Tuesday, September 25, 2012

Kärleken till ett djur

Jag kan inte förstå att min blogg ekar som den gör. Det är inte riktigt okej ändå. För visst blev det en resa till ner till Rumänien och de underbara hundarna där. Denna gången hade brunnarna sinat, marken spruckit och ja, ni fattar grejen: det var torrt, varmt och klibbigt. Vi hade inget rinnande vatten och kånkade 20-liters dunkar till hundarna som kom från grannar eller andra som skrapat ihop rester hos sig. En hel del lera i botten med andra ord. Själv duschade jag första gången på lördagen när jag åkte, och nästa gång på torsdagen. Däremellan gällde det våtservetter. Det bekom mig inte det minsta. Dock var det inte bara vattenbristen som var tuff. Den första dagen jag var där dog lilla Elena, den vita lilla valp som ihop med brorsan Paris spenderat mycket tid i min säng och delat frukost med mig och Skinny. Det var vovven på min profilbild på Facebook. Någonstans får man dock inte låta det här komma emellan. Det fanns liksom 50 hundar till som behövde en, som behövde vatten, promenader, gos och mat. Dessutom fanns det även sjuka valpar hemma hos Dora, hon som äger pensionatet där våra hundar är inhyrda. Så där satt jag de första kvällarna, på ett kallt betonggolv med en svag valp i knät och en droppåse hängandes på en spik ovanför mitt huvud. Två valpar under två kvällar. De orkade vifta lite svagt på svansen när man pratade med dem, men det var allt. Två dagar senare var de döda.

                                    
Lilla fina Elena.

Dag tre kom en ur min lilla brudmaffia: de sex småvalpar som kom som åttaveckors när jag var där förra gången, och mådde inte bra. Hon åt inte, och skakade och satt bara still i mitt knä. Det var hjärtskärande. Dock skulle vi vidare till det kommunala hägnet den dagen, så hon fick följa med till veterinären, som opererade henne, men hittade inget. Under tiden var vi på det kommunala hägnet. Hundar som får mat kanske tre gånger i VECKAN, och då av en arg man som slänger upp deras dörrar med en smäll och slänger in fodret. Det var horribelt! Stora hundar som satt i hörn och skakade av skräck. Mitt hjärta ömmar för en hel del, men inget så som detta. Hundar helt beroende av människorna och dess hjärtlöshet. De som fortfarande var glada och studsiga kunde ju ha tur att få adoptörer, men alla de andra då? Jag gråter inte, men där grät jag. Tack och lov fick vi hem lilltjejen Patti samma dag och hon behövdes hållas skild från de andra så hon fick sova i min säng den natten. När bilderna av de rädda hundarna kom upp på näthinnan kunde jag återta mig till nuet och känna andetagen från den lilla underbara valp som låg och snusade tvärs över min hals med ena tassen i min hand. Det gjorde hon samtliga nätter från och med då.

                                  

                                                
Lilla godingen Patti, i min säng.

Sen var ju självklart mycket av resan underbar. I princip resten av den: det var varmt, soligt och massa massa kärleksfulla hundar. Min sista kväll satt jag med en av mina favvosar Affe i knät i min filt ute med andra volontären Jenny och de chaufförer som dykt upp för att ta med 30 hundar hem till Sverige. Affe hade det så gött under filten, jag satt med folk som brann för samma saker som jag, drack öl och tittade på stjärnorna. I det ögonblicket undrade jag varför i hela friden jag ens bokat en biljett hem. Det undrar jag faktiskt fortfarande. En stor anledning kan vara att i lasten med de där 30 hundarna fanns Smiley.

Smilet och jag träffades redan förra gången jag var nere. Jag hade blivit informerad om honom redan innan jag åkte. Att han var en specialadioption och dessutom inte låg ute för adoption ännu, eftersom han inte var redo. Första gången jag skulle ta ut honom fick jag ta en annan vovve. Smiley gömde sig envist bakom hundkojorna när jag höll ett halsband eller koppel. När jag väl fick fatt i honom fick jag bära ut honom eftersom han vara la sig platt på rygg och gav upp. Efter några dagar började han komma fram när jag kom in i hägnet, fast det innebar att få skäll från de andra hundarna. Han viftade på svansen och var glad när jag tog ut honom även om han fortfarande la sig ner i ren rädsla om man tog i kopplet på ett sätt som visade att man ville gå på ett visst håll. Sedan kom dagen då han lämnade sin matskål full med mat för att komma och hälsa på mig. Om man lämnar sin matskål i ett hägn med fem andra hundar då är maten borta inom 10 sekunder, vilket Smiley också vet. Ändå kom han fram. Jag var redan fast, men då fanns det liksom inga tvivel kvar: han skulle hem till mig, på ett eller annat sätt. Så, jag ordnade med Ida, som bor ute i skogen utanför Kungälv med sin vovve Caros, om jag och Smiley kunde få bo där i början (man drar inte in en rädd och kanske inte rumsren hund i en tvåa på fjärde våningen i stan. Alla ljud där skulle få honom att darra av skräck.), och om han sen hittade tryggheten i Caros skulle han få stanna där. Jag adopterade Smiley. Sen tog det ju bara tre veckor till innan jag inte stod ut och drog tillbaka till Rumänien och nu denna gång har han fått sin egen sele istället för halsband, och vilken skillnad! Vi har vart ute och gått långa rundor, han har sprungit som en tok bredvid mig.

Så, nu sitter jag ute i en liten stuga i skogen, iförd raggsockar, dricker öl ur burken och  lyssnar på samisk musik. Så gör man när man delar stuga med en norrlänning. Jag körde idag Smiley till sitt första veterinärbesök i Sverige i en bil vars förardörr saknade insida... alltså: inget handtag, vev till rutan eller nåt. Bara plåt. Så när jag sen skulle köra och parkera här i skogen och inte hade passagerare körde jag med dörren öppen och höll i den i svängarna. Funkade ypperligt. Smiley snarkar som en 120 kilos trädfällare, Caros ligger gärna på en och Ida, ja, Ida är som hon är. Vi har dock plockar runt 15 liter svamp så vi klarar oss här till skogs. Dock har toapappret vart slut i två dagar, men då funkade servetter och nu idag när vi hade bil blev det storhandling.







 Smiley. Min underbara själsfrände

I november drar jag tillbaka till Rumänien igen. Men först är det bokmässa!

Wednesday, September 05, 2012

Lillasyster mot utlandet

Ja, herre min skapare. För att uttrycka det i så religiösa termer som möjligt. Det händer grejer i det här livet vill jag lova. Ibland blir det lite för mycket, men då har fröken undertecknad skaffat sig en oas... i Rumänien av alla ställen. Så nu på lördag drar jag igen. Alla hundar och människor där var så underbara så nu fräser jag iväg igen. Där får jag energi, och det vill jag ha nu. I massor helst. Dock har Lufthansa valt att strejka nu mitt i allt, vilket gör det hela lite mer nervpirrande än det behövt vara, men nu är det så, och de får banne mig se till att jag kommer iväg, för nu har jag skrapat ihop en kartong med godis, två fodersäckar, tio halsband, ett gäng koppel, runt 20 dentalsticks och en drös hundleksaker. Med andra ord är min resväska redan full, utan att jag ens packat ner något till mig själv. Förhoppningsvis håller vädret i Cluj i sig, där det nu är 26 grader och sol. Då behövs ju inte så mycket kläder. Men ja, det kräver då att Lufthansa inte håller på och fjollar sig.

I fredags tittade även gudson nummer två ut. Såg ut som en kopia av brorson nummer ett (aka. Ture (Erik: aka. står för also known as.)). Lite knäpp i höften gör att han nu får ligga på nån slags bräda som inte ser alltför bekväm ut, och som ju dessutom knölar till det mesta när det gäller blöjbyte, påklädning och bad. Det sistnämnda får ske i Växjö, sex mil bort, en gång i veckan. Så ja, det blev väl lite mycket för de nyblivna päronen. Men Ture är glad. Han har fått massor av presenter, och bryr sig inte avsevärd om att det kommit en lillebror. När vi frågar vad han ska heta menar Ture att "Storasyster" är ett bra namn. Kan hårdrocksband heta Lillasyster kan väl småbröder heta Storasyster?

Efter mitt förra besök i Cluj blev det helt enkelt så att jag var tvungen att adoptera en hund. Jag kunde inte låta fina Smiley stanna i sin inhägnad. Så, det där löftet att jag inte skulle ha med nån hund hem blev en sanning med modifikation. Han dyker ju inte upp förrän den 22 september. Då kommer han till ett hem med nymålad och ombyggd hundkoja, utbyggd hundgård, nya leksaker och egna koppel och halsband, och en helt egen namnbricka. Det förtjänar han. Som läget är nu vill jag bara vara på plats nere i Rumänien nu och ropa på alla godingarna och sen hänge mig helt åt intensivgos (möjligtvis lite öl och choklad med eftersom det är väldigt billigt.).

Den gamla hundtanten hemma hos mamma (aka. Fjant och Lesedi) har mest legat i min säng och snarkat under mitt besök denna gång. Ja, utom när jag kom hem med kartongen hundgodis då. Helt plötsligt var hon väldigt vaken, engagerad och pigg i fossingarna. Mitt i allt snodde hon dessutom en dentalstick, och eftersom hon la sån energi i stölden så lät jag henne hållas. Hon var värd den.

Själv har det helt enkelt varit lite mycket på sistone. Kroppen har inte varit riktigt nöjd, så i snart två veckor har den haft lite feber, halsont, ledont och trötthet. Ica är inte helt nöjd med detta. Så nu gäller det mer vitaminpulver, men vila finns just nu inte på kartan, och är kroppen så taskig så den bara går och trycker på skiten utan att bryta ut nåt eller slänger bort det, då sätter vi hårt mot hårt. Sömnen kanske hade kunnat vara lite bättre. Som det är just nu ligger ju en viss snarkande fyrbenting och tar upp 80% av all sängplats. Men det får hon. Hon är ju så söt. Dock sitter jag nu i barndomshemmet och bloggar och med en mor som följer Robinson och som i varje reklampaus måste komma in och klaga över hur tjejerna håller Robban bakom ryggen är det stört omöjligt att försöka producera en sammanhängande text. Det här blir därmed allt som erbjuds för denna gång. Samma bloggadress kommer dock gälla under utlandsvistelsen som sist. Sedan får vi se om jag kommer hem eller ej.