst. Jag var snäll och erbjöd honom köra de sex milen extra för att komma och hälsa på mig så kunde vi åka runt där under kvällen. Av någon anledning fann han inte alls detta lika tilltalande. Där fanns inte samma mjukglass. Jaja, här är man bara mjukglassällskap. Jag som inte ens tycker om mjukglass.
Vad i hela friden hände?

Uppladdade efter kyckling- och pastasallad sitter hela gänget bänkande på altanen framför tv:n. Hunden finner det mycket roande med så många tjejer på samma ställe då dessutom två ligger på golvet och går runt och delar ut pussar och tvåhundra kilo päls.
Ut på planen kommer gulklädda Sverige. Bara det, både gula tröjor och shorts. Blå shorts om jag får be. Henke har ju matchande cykelbyxor oavsett färg.
Där sitter vi och skriker, river vårt hår och är övertygade om att om bara vi fått chansen att vara förbundskaptener hade vi vunnit med 17-0. Eller, det hade räckt om vi fått komma in på planen. Vi hade spelat 100 gånger bättre än landslaget. Tyckte vi och var bäst som vanligt i fantasin. Hur kan vi förlora mot det sämsta lag(enligt media) som någonsin tagit sig till VM? När de dessutom spelar med en man mindre majoriteten av matchen! Hade jag vart i Växjö hade jag blivit tillsagt sisådär hundratusen gånger att för i helvete sitta still, men lätt i ett sådant läge! Var var alla spelare? Och när? Och hur? Lilla målis fick ju inte slita ihjäl sig, men det han gjorde såg stabilt ut, och varför varför varför i hela friden får inte Källström spela från start? Är vi säkra på att det inte är Lagerbäck som fått hjärnskakningen och inte Isaksson, eller det kanske smittar? Efter gästerna lämnat altanen efter efterrätt och i alla fall ett par skådade mål då Argentina mötte Elfenbenskusten var jag tvungen att ta en arg skiva i mini discen och ut och vandra med ilskna steg. Det slutade med att mamma oroligt ringde på mobilen som var hemma och trodde jag blivit kidnappad. Detta gjorde mig ännu mer rasande så jag la mig under kudden och vägrade komma fram mer.

Finns det något tråkigare i världen än blommor? Tvingades ut och handla sådana igår och jag höll på att smälta av tristess. Jag tittar hellre på en soptipp. Just kanske eftersom jag vet att när man väl masat sig till blomsterhandeln tar det x antal timmar innan man kommer ut. Hur svårt kan det vara att välja ett gäng blommor? De vissnar ju ändå, eller går av på mitten som stackars Frans, som jag innerligt hoppas får vatten som han ska.
Efter samtliga timmar i blomsterhandeln gick jag raskt och födelsedagsbytte en tröja och inhandlade två sverige-tröjor och ett par sverigestrumpor. Det hjälpte ju föga.

Dagen gav inget stillasittande. Jag kan inte riktigt förstå var helgerna tar vägen. Det kanske är lika bra. Laga mat tar ju en himla tid har jag insett, men den blev uppskattad och det är ju huvudsaken.

I dagarna två har jag och vovven ömsom haft trevligt ömsom skrikit. Idag exempel vis inleddes promenaden med en snabb harjakt och påhälsande av en hund två gator nedanför. Jag var måttligt glad och sprang ilsket brölande efter i mina flip flops som inte ville sitta kvar på fötterna. Jag fick springa barfota och klev på en glasbit och fick en speta i arslet när jag skulle över ett staket. Ändå försökte jag koka ner lite när hunden väl var infångad och efter en snabb utskällning var allt bra och vi gick och hade simskola. Vovven tror inte hon kan simma. Börjar jag då skvätta vatten för långt ut dit hon anser sig inte kunna ta sig ställer hon sig och skäller ut mig. Sådan matte sådan hund. Skäll och håravfall.

Friday, June 09, 2006

VM-premiär!
Det var på tiden. Ny tv är inköpt och snart installerad. Nu behöver jag inte plågas med top model mer, och slipper känna mig i vägen när jag vill se VM. Detta löser sig på mycket bra sätt. Inledningsmatchen blev ju målrik åtminstone, och en smula underlig måste jag säga.
Nya sverigetrosor är inhandlade och jag fick en svensk flagga i födelsedagspresent igår. Den kommer bli välviftad. Jag håller dessutom på att skapa gruppsammanhållning via likadana sverigetröjor åt samtliga plus lite fotbollsteori om dagen för de som vill lära. Vi har ju tid om man säger så.

Födelsedagen igår kändes lite tragisk, men ändå bättre än jag hoppades på. Mobilen gick varm och mina trevliga växjövänner kom ihåg trots kort kännedom, men det är kanske för att jag har en tendens att bli tjatig. Mamma kom på snabbvisit med hund och solros. Solrosen såg ledsen ut, men hunden var glad. Mamma var nog mest sliten där hon hasade fram med sina kryckor.
Hade ofrivillig full fokus under en timme på förmiddagen. Det var en högst obehaglig känsla och jag var tvungen att gå och duscha för andra gången den dagen. På det hela kände jag mig mer puckad än vanligt, samt att jag var tvungen att dela med mig av sidor som jag verkligen aldrig sagt till någon. Att göra detta bland fem andra personer som man känt i fem veckor var tufft, men man måste ju utsätta sig. Jotack. Det var tydligt.
Kvällen spenderades helt ensam. Ensam i huset kände jag mig bortglömd så jag knallade ner på stan. Där gick det bara stora kompisgäng samt nuttiga små par överallt. Med andra ord ökade känslan av ensamhet och jag kände mig tragisk som lallade runt på Åhléns ensam på födelsedagen. I ren protest gick jag och köpte en cola light, stegade tillbaka och slängde mig upproriskt i soffan. Ingen märkte min upprorsstämning och jag fick helt enkelt ligga där och dricka utan att slänga käft om saken. Troligtvis lika bra.
Under natten samtalade jag med en människa i dörren som inte alls visade sig vara en människa utan en siluett från min solros eller något. Alternativt en mycket asocial människa som inte ville svara trots att den öppnat min dörr och stod kvar mitt i natten.

Nu sitter mor, bror och dennes flickvän på altanen och kollar på Galenskaparna trots att jag upplyst mor om att vi redan sett just den revyn. Till min födelsedag fick jag välja middag. Sas det. Jag valde sushi alternativt kräftor och kom hem till oxfilé, nypotatis och bearnaisesås. Fråga inte mig var kommunikationen brast. Jag kanske sluddrar i mina önskemål. Jag fick dessutom presenter. En trevlig tröja som kanske inte är min stil, men som var roligare att ge än ett presentkort. Jag fick skylla mig själv som inte önskade mig något... vettigt, enligt bror. Mor skrev ett kort om en diktafon eller liknande och garderade sig med att hon kanske bara bidrog med en del av den eftersom hon inte har en susning om vad en sådan kostar. Bror menar åter att jag borde önska mig en mp3-spelare som normala människor. Slutligen fanns ett paket från släkten. I den låg Nettos wannabe Magic bullet. Är det en pik att jag borde börja aktivera mig i köket? Med kom även en liten bok med olika recept, barnvänliga, fettfria och med varningstriangel. Hm, det sista låter som en utmaning att laga: "Panerad vit flugsvamp på en bädd av mustig smörblomssås med tillhörande taggtråd"... eller något ditåt.

Veckan lider åter mot sitt slut, och jag vet inte riktigt var jag hör hemma.
I Växjö ses jag snart igenom och det skrämmer något så förbannat. Inte ska väl folk ehöva veta vad man är mest rädd för? Jag är väl inte rädd för något? Mer än mörker, höjder, grävlingar, hårgelé, glassbilen, Skorpan, levergryta, stora soptunnor, spindlar och sisådär hundra tusen till småsaker. I ärlighetens namn: Nej!

Tuesday, June 06, 2006

Dagens dag har nog varit en sådan dag som inte riktigt accepteras när man egentligen ska hålla sig still. Dagens göromål:
* Agillity med vovven.
* Nån form av motion. Dumt antagligen.
* Betraktande av hopptävling.
* Hemfärd.
* Badning av ett stycke lerig hund.
* Badning av mig själv, lerig efter föregående bad.
* Ett åk till Maxi för shopping åt mamsen.
* Cyklande till fotbollsplanen.
* Support, grymtande och skitsnack vid planen.
* Cykling till Jens och umgänge med honom.
* Hemcykling
* Promenad med vovven

... och någonstans i detta skeede gick luften ur Ica. Jag känner mig som en gammal pensionär som inte orkar något.
Egentligen finner jag situationen en smula komisk. Nu orkar jag ingenting längre. Tröttheten ligger som en hinna över mig. Mycket omotiverat. På detta så tar nu alla mina förslitningsskador ut sin rätt. Idag steg jag mycket dumt i en mycket dum situation. Har haft ont i mitt dumma knä på tok för länge nu och det går inte över. Nu kan jag börja förbanna mig själv för jag tränat sönder så mycket, men hallå! Så dax att göra det nu. Hrmf. Ibland undrar jag om det över huvud taget finns någon poäng med att vara efterklok mer än att man får förbanna sin egen dumhet. Kanske också hoppas på att bli klokare till nästa gång. Vilket jag starkt betvivlar att jag blir, och till vilken nästa gång?

Idag är det Sveriges födelsedag och likaså min farmors. Jag fick först en halv hjärtattack då jag i förmiddags fräste förbi polisstationen aningens fortare än de 50 kilometer i timmen som anses tillåtet. Detta brukar vara helt riskfritt då det sällan syns några blå människor i denna byn. Nu var det istället 200 russin med rullatorer och ett helt gäng poliser som firade dagen. Jag blev så rädd att jag gasade iväg. På vägen hem var jag åter en trafikfara då jag höll på att mangla ner hela musikkåren som dumt nog valt att spatsera mitt i gatan. Hur klurigt är det när det finns folk som har mycket att göra och befinner sig i hårda bilar omkring dem? Jag blev stressad bara av att se dem. Jeez.

Imorgon blir det fotboll igen. Mycket trevligt även om jag snart i ärlighetens namn springer ner och sparkar ner något lags målvakt och begär att som straff få hoppa in själv. Är det förhandlingsbart?

Tråkigast just nu är att när jag väl har tid att skriva finns det inget där. Jag känner mig helt blank och tom i bollen. På något sätt som jag inte kan förklara känns det som man förlorar på vilket håll man än spelar.

... och nästa gång man bloggar kommer det vara som en gamling på 24(!!) år! (Oerhört ful siffra) Vad har jag sysslat med efter studenten? (Mer än kört truck, vart i Australien, Thailand, Singapore, Egypten, lekt dagisfröken, pluggat och bott i Malmö, pluggat i Växjö, flyttat till Eskilstuna och försökt reda upp mitt liv?)

Monday, June 05, 2006

Det är minsann tur att man alltid ser så hemskt representabel ut när man lämnar huset. Eller inte. (Ni som inte vet hur jag går på systemet i regnställ som luktar blöt hund, hur jag nu i Växjö går som den naturliga albino jag är iförd mysbrallor och tröja, hur jag tränar i t-shirts som kunde knäcka extra som fyrmannatält och har gått på fest i orangea strumpbyxor och godishalsband får nu då veta att jag var en smula ironisk. (Sådant når inte alltid fram har jag börjat erfara))
Nåväl. Jag stod inne i byns gamla kiosk som nu blivit byns enda thai-restaurang och väntade på att min och mamsens mat skulle bli klar. Vädret var väldigt varierande och jag hade kört förbi två väldigt lokala regnskurar, en hos grannen och en vid fotbollsplanen. Nu när maten väl var klar och jag skulle ge mig ut började det vräka ner hagel från himlen. Den lilla thaifamiljen som i stilla ro satt och åt for upp och såg ut som de sett Jesus eller nån annan oidentifierbar person. Fram med kameran och sedan vände de sig till mig.
- Solly solly, ale you going outside?
- eh, yes
- Can I take a picture of you in this weather?
Snäll som man är ställer man sig fint i haglet och blir pissblöt och fotograferad.

Nu dök ex och Mc upp. Nice. Eller nåt.
Sakna är ett konstigt begrepp som aldrig lyckas bli riktigt tillfredsställt.
När jag är i Växjö saknar jag alla underbara klassisar och kompisar norrut i Sverige, och hunden på hemmaplan.
När jag är i Etuna saknar jag hunden så det gör ont.
Nu när jag är hemma saknar jag Växjöfolket och de underbara norrut.
Åsa och Annapanna saknar jag mest hela tiden eftersom vi ses så sällan.
För att vara djup funderar jag på att jag ändå trots alla snesteg är väldigt lyckligt lottat som lyckas ha underbara människor i min närhet nästan jämt.

Denna helgen har jag varit så störig mot bror att han nu flyr till Karlskrona för att slippa mig de övriga två dagar jag har hemma. Jag förstår honom till fullo. Men eftersom jag är hemma så sällan måste jag leva upp till min image som störig lillasyster lite extra då. Dessutom förbereder jag honom på att tänka en tanke till innan han skaffar barn. Tänk om han får en dotter... som visar sig vara lika knasig som jag. Då måste han ju tränats innan så han står ut.

Just fenomenet att jag är knasig får jag nya bevis på varje dag. Mina drömmar berättar det för mig varje natt. Jag tror jag vill äga en landslagströja(ja, en ny modell, plus att jag glömt min i Etuna) eftersom jag drömt om egendesignade tröjor två nätter i rad nu. Dessutom blir jag ännu mer nojig med mina tvångstankar om låsta dörrar och släkta lampor när jag drömmer som inatt. Sen att det kommer en cowboy och ett gäng människor som bryter sig in hos mig för propagera om hur fel det är att vara rik (vilket jag är i drömmen. Underbar tanke), och hindrar mig från att stänga dörren genom att proppa den full med mynt. Mycket motsägelsefullt. Jag menar, då blir jag ju ännu rikare.

Nåväl. Just nu går min blivande bestseller ganska segt. Jag tror saker man glömt kommer ikapp när hjärnan mot vissa protester börjar fungera igen. Farligt värre.
Ida- nästa gång vi ses är det veckans höjdpunkt: volleyboll! Tänk vad lättroad man kan bli när resterande tid spenderas i ett uttråkat tillstånd.

Ska försöka titta på Zozo med text idag. Det var svårt att förstå nånting utan text. Jag talar tyvärr inte bra libanesiska.

Sunday, June 04, 2006

Poker är ett intressant och lärorikt spel. Detta fick jag erfara i fredagskväll då jag for hem till en av fotbollsbrudarna efter att ha kollat på herr b-lagets match. Jag var frusen, huttrande, trött och rastlös. Vi var tio spelare och en allergiker som satt vid sidan och drack öl för att inte snora ner korten. Sämningen var tyst och laddad med bara en äggklockas stressande tickande i öronen. Mycket stod ju på spel. Hela 50 kr var hade vi lagt i potten. Det tog i min fattiga student/ickestudent- budget. Särskilt när jag trots att jag är en vinnarskalle inte ställt in mig på att skrapa ihop hela potten och åka hem. Så blev inte heller fallet. Med mitt närminne blev spelet aningens slarvigt och tafatt trots att jag fick tålmodiga förklaringar hela tiden om vad marker var värda och huruvida två par var mer värt än triss (vilket det inte var). Ett trevligt giv då äggklockan hunnit ringa några gånger och Ica började känna sig måttligt trött i huvudet fick hon upp två ess på handen. Givetvis gav hon sig inte heller utan bjöd när alla andra bjöd. Det låg två femmor på bordet och det gav mig ett fint tvåpar. Tillslut var satsningen hög och för min del innebar det "All in". Nonchalant slängde jag korten på bordet och blev slagen eftersom lilla koreanmajsan satt med en tredje femma. Jag åkte hem och sov och körde vilse på vägen.

Igår var jag och fjanten ute på promenad(er). Det gick kalas och jag var så stolt över henne då hon lös klarat att gå förbi fyra tyskar med fiskespön, ett russinpar med resväskor och en cyklist med styrsvårigheter. Tillslut kommer vi till en av skogens grillplatser där korvdoften låg tät. I mitt stilla sinne insåg jag att det skulle vara att utmana ödet att låta vovven gå lös förbi sådana frestningar. Alltså kopplade jag upp henne och trallade förbi. Jodå. Det gick bra, men då märker jag att något inte är som det ska. Jag känner mig förföljd och vovven gick och glodde bakom oss. Vi är förföljda av en spädis. En liten knodd som bara är två äpplen hög kommer efter oss i en faslig fart för att vara så liten. Jag försöker öka tempot men det var inte uppskattat. Tillslut blev jag orolig för att knodden skulle gå vilse och fick ropa både en och fem gånger innan föräldrarna kunde slita sig från sina korvar och sätta efter den nu högt protesterande lilla kotten.

Även under söndagen har förföljelsemanin hängt med. Var ute och knallade i skogen med lilla vovven. La märke till en knallorange tröja som låg bredvid ett träd. En snabb blick och jag knallade på. Då far det ut en jättelik schäfer bakom trädet och skäller som en galning. Jag blir så in i nordens rädd att jag vrålar rakt ut och påminner om en fjollig blond brud med stora bröst i en amerikansk high school-film. Det finner jag inte smickrande. Den totala förnedringen då hela gänget med hundar på sökträning som stod 50 meter framför och gapskrattade åt mig var inte heller uppmunntrande. Hrmf, jag som aldrig blir rädd.

Nyss sa min ömma moder åt mig att sätta mig ner och hålla mig lugn. Hon blev visst nervös och stressad av mig. Gruff. Tycker mig ha hört det ofta på sistone. Dessvärre vet jag inte vad jag ska göra åt det. Jag är ju inte direkt tillåten att sticka näsan utanför dörren och rusa av mig allt. Dock är jag väl en smula olydig och kan inte hålla mig hela tiden. Det är rätt nedslående när det känns som man misslyckas vilket val man än väljer.

Intressant upplevelse under veckan var även då jag fick nada. Det betyder inte att jag inte fick ett skit utan att jag fick nålar i öronen för att stimulera inre organ och kanske lugna ner mig ett par hekto. Utrustad med fem nålar i varje öra och en uppe i huvudet la jag mig på madrassen och gick in för att slappna av. Det gick käpprätt ner mot varmare breddgrader och jag kände hur en praktfylla var nära att slå undan benen på mig. Jag blev med andra ord snurrig som en förvirrad ko och illamående så magen hotade att komma på besök utanför munnen. Vem behöver alkohol? Sätt nålar i kroppen istället. Till slut stod jag inte ut utan klev upp. Vid trappan insåg jag att jag aldrig skulle komma upp och ställde mig där och ropade istället tills någon kom, ledde in mig i rummet och plockade bort nålarna.
"Vad bra. Reagerar du så här betyder det ju att nålarna har effekt. Det här borde vi göra ett par gånger i veckan på dig.."
Ett par gånger i veckan?? Är människan inte frisk? Nej, antagligen inte, men jag blev rädd ändå. Bäst under veckan har varit att jag beviljats en halvtimmes promenad varje dag för att inte slå knut på mig själv eller driva de andra till vanvett. Det senare går nog tyvärr inte att undvika ens med en promenad. Hela min uppenbarelse tror jag har en förmåga att driva folk till vanvett.

Nog om det. Jobbigaste veckan hittills. Trodde inte människor kunde komma i samma storlek som en lång sparris, men jodå. Värst av allt: Jag kan ingenting göra åt det. Hur gärna jag än vill. Jag får dessutom inte. Dessutom har jag fått på tok för många antydningar att min mask är en smula genomskinlig. DET tycker jag INTE om.

Nu fyller jag gammal om ett par dagar och det kommer bli en mycket traumatisk dag. Men strunt samma. Sedan börjar ju VM och top model är ett minne blott. Tack och lov.