Thursday, July 28, 2005

Första riktiga fotbollsträningen för min del på ett helt år. Jag hade nästan glömt hur underbart det är. Exempelvis: Under hela träningen vräkte regnet ner. Det gör nickbollar väldigt underhållande då man blir alldeles grön i ansiktet av blöta gräsfragment då bollen möter panna. Man tenderar även att ofta stifta nära bekanskap med alla djur som lever i gräset eftersom halkan blir oundviklig när skolsulorna är proppade med blött gräs. För att inte tala om det härliga hastighet bollen får upp när den tar i denna fina gräsmatta. Det är 0-100 snabbare än en Ferrari. Fast med extremt kass styrning. Kanske berodde den kassa styrningen även på att jag inte precis befann mig på min bästa position när vi spelade. Istället för att befinna mig i mål (det finns ju två målisar nu som verkligen är där på riktigt året om och inte bara kommer nedkvistamde från Eskilstuna sådär när det passar henne), hamnade jag visst på yttermittfältet. Vänster av alla jäkla sidor! Med anledningen att jag ju kan springa. Jo, det var väl det enda min snälla tränare kunde komma på, och den platsen där jag gör minst skada, för hantera bollen med fötterna när jag inte ens hanterat den med händerna på ett år är dömt att misslyckas.
Märkte slutligen när röken stod som en dimma över hela planen fylld med svettiga spelare att mina skor inte använts på ett år. Envis som jag är sprang jag på hela träningen för att inte få pikar att jag slöat till mig i norrland. Det var dock inte utan grimaser. Efter cirka 15 minuter började min vänstra stortånagel ömma. Efter ytterligare 15 så även den högra. Då ska man om man är klok kliva av planen, men vem är klok egentligen? Så nu sitter jag här med en präktig blånagel på vänster tå och en halv på höger. Jag ser fram mot en mycket sömnlös natt då jag varje gång tån nuddar täcket kommer att vakna. Eftersom mina fötter är oerhört frusna av sig och trivs i värme kan jag inte sova med dem i fria luften.
Därför fick jag även gå ut med hunden som en annan luffare iförd flip flops och uppvikta mysbrallor från -99 i det härliga sommarvädret.
Nu återstår det att se om jag kommer upp ur sängen imorgon.

Sunday, July 24, 2005

"Efter barn kommer boll." Detta fick man ju klart inpräntat i huvudet på körskolan. Jag har dock alltid formulerat detta fel och ibland gått och tänkt "efter barn kommer boll efter barn kommer boll." Vad spelar det för roll? Ska jag undvika att köra över bollen då? Ja, så var fallet idag iaf. Barn efter boll alltså. Eller, rättare sagt, först en innebandyboll, sedan en klubba, och sist en argsint pubbeunge på inlines. Duktig som jag var hade jag bromsat redan när bollen kom och undvek då att mangla både klubba och tonårskotte. Mycket konstiga saker fick man lära sig på körskolan, men det var första gången jag fick erfara att denna teori stämde.

Med rinnande/kliande ögon, rinnande/kliande hals samt rinnande snok kanske jag borde undvika att låta hunden sova i min säng. Men å andra sidan: Den som kan neka hennes löjligt underbara stora ögon saknar nog viktiga delar av sitt hjärta, alternativt sitter inne med en stor dos självdiciplin. Jag gör inget av det. Med andra ord kommer mina kottar imån tro att Fröken Ica går och gråter för sig själv. Ja, i och för sig, jag har ju öppningen, och det skrattar man inte gärna åt.

Sunday, July 17, 2005

Precis som jag trodde: Jag satte mig och tittade på gamla kort nere i källaren. Mamma la i en maskin tvätt. Det var visst jobbigt för då var det dags för en powernap. Till klockan 15 då det var fika och lite mer korsord. Det hela slutade med att vi åkte och handlade för att sedan bege oss till agillitybanan och träna vovven. Myyyyyycket trevligare än att städa ju.
Bror skulle komma o flytta tunga grejer och snart är det dags för kvällsmat.
Vädret är så tråkigt!! Bara grått och blåst och kallt. Men ändå, idag är då en sådan dag som jag ansåg att jag skulle få ligga inne och läsa hela dagen utan dåligt samvete. Dock hade mamma andra planer. Jag ska städa källaren. Förstår inte varför hon måste vara så himla effektiv på semestern bara sådär. Just när jag är hemma med. Igår när jag var i Växjo och knallade på stan hela dagen hade hon inte gjort ett dyft. Jaja, man får väl hjälpa till när man är hemma. Det är nog inte mer än rätt. Hittills lagar jag ju bara maten till oss och rastar hunden. Och det gör jag ju dessutom av lite egoistiska orsaker: Lagar jag maten får jag ju välja vad vi ska äta och då blir det ju nåt jag gillar. Rastar jag hunden får jag vardagsmotion samt lite tid att lyssna på hög musik och bara vädra mina funderingar.
Med andra ord: Idag bli det städning. Detta är dock ett projekt som hållt på i flera år. På somrarna börjar vi städa källaren. Vi blir aldrig färdiga och resten av året kånkar vi ner saker som inte får plats, eller som vi inte vill ha, ner i källaren. Så trots städningen blir det rörigare och rörigare för varje år. Dessutom kommer vi aldrig så långt eftersom man hittar massa kul saker. Denna gång har jag dock sagt att varje sak som inte ska slängas ska fotas och läggas upp på tradera i hopp om att nån gillar köpa begagnat skräp. Som fattig student måste man ha lite hopp till människan.
Frågan är nu hur långt det här komer gå. Klockan är snart 13. Mamma sitter och löser korsord, hunden sover och det är bara två timmar till klockan 15 och fikatime. Efter det brukar mamsen vilja ha en eftermiddagslur och sen är det dags för kvällsmat och hela köret. Vad ska vi hinna idag? Det är ju snart läggdags ;)
Har nu suttit med och kollat på åttiotalsmusik på tvåan. Vad nostalgiskt! Mamma ser skrämt på mig när jag minns saker från -84. Det är för tidigt. Å andra sidan har hon vant sig vid att mitt minne är skrämmande bra, men att jag däremot skulle kunna glömma mitt huvud varsom om det inte satt fast. Trance Dance, mina största idoler nånsin tror jag. Som jag skrålade till deras LP när jag var fem. Jag älskade dem och satte ihop värsta mimshowerna med hjälp av bror, mjukisdjur samt lite kastruller att ha som trummor. En video med Trance Dance visades nu. Mamma blev rörd, jag blev varm i hela kroppen och bestämde genast att jag skulle hitta kassetten som jag tvingade mamma att göra till mig utifall LP:n gick sönder. Sådan musik ska inte få falla i glömska. Dock är jag säker på att jag kan skråla texterna lika bra fortfarande. Eller lika skrämmande falskt kanske jag ska säga.
Mina kompisar i Småland upphör aldrig att förvåna mig. Men de är roliga ändå. Gådagskvällen spenderades med 4 damlagsbrudar och 4 herrlagskillar och pokerspel. Mycket trevligt. Mellan rundorna diskuterades andra rundor, nämligen de som dam- respektive herrlaget gjort i hångelform i respektive lag. Snabbt kom jag fram till att jag ligger kraftigt i lä där, men så har jag inte heller fattat charmen i att alla hånglar med samma kille/tjej. Men, det påstods att ha vart med en gift målis ger tio extrapoäng, så helt plötsligt var jag(oskyldigast av alla) mest skyldig. Jag vet ju dock sanningen om den incidenten, och även om de inte går att övertyga så vet ju jag. Nåväl, pokerspelet var väldigt lyckat tyckte jag, fram tills jag var tvungen att lägga all in för att hänga med. Jag förlorade hela min pott, trots en kåk på handen. Deprimerad körde jag en sightseeing genom vår öde by och funderade på vad jag kunde gjort med potten på 400 spänn.

Min bror och hans flickvän upphör heller aldrig att förvåna, mest flickvännen. De stirrade på mig som om jag vore en giftgrön alien då jag sa att jag inte tyckte några jeans var värda 1200 spänn. När jag timmen senare förklarade att sallader lätt mister sin nyttighetsglans om man låter den bada i dressing gjorde inte saken bättre.

Sist upphör jag inte att förvåna mig själv heller. Min löpning går åt skogen. Jag kan kanske skylla mina ömma vader på att skorna har lite drygt 10 år på nacken, men min dåliga andning? Vad ska jag skylla den på? Enligt en snabb uträkning borde jag inte vara så otränad att jag med rätt ska låta som en döende giraff när jag förflyttar mig springandes längre än 200 meter.
Tack och lov är det enbart en vecka kvar till fotbollen drar igång igen. Allt har förändrats sedan sist. Min bästa målistränare har helt plötsligt blivit hela lagets tränare, och enligt farbror doktor får jag aldrig mer stå i mål igen. Vad har jag då att göra på en fotbollsplan? Hantera en boll med fötterna? Oänkbart. Jag har spelat fotboll i 14 år. Jag har gjort ett mål. Det är inget högt snitt.


Man blir förvånad när man ser de ändlösa raderna med timmer liggandes utmed vägarna. Inte nog med att allt blåst ner, har det verkligen funnits så många träd ståendes? var i hela friden fick de plats?

Sunday, July 10, 2005

Det är vamt ute. Jag älskar det. Hemma går mamma och flåsar och håller sig inne. Hunden ligger under bord och smyger på flugor med tungan två meter utanför. Hon förstår inte att flugorna blåser bort av hennes flås innan hon hinner sätta tänderna i dem. På dagis går tanterna och letar skuggia platser, men erkänner att man ju inte ska klaga. Jag sitter i solen med glädje. Synd och skam att man inte kan ta ett par sådana här dagar och klämma in i en liten ask för att sedan öppna i äcklelnovember- mars då man nästan är självmordsbenägen av kyla, mörker och kritvita fingrar.

Tog årets första dopp i Sverige idag. I världens brunaste dyigaste sjö med massa stenar i. En halkig historia där jag vaggar fram som en gravid pingvin med ett fast grepp om Jens arm.
Som den sanna hultabo man är tog vi oss också till Ikea. Soliga dagar brukar vara ett säkert kort. Annars brukar jag bara gå dit på tisdagsförmiddagar och helst inte under sommaren alls. Hittade mina glödlampor som ska hindra den kommande höstens mörker från att bli för dominerande i min lägenhet.

Hittade min martini som jag ställde in i kylsåpet igår med planer på att dricka upp den framåt natten. Var dock inte så sugen när jag hittade den inför frullen imorse. Kanske skulle ut och sätta mig och smutta på den och känna mig glammig. Kanske man inte är så glammig dock med ingrodda smutsränder på fötterna, jeansshorts från 1994, avocadofläckat linne samt otvättat hår.

Nästa gång jag föreslår att jag ska åka till havet med mamma så hindra mig. Snälla! Gårdagen blev en parodi med en hysterisk hund, en brassestol med hål i, en sittplats i vägen för varutransporter, en vind i onåd, en mamma som spillt kaffe i hela kylväskan med tillhörande matsäck, en solkåt dotter med kort stubin, en planerad middag där affären vi skulle handla i visade sig vara stängd, och slutligen en snabb regnskur. Underbart var det. Jag var röd som en kräfta vid hemkomst, men det har, kors i taket, lagt sig nu.
Körde lite sightseeing i Vejbystrand och Ängelholm och fick nostalgiska känslor. Köde förbi husen som mamma berättade att vi tänkte köpa. Underligt i min åsikt: Jag kommer ihåg ALLT. från närsom i princip. Särskilt min barndom. Utom saker jag tycker är otrevliga (praktiskt va?). de verkar förträngda. Antar att husköpet var en sån grej. Jag ville antagligen inte flytta, och jag är glad att vi inte gjorde det. Puh. vad skulle det blivit av mig då? eller, kanske inte kunde bli värre ;)
Nåväl. Dagen avslutades alltså med middag på terassen i form av sallad och nåt djupfryst fisk/skaldjursgrillspett.

Thursday, July 07, 2005

Gick och filosoferade lite nu under sista rundan med vovven för dagen. Funderade på hur pedagogisk jag egentligen är. Jag tror mig vara det ibland, men tvivlar ibland. Idag hade till exempel kottarna på dagis "var är xx-noja". Då frågar man bara en massa vart de är nånstans.
Kotte: Var är du?
Ica: På xxxx Dagis och ska äta mellis med ett gäng knasiga små barn.
Kotte: Var är din mamma?
Ica: Hemma med hunden och har det skönt på sin semester.
Kotte: Var är din storebror?
Ica: Han sitter nog på jobbet och knapprar på en massa datorer och suckar högt.
Kotte: Var är din pappa?

jaaaadu... Vad säger man här? Nedgrävd eller uppbränd låter kanske lite väl magstarkt. I Himlen låter bara fjöntigt. Jag tror ju inte ens på nåt sånt. Ska jag då smälla i barnen att tro på det? Död? Ja, nåt bättre än så kunde jag inte komma på. Hemskt pedagogiskt. Verkligen.

Dessutom kom jag fram till att jag nog har en av Sveriges vackraste löparrundor när solen går ner om kvällen.
Dagens åskväder var av väldigt underlig art. Kraftfullt med andra ord. Mina små kottar sov med fönstret öppet när det dundrade som värst och vart stört omöjliga att väcka. Därför stod jag i ett helt mörkt rum med en sovande kotte i famnen som lämnade dregelspår på min axel då den värsta knallen kom. Det regnade ner gnistor från taklampan ner i mitt hår. Det tyckte jag var smått obehagligt. Men men, nu är allt frid och fröjd och solen skiner. Värsta upplevelsen var väl för människorna som var inne på Maxi när strömmen gick. Mycket traumatiskt beskrevs det.

Nu sitter jag och tjuvlyssnar på skvaller från mammas jobbkompisar. Det är inte klokt hur männsikor som skulle glömma sitt huvud på bussen om det inte satt fast kan sitta och gå igenom 30 människors liv med detaljer och tillbehör på 30 minuter. Jag och vovven behövde vila öronen lite och flydde hit.

Igår fick jag bästa komplimangen på länge. Spelade fotboll med två små kottar och fick givetvis "stå målvakt". Skulle släppa in en boll, men kunde inte för mina reflexer förbjuder mig (dessutom är jag sämst på att släppa in mål med flit. Det märks direkt att jag fejkar) så jag slängde ut händerna och limmade bollen. Killarna tappar hakan. "Wow, vilken räddning!! Ica måste vara den bästa tjejmålvakten i hela världen"
Jotack, den värmde gott i det redan svettiga vädret trots att det kom från en kille som säkerligen aldrig förr ens sett en tjejmålis in action, men ändå. Jag är hemskt lättsmickrad.

Nåväl, nu ska jag förse tanterna med mer vin, duka in och ut och spinga en tur (Har man blivit gammal då man förser sin mamma med alkohol??).

Tuesday, July 05, 2005

Jag borde skämmas. Skaffar en blogg och sen uppdaterar jag sämre än jag sjunger. Och det är illa vill jag lova. Iofs tror jag inte särskilt många är här och läser eftersom jag inte berättat för särskilt många att den ens existerar, men ändå.

Hemkommen till Småland igen med allt som kommer därtill. Hunden är galen, och mamma likaså. Jag tycker nästan att när man flyttat hemifrån byter man plats med mamma när man kommer hem. Jag ser till att hon äter och sover och hela köret. Hon hänger mest med. Jag är glad att jag inte har en tv så jag kan se henne när jag själv är hemma i Eskilstuna och hon är här. Det skulle göra ont i mitt hjärta att se hur ensam hon är. Trots en skvatt galen hund som sällskap. Jag menar, vem skulle tagit ut getinggadden ur hennes fot om jag inte vart hemma?

Tillbaka på dagis igen, och det är faktiskt ganska skönt. Den vanliga jobbångesten sätter ju in precis innan man ska börja då man haft två veckors ledighet. Nu är man igång och kommer på igen hur roliga människor man jobbar med och hur söta barn är... ibland. När vädret är som det är mår man bra av att vara på dagis. Kottarna kan vara ute och själv går man och njuter i solen, alternativt spelar lite fotboll, sätter fart på en gunga eller tävlar om vem som kan bygga högst sandslott.

Imorgon kommer min gamla kombo hit med sin rottis. Kan bli väldigt intressant. Särskilt eftersom min lilla vovve fegat till sig ordentligt på senare. Däremot tycker hon fortfarande att det är roligt att stångas(varför lärde jag henne det) fick jag erfara i förrgår då jag liggandes på en matta försökte behålla lite magstyrka. försök det med en hund som ständigt stångar dig i pannan, samt försöker förse dig med gröna mjukisben inslagna i tjugo kilo dregel.

Hört av gamla jobbkompisen som jag saknat enormt. Jag ska bli en fikatant i sommar. Rullar över till Forever när jag kommer hem.