Friday, May 23, 2014

I valet och kvalet

Nu har jag tre inlägg som måste skrivas: ett om fotboll, ett om hundar (no shit liksom), och så det här. Ett inlägg som inte kommer bli av den komiska sorten.

Min generation, alltså åttiotalisterna, och de som kommer efter har väldigt hög psykisk ohälsa. Och det blir fler och fler ju längre ner i åldrarna vi går. Vet ni att sju av tio ungdomar mellan 10-17 år har sökt hjälp hos BUP? Det är rätt läskigt när man tänker på det. I alla fall så är det många nu som har utmattningssyndrom och är därmed långtidssjukskrivna. Vissa menar att ungdomen är klen och helt enkelt gnäller och har blivit curlade. Andra, ur äldre generationen, berättar att arbetsplatsen och livet inte varit så stressigt förr. Det fanns inte samma press på att man skulle hinna och prestera så mycket, hela tiden.

Om man är långtidssjukskriven är man rätt långt ner på samhällets bottenskikt och kravlar. Ofta har många flera fighter med Försäkringskassan om de ska få pengar eller inte. Det är jäkligt förnedrande när man redan mår skit. Dessutom tar det så otroligt mycket energi. För många tar det flera månader innan de får ut några pengar och det där med att man faktiskt är sjukskriven av en anledning och därmed inte kan fungera som man "ska" glöms helt bort. Du måste orka betydligt mer som sjukskriven än du gjorde när du jobbade och fick lön.

Så här i valtider måste jag därmed skriva och berätta för dem som inte vet hur det är. Jag  vet att många kommer säga att "det var så här långt innan regeringsskiftet", och "det var lika illa då sossarna hade makten", och flertalet andra kommentarer. Dock kan jag skriva att det jag kommer berätta om föreslogs, bestämdes och genomfördes vid regeringsskiftet.

I nuläget kan du vara sjukskriven i två år. Har du ständiga fighter med myndigheter och dessutom svårt att varva ner, du kanske inte får någon sjukdomsinsikt inom första året, eller så blir du helt enkelt inte frisk. Du kan vara drabbad av en kronisk sjukdom, fysisk eller psykisk, som inte blir bra på två år. Efter två år blir du utförsäkrad. Oavsett om du är arbetslös eller har en anställning. Det värsta är också att du kan ha ett arbete när du blir sjukskriven, men du blir uppsagd under tiden du är sjuk, och är därmed arbetslös när de här två åren har gått. En utförsäkring innebär minst tre månader då du inte kan vara sjukskriven längre. När de här tre månaderna gått kan du gå och bli sjuk igen, men de här tre månaderna måste du helt enkelt igenom. Du är så kallat utförsäkrad. Under en utförsäkring får du aktivitetsstöd. Ett aktivitetsstöd baseras på din tidigare inkomst men är nånstans kring 6000:- i månaden som max. Före skatt! Det innebär att du har ungefär 4000 kronor att leva på varje månad. Du får med andra ord leva under existensminimum för att du är sjuk. Bor du i Stockholm kan det inte ens täcka en hyra för en minietta.

När jag ifrågasatte hur man över huvud taget skulle överleva på den summan, då jag hade en representant från Försäkringskassan och en från Arbetsförmedlingen, fick jag svaret att då går man till soc. Sedan fick jag tipset att man skulle börja spara av de pengarna man fick ut i sjukersättning eller rehabersättning för att "täcka upp" för de kommande månaderna som utförsäkrad. Som det sistnämnda får du kanske ut 10 000 kronor. Hur många kan spara pengar på den summan? Just asking.

Det här hände vid regeringsskiftet. Det som stör mig absolut mest är att någon fullständig idiot fått den här idén, och ett gäng lika fullständiga idioter har tyckt att den är bra och klubbat för det. Tror ni någon av dem som kommit med det här förslaget riskerar sina inkomster? Nej, våra politiker tar inte ut karensdagar när de är sjukskrivna ens för en vecka. Det är inte ens säkert att de över huvud taget sjukskriver sig alls. Skulle de nu hamna i den fullständiga knipan att de skulle bli sjukskrivna och uppsagda så är det lugnt. De har fallskärmar på miljonbelopp och behöver inte jobba alls mer i hela sitt liv. Om jag är bitter? Nja, jo, lite bitter är jag nog, men jag gör det jag kan: det vill säga- jag går och röstar. Både nu och i september. Och jag är ledsen moster, men jag trotsar dig ännu en gång: jag tänker INTE rösta borgerligt. Jag kan förstå att människor med fast och bra inkomst och utan några skavanker i sitt liv gör det, men då har man inte heller mycket tanke på sina medmänniskor som kanske inte har det lika förspänt.

Nästa inlägg blir roligare.

Sunday, May 18, 2014

Slagna icke-hjältar

Kroppen är slut och hundarna ligger helt avslagna på golvet. Vila upp sig på helgen är en myt. Det får ske under veckodagarna.

Igår tog jag med mig båda grabbarna och begav mig till Gärdet för en protestmarsch mot Rumäniens behandling av landets hundar. Från början var jag säker på att vi skulle träffas vid Rumäniens ambassad då det är så det gått till tidigare, men halvvägs dit ser jag ett inlägg på fejan att vi ska ses på Gärdet. Det är sådant man verkligen vill läsa när man krånglat sig ner till tuben med rulltrappan eftersom hissen var ur funktion och sedan bytt tunnelbana en gång med två killar där den ena är rädd och vill undvika allt och alla (men han älskar förvisso att åka kollektivt tack och lov), och den andra bara vill framåt och framåt och framåt, men utan att veta varför. Dessutom väger sistnämnda 40 kilo och har rätt bra nackmuskler. Till sist kom vi i alla fall fram och då visade det sig att vi skulle mötas upp vid sjöhistoriska museet, vilket innebär att vi dessutom ska över halva Gärdet innan vi är framme. Vi slöt upp med Kate och Ira och började knalla på. Bara en halvtimme sena nådde vi till slut vårt mål. Då skulle det fikas och grejer innan vi skulle börja bege oss mot ambassaden. Eftersom Ira är en väldigt pälsbeklädd varelse var gårdagen ganska jobbig eftersom det var varmt som bara den. Hon behövde få bada och svalka av sig för att palla med en promenad, så vi rörde oss ner mot vattnet medan de andra fikade. Pasha förvandlas här från en dragig rackare till ett extremdragigt monster med tunnelseende där tunneln mynnar i vatten. Då snackar vi ändå om en hund som inte ens går ner så vattnet når honom till magen. Han far i vilket fall som helst iväg som skjuten ur en kanon. Dagen i ära hade jag Pasha och Smiley i samma koppel och fastspända i mitt midjebälte, det finns nämligen nog med hakar och krokar på det kopplet för att det ska funka. Midjebältet har remmar i resår som dämpar det ryck man kan få utstå när hunden drar iväg. Jodå, Pasha for iväg, resåren töjdes ut till max och PANG så sprack sömmen i kopplet som höll fast den ögla som satt fast i midjebältet. Ögla och hakar for med andra ord tillbaka i hundranittio... rakt in i min mage. Kan ju säga att det är tur att jag inte är en sån där tvättbrädebeklädd människa för då hade jag varit blå om magen idag. Nu fanns det ju en del att sjunka in i som minskade skadan. Framför mig for Pasha vidare med en stackars Smiley i andra änden av kopplet som inte kunde göra annat än försöka hänga med så gott han kunde. Väl nere vid vattnet försökte Pasha hypnotisera in en pinne som i hans tycke hamnat för långt ut i vattnet och därmed inte gick att hämta, utan istället som sagt försökte stirras in till land. Försöken misslyckades.

"Kom då pinnen!"


På väg tillbaka blev Smiley skrämd av en stor drake (ja, den där med snören i, inte den med vingar som sprutar eld, även om jag då haft mer förståelse för skräcken), och sprang iväg. Det händer när han blir rädd och då får man inte honom att stanna. Tack och lov fick jag in honom i ett hörn och vi kunde gå vidare mot Rumäniens ambassad. En promenad på nätta 40-45 minuter då man redan var halvt slutkörd. Inte blev det bättre av att Pasha då ville se till att hans matte fick två och en halv meter långa armar. Till slut fick Kate ta över Pasha så jag fick hålla Ira och Smiley. Vi hoppas på att kunna fortgå utan problem. Jomenvisst va. Femhundra meter från ambassaden ska vi passera Stadion. I samma sekund som vi passerat river de av värsta batteriet med raketer. Smiley är hysteriskt skotträdd. Ira är hysteriskt skotträdd. Ica åkte med som en vante och fick hugga tag i en lyktstolpe innan vi ställde oss under ett litet tak vid en garageport för att vänta ut skiten. Ira klämde in sig i hörnet. Smiley kröp in under henne och Pasha ställde sig på bakbenen och försökte "gräva" sig in genom porten. När alla hade någotsånär regelbunden puls igen gick vi sista biten, satte upp lappar och tände ljus för de hundar som fått sätta livet till innan jag och killarna satte oss på bussen hem, helt slutkörda.


Ljus från våra vovvar.

Idag vid uppvaknandet kändes det som jag blivit manglad av en flock elefanter samt tre stegusarus när jag vaknade. Idag inföll Hundens dag och jippo ute i Sollentuna, en resa med ett tunnelbanebyte och sedan byte till buss. Raskt beslöt jag att Pasha helt enkelt fick vara hemma. Min kropp klarade inte av en favorit i repris. Smiley, jag, Kate, Ira, Annelie och hennes pudel Ludwig gav oss iväg till Sollentuna och började hela vistelsen på Hundens dag med att springa på Anna och hennes California. California har suttit i samma hägn som Smiley och kom till Sverige med samma transport. Jag har jobbat en del med henne i Rumänien så det var väldans kul att träffa henne. Tyvärr tyckte inte hon detsamma utan var en smula skeptisk till mig, exakt som Smiley är mot nya människor. (California alltså, inte Anna.)

Anna och California såg betydligt piggare ut än jag och Smiley

Eftersom min lilla rumän har gått lite bakåt när det kommer till sina rädslor passade jag på att utnyttja ett erbjudande om 15 minuter hundmassage för 100 kronor för att se om han var lika spänd som sin mamma när det kom till muskler. Han hade någon mindre spänning i länden men svarade otroligt bra på massagen och fick igång lite ryggsvikt. Dessutom blev massören en smula kär i honom, men vem blir inte det?


Min lillgrabb är en smula bortskämd... ibland.

Vi knallade vidare och besökte Hundstallets lilla bord och vägde min vovsing vilket kanske inte var helt positivt, den lilla tjockisen. Även kollegorna från Djurambulansen var på plats och där for naturligtvis Smiley in som en raket och satt sedan kvar där resten av vistelsen.


Nej, Phrida har inte druckit sig till den magen. 

Jag lyckades fynda massa kläder på en loppis precis bredvid och fick en hemskt rolig kontakt som jag tänkte utveckla snarast. Smiley tyckte att det hela var för mycket och flyttade över till buren i ambulansen där främlingar inte kunde talla på honom hur som helst. Dock var han bra lockbete fick jag höra eftersom folk kom fram och pratade när de såg en hund sitta i en av burarna. Svettiga som små grisar kom vi sedan hem efter en lång bussresa utan någon som helst luftkonditionering. Då var det bara att ta ut Pashagrabben som ju fått stanna hemma och under den promenaden hittade Smiley en liten kaninbebis som han prompt ville käka upp, men lät bli efter en smärre tillsägning från sin mor.

Väl hemma stupade alla tre ihop i små högar i soffan. Kroppen min känns stupad rent allmänt och bör nog därför få intaga en smärre samling sömn nu.

Tuesday, May 13, 2014

Skriftlig feberyra toppad med dåligt samvete

Av någon anledning ligger jag sjuk på tisdagar. Det är min lediga dag. Förr sa min släkt alltid att jag var allergisk mot lov, och det hade de rätt i. Jag var alltid sjuk på loven. När jag sedan flyttade till Eskilstuna blev jag alltid sjuk när jag kom hem till Småland. Nu ligger jag däck på tisdagar. Dock kan jag inte ligga lika däck som då, för nu finns det två killar på sammanlagda åtta ben som ändå ska ut, hur sjuk man än är. I alla fall morgon och middag. Kvällspromenaden sätter jag Agge på. Jag har hört att när man skaffar barn skaffar man samtidigt ett sjuhelsikes dåligt samvete över att man inte gör mer för de små än man gör. Det är aldrig tillräckligt. Ungefär samma sak gäller med hundar. Förvisso tror jag nånstans att de är rätt nöjda med att ha sällskap hela dagen, men samtidigt känner jag att de inte alls har fått den motion och stimulering de behöver. Det ger mig otroligt dåligt samvete när de ligger i soffan ihop med mig och bara glor, vilket jag också gör. De är hundar, och behöver inte tycka att allt vi människor tycker är roligt verkligen är roligt, men jag vet ju att jag själv blir uttråkad på en timme, om jag inte sover bort den, så vad blir då inte dem? Smiley tuggar på mig om eftermiddagarna under sina dampryck, men dem har han oavsett mängden motion. Då gurglar han och har en blick som är helt och hållet full i fan innan han flyger på mig. Nu brukar dock Pasha svara så då kan man roa sig med att ligga och lyssna på deras diskussioner. Innehållet är dock inte alltid barntillåtet, och jag vill inte exploatera dem i dessa medier utan deras medgivande. Därför får diskussionsämnena förbli min och killarnas hemlighet. Ja, ni hör ju själva: ligga i soffan en hel dag har fått mig att droppa all iq och sans ut genom fönstret.

När man är sjuk orkar man inte heller gå så långt på promenad och då är det en sådan underbar lättnad att vi har en idrottsplats med två konstgräsplaner och en grusplan bakom i skymundan. Där kan man släppa killarna lösa och de kan härja rundor. Två av deras bästisar Torres och Rocky kommer också dit på morgonen och Torres och Pasha springer runt och tuggar på varandra och brottas, medan Rocky mest skäller på matte att hon ska kasta diverse tillhyggen som han kan hämta. Smiley går mest runt som den hundversion av tjuren Ferdinand som han är och luktar på blommorna (äter kaninbajset) och sitter under sin korkek (på sin mattes fötter). Ibland ger sig Smiley in i leken där Torres och Pasha bufflar omkring. Oftast brukar det dock resultera i att Smiley blir mosad mellan dem eller omkullsprungen så han brukar ge sig ganska fort. I vilket fall får hundarna både motion och roligt medan deras ynkliga febermatte kan strosa runt lugnt och stillsamt. Vi fick dock backning för ungefär en vecka sedan att det finns många hundrädda så hundarna måste kopplas. Dagen efter satt det sådana skyltar vid varje ingång. Med tanke på att det innan satt skyltar att hundar inte ens fick vistas där var det ju ett framsteg. Nu kan jag tänka mig att många, både hundägare och icke hundägare lackar ur eftersom vi inte respekterar skyltarna. Till mitt försvar säger jag att jag föll för grupptrycket att det faktiskt är hunddejter där på mornarna och sedan att den här grusplanen inte används till någon strukturerad aktivitet. Ibland lirar några boll på helgerna när de andra planerna är bokade för matcher. Ibland kommer några indier och spelar cricket och de är livrädda för hundar märkte jag när de råkade slå en boll mot oss och Pasha plockade upp den. Men sålänge de inte attackerar oss med bollar så skiter hundarna i dem, ja, utom Smiley då som är räddare än indierna och därför får gå kopplad. På det stora hela funkar det väldigt bra och jag förstår inte varför det hela tiden ska vara sådana konflikter mellan de som inte har hundar och hundägare om var man får och inte får vara. Tyvärr också sker konflikterna hundägare emellan också. När det kommer lösa hundar mot kopplade hundar. Är det helt enkelt inte bara att samsas? Sedan är jag absolut för att om du ska ha din hund lös ska du ha kontroll på den. Lika mycket som vi vill att människor respekterar våra hundar måste vi respektera att människor är rädda. När vi befinner oss på Gärdet, som är ett frirastområde för hundar, händer det ibland att folk börjar härja med radiostyrda flygplan eller sådana där drakar som är apstora. Min hund får panik och sticker om han är lös. Jag går helt sonika fram till dessa människor och frågar om de kan flyga på sportgärdet istället där lösa hundar inte är välkomna. Många gör det, vissa skiter i mig och andra ifrågasätter frirastningen. Jag önskar att de respekterar att det är ett av få ställen man får ha sina hundar lösa. Därför måste jag såklart respektera att människor också blir rädda för en lös hund. Du ska inte behöva ha en hund du inte känner inpå dig om du inte vill. Varesig du har en egen hund eller inte. Jag vill absolut inte att hundar springer på mina hundar när de är i koppel. Det är ett säkert tecken på att skapa osäkerhet för hunden om det blir ryck i kopplen eller de fastnar. Befinner jag mig på jobbet är det dessutom ett stort säkerhetsproblem om det kommer fram lösa hundar då vi ganska ofta är ute med "farliga" hundar som lätt kan attackera om de blir trängda. Är mina hundar lösa och vi möter en kopplad hund ropar jag eller Agge helt enkelt "kopplad!" till våra och då vet de att de inte får gå fram. Pasha är väl aningens bättre på att lyssna än Smiley, men då ber jag helt enkelt om ursäkt och det brukar bli bra eftersom Smiley är en mästare på att läsa av andra hundar och därmed backar direkt om hunden inte vill veta av honom. Det är inte en dominant herre jag har om man säger så. Dock ändå inte okej att han går fram när han inte får.

Det här blev ett inlägg som handlade om lite allt och ingenting. Om hundar, som vanligt. På det stora hela vill jag vara frisk imån så jag kan gå och jobba, motionera mina killar ordentligt och inte blogga helt och hållet utan struktur.
Min älskade lilla herre 

Så här känner man sig efter en dag i soffan

 Smiley får dras med mycket...


Kan man vara sötare? 

Sunday, May 11, 2014

Älskade, flängande hundliv

Jag tror jag måste ställa klockan varje dag, och döpa larmet till "BLOGGA!". Tyvärr är jag ju inte så duktig på att faktiskt få tummen ur och skriva ner allt. Tidsbrist kan ju inte vara ursäkt jämt. Idag kommer det dock vara det, även om jag ska försöka dra ner på det.

De här veckorna som passerat har varit hektiska, och som vanligt väldigt djurfokuserade. Just senaste veckan har dock varit extra hysterisk. Jag har spenderat heltid på jobbet (ja, inte riktigt eftersom jag haft mitt vanliga antal hundar att aktivera, därav har det främst blivit en massa övertid) med att sortera ut allt som skulle säljas på vårt Öppet hus på jobbet som var igår. På detta hade jag en tenta i torsdags kväll, som jag då tyvärr inte hade haft överdrivet mycket tid att plugga till. Tentan var D9, vilket innebär att man blir djurvårdare med utökad kompetens, det vill säga att man får ge injektioner subkutant, intramuskulärt och intravenöst. Man får sätta dropp och ge mediciner. Med andra ord var det ganska mycket att plugga på om blodomlopp, kardiovaskulära system, matsmältning, halveringstider och regler. Väl på plats för skrivningen började vi det hela med att fika jordgubbar och glass. Mycket skumt egentligen, men säkert bra för psyket. Vi skulle få nittio minuter på oss och efter femton kände jag att "jahapp, jag får väl ta och gå igenom mina svar för att inte verka konstig", så efter 20 minuter lämnade jag in tentan och eftersom de andra fortfarande satt och skrev bad jag vår lärare att rätta direkt, vilket hon gjorde. Jag kan ärligt säga att jag trodde att jag skulle kräkas där jag satt bland veterinär-fass och medicinböcker över katt och smådjur. Dock fick jag ganska snabbt beskedet att jag hade klarat mig, och är nu därmed är djurvårdare med utökad kompetens samt hundsjukvårdsexamen. Ärligt talat kan jag säga att jag är jävligt nöjd med mig själv, och väldigt glad.

Men ingen rast, ingen ro. Igår var det dags för Öppet Hus på jobbet. Vi hade förberett rundtur i stallarna, ponnyridning, djurambulansen, ansiktsmålning, klapphörna, hot dogs, café, lotterier och massa annat som skulle sättas upp utanför våra lokaler i Åkeshov. På morgonen vräkte regnet ner från en jämngrå himmel. Underbart. Hela veckan har jag sorterat upp lådor och tunnor med täcken i olika storlekar, selar i olika storlekar, halsband i olika storlekar, splirrans nya täcken och halsband, hundbäddar, fyndlåda, reflexhalsband/selar/västar, aktiveringsleksaker, klotänger och borstar, massa koppel och lite annat smått och gott. Jag fyllde hela vårt operationsrum med olika lådor som jag märkte upp och försökte lägga snyggt. Jag kan nog ärligt säga att jag sorterat 1000 koppel, bara som exempel. Dock fick jag inte stå och kränga grejerna igår, då det är ett gäng tanter som alltid har den uppgiften, och jag är ju gröngöling på det här evenemanget och får därmed finna mig i att stå var som helst. Jag bad dock i princip på mina bara knän att slippa hörnan där barn skulle kasta bollar i olika hål för att vinna priser, och blev bönhörd. Istället blev jag placerad hos vår lilla surgubbe Tim, som egentligen inte är någon surgubbe längre, för att se till att han inte satte i sig några barnfingrar som kom in genom gallret. Eller, rättare sagt, såg jag till att det inte ens kom in några fingrar som han kunde tugga på. Trots stora lappar om att man inte skulle peta in sina händer var det ett jobb som krävde en del uppmärksamhet. Min lilla goding Sandi stod i boxen mitt emot och hade på sig en gummituta på sin tass som fått ett skärsår, och där jag satt upp en lapp att denna tuta absolut inte fick sitta på inomhus eftersom det blir för varmt och därmed fuktigt, vilket inte alls är bra. Mitt i allt folkvimmel som gick som ett tätt lämmeltåg genom stallet fick jag knalla in med klorhexedin, bandage, bomull och linda för att linda om hennes tass så den blev torr och ren. Det här är en hund som är väldigt rädd om sina tassar och därmed inte är helt lätt att lägga bandage på utan någon som håller i henne. Att göra det inför publik gjorde inte saken lättare vill jag lova. SÅ van vid det är jag inte.





Framåt eftermiddagen var både vi som jobbade och alla hundar väldigt trötta och nöjda och började packa ihop allting. Mitt förråd som jag hållit nitiskt sorterat sen december ser nu ut som ett bombnedslag då alla grejer som inte sålts, samt alla nya donationer bara kastats in. Med andra ord lär jag inte gå sysslolös på jobbet kommande vecka heller. Tvättstugan vill jag inte ens tänka på då det redan igår vid lunch låg ett tvättberg där som var över 1,5 meter högt. Men det var en lyckad och rolig dag och Timpan gjorde inte ens någon ansats att tugga på någon utan istället for fram och tillbaka med en viftande svans och hade skitkul. Efter att ha få tvätta rent en nos som åkt på stryk av en granne släpade jag  mig hem och drack skumpa med sambo, co-driver och granne samtidigt som vi kollade på Eurovision och sen slocknade gott.

Dagen idag har spenderats ute på Drottningholm och Hundöarna där vi samlade ett gäng rumänska hundar, en polack, en grek och en svennehund. På det stora hela var det mycket trevligt, mycket hundsnack, mycket spring och en hel del hundgodis. Nu är både vovvarna och deras mattar väldigt trötta och nöjda. Vem blir trött av arbetsveckor när helgerna ser ut så här? Dock har jag insett en sak: söndagsångest finns inte längre i mitt vokabulär över huvud taget över att det ska bli måndag härnäst. Det gör mig bara glad, eftersom jag gillar att gå till jobbet.

 Ira blev så fin efter att ha badat lite