Wednesday, August 20, 2014

Nytt land, nya upplevelser, massa hundar

Ni som följt min blogg vet ju om min smärre besatthet över utsatta djur och främst hundar. Ni har kunnat läsa om när jag puttrat runt i ambulansen, när jag kört hundar från Rumänien både en, två och sex gånger och när jag härjar runt på Hundstallet. Nu var det dags igen, ny resa, men denna gång till Irland för att hämta 26 stycken hundar som ville åka hem.

Vi påbörjade resan strax efter midnatt mellan lördag och söndag för en vecka sedan. Jag hade stigit upp klockan fem på morgonen på avresedagen för att åka på utställning i Örebro. Den fadäsen är egentligen värt ett eget inlägg men vi blir snart ökända på de där ställena med våra hundar. Smiley vann förvisso en jätterosett i svansviftningstävlingen där hans propeller tog hem första pris, och han gick också vidare i sin grupp, men åkte ut när de tio bästa skulle placeras. Trots att han fått umgås med domaren var hon plötsligt läskig igen och Smiley ville absolut inte stifta närmare bekantskap med henne. Ändå tog det hela dagen och vi kom hem någon gång runt klockan 20-ish. Dock tror jag att jag hann få två timmars sömn innan det var dags att ta mitt pick och pack och bli upplockad med transporten. Storleksmässigt var det viss skillnad från de jag kört tidigare, vilket innebar att den var betydligt större och tyngre (och snyggare).
I Jönköping fick jag informationen om att bilen hade sex växlar. Efter att ha kört i nån timme.


Stor och cool bil (och riktigt skön att köra).

Eftersom vi körde i princip non stop hade vi rätt gott om tid i Malmö och sedan körde vi genom hela Danmark för att nå färjan som skulle ta oss till England. Då var det söndag eftermiddag och vi var båda ganska trötta. Min trevliga co-driver och jag hade ju bara setts en snabbis en gång tidigare och nu skulle vi vara stuck together i en dryg vecka. Det kunde ju behövas en rejäl isbrytare kan man ju tycka, och en av oss bjöd på det också. Ni vet när man kör på stora lastbilar på färjor kan det behövas kedjor för att spänna fast dem. Finns det ingen lastbil ligger således dessa kedjor på golvet, ibland lite illa placerat. Kollegan skulle nämligen bara gå tillbaka och dubbelkolla en grej i bilen när vi ska gå upp från bildäck, vänder sig om och snubblar som en stenad mammut på dessa kedjor, stapplar flera steg framåt dubbelvikt, förlorar mot gravitationen och faller till marken, rullar minst tre varv i nån form av kullerbytta innan hon far upp på benen igen. Vi var många som stod med hakorna i marken och visste inte om vi skulle börja skratta eller komma till undsättning eftersom hon borde slagit ihjäl sig. Dock visade hon sig vara relativt oskadd och hysteriskt fnittrande tog vi oss upp i hytten. När vi lämnat väskorna där och smäller igen dörren börjar jag dock undra om hon inte fått nån smäll i skallen för då undrar hon om jag har nån nyckel till hytten. Lite sent kan ju tyckas, men eftersom jag är lite av ett kontrollfreak så hade jag självklart det.


Här tillbringades cirkus 13 av resans 17 timmar.


Vi spenderade 17 timmar på båten med 25 sekundmeters blåst. Sömnen blev därför lite därefter. Jag vaknade med ett ryck och trodde vi körde och krockade säkert 20 gånger, innan jag insåg att jag befann mig på en båt.

Väl i land var det dags att slänga plattan i mattan och puttra genom hela England och Wales, köra på vänster sida och hålla koll på hur många miles/hour det egentligen var med km/h. Till en början hade vi gott om tid, men trafikmängden i England gjorde att vi plötsligt hade samma ankomsttid på GPS:en som var sista minut att checka in på färjan mellan Wales och Irland. Vid vårt sista byte med körningen och då det började bli lite brådis kom kollegan på att hon var kissnödig. Jag föreslog att vi skulle stanna och kissa, men det avböjdes pga den knappa tiden. Sista kvarten satt det en blond brud bredvid mig och halvkved av smärta som inträder vid extrem kissnödighet. När vi väl kom fram till kön fick vi ha en kissande brud i flaket och den andra som körde ombord samtidigt. Resten av resan gick relativt smärtfritt och vi kom fram till det mest stinkande hotellet i Dublin på måndagsnatten där vi klädde kuddarna i våra t-shirts för att på något vis kamouflera doften. Ja, vi fick ju dela dubbelsängen också, för ingen av oss vågade ens ta i den där bäddsoffan i rädsla för vilken doft som skulle komma krypande om vi drog ut den. Jag fick med höra att kollegan hade inga problem med det "så länge ingen håller på och trängs med mig", vilket såklart gjorde att jag låg vaken halva natten för att kontrollera att jag INTE ovetandes rullade över på hennes sida. Runt klockan tre på natten vaknade jag istället till av att jag hade ett stycke kollegearm på min kudde och resterande kollega precis bredvid, vilket lämnade cirkus 30 centimeter åt mig att sova på, vilket jag lyckades med i säkert 10 minuter till innan samma kollega frågar högt rakt ut "Är du okej?!" eftersom hon drömt (eller hört) mig sucka så djupt och mycket.

Tisdagen kom och äntligen började hundumgänget. Vi började med ett privat shelter rätt nära Dublins flygplats. Det fanns många hundar, och utrymmet var väl inte gigantiskt, men om man jämför med Rumänien var det ett paradis i mitt tycke. Hundarna var inte supermagra, och framför allt var de inte rädda. Vissa var lite försiktiga men ingen låg och tryckte i ett hörn, vilket var otroligt skönt. Vi plockade ut några små guldkorn och kollade igenom ögon, öron, tänder och leder för att se om doggsen mådde bra och kunde adopteras. Vidare gick färden till ett kommunalt hägn. Det funkar inte helt som i Rumänien, utan här kommer en hund in, och om ingen gjort anspråk på den inom fem dagar avlivas den. Skillnaden är dock att här vill ingen avliva dem, personalen gillar hundar, det fanns mängder av volontärer som gick ut med hundarna. Där satt pärlor, och jag ville ta med alla hem. Vi fastnade för en liten staffemix som vi tog med oss med en gång för att köra vidare till Cork och ett mindre hägn där ingen avlivningsdom hängde över hennes huvud. Väl på plats där insåg vi att lilltjejen inte hade något namn, så nu lyssnar hon till Pink. Ni kan ju bara gissa vem som fick välja det.

En svartvit Gizmo är redo för Sverige


Den här myskillen vill också komma hem

Pink blev överlycklig över att få komma med oss

Åh, varför bor vi bara på 26 kvadrat?

På det hägnet där Pink fick stanna fanns mest vinthundar och greyhounds, några jag aldrig haft erfarenhet av, och det var en så positiv överraskning att få träffa dem. Så extremt keliga och mysiga hundar. Jag flyttade mig från hundgård till hundgård och i varje blev jag sittande med ett huvud på axel eller i knät som bara ville ha gos. Ja, utom där vi satte in Pink då, för där blev man överfallen av hopp och pussar. Det fanns rädda hundar som kommit in dagarna före, men de fick sin tid och de tydde sig hellre till personalen än till oss som var nya, och det är också en så skön känsla, något man inte upplever på kommunala hägn i Rumänien. Där flyr hundarna istället personalen och söker skydd hos oss besökare. 

Det gäller att berätta lite om sig själv...

...och låta sig sniffas på...

... innan man kan bli kompisar.


Vi besökte det stora hägnet  C.S.P.C.A i Cork vilket var en upplevelse. Dit kom olika djur med polis och djurambulans. Alla hundar har rena och snygga och något sterila inhägnader och man märkte att det där fanns djur som inte varit så bra behandlade under livet. Där fanns det rädda och arga och glada djur. Min svaghet är ju de där räddhararna, och jag hade gärna spenderat några timmar där, knallandes mellan inhägnaderna och umgås med hundarna, men här var det stort säkerhetstänk, och vi fick vara under översikt hela tiden. Förvisso kan jag förstå det eftersom det lätt kan ske olyckor om en aggressiv hund skulle komma ut, men hade jag själv fått välja hade jag som sagt gått runt ett tag och spenderat tid med varje enskild individ.


Allt är noga redovisat, rent och snyggt

Känns allt okej?

Många pussar blir det när man ska gå igenom hundarna.


Under den här tiden bodde vi på ett betydligt trevligare hotell än det första. Här saknades det en säng när vi kom in, så det blev åter att dela trodde vi. Dock fick vi in en tältsäng som påminde om en hängmatta, men bara i form, och absolut inte i mjukhet. Båda sängarna var stenhårda, men det var rent och snyggt och förutom alla ungar som härjade utanför i korridoren som vi planerade att likvidera på olika sätt så hade vi en väldigt trevlig vistelse där. På C.S.P.C.A fick vi med oss en liten valp hem som skulle spendera natten med oss innan vi åkte mot Sverige morgonen efter. Eftersom hotellet var så trevligt och sängarna ändå var så hårda kunde vi inte med att smuggla in lilla Bosse som han heter utan istället skulle en av oss sova i bilen med honom. Vi slogs ett tag om uppgiften, men eftersom jag var ny fanns det inte på kartan att jag skulle sova i bilen. I efterhand kan vi nog enas om att det hade varit säkrare om jag gjort det om vi hade försökt hålla båtfallet i minnet. När jag kommer ut vid klockan sex morgonen efter sitter en mörbultad kollega där. På natten skulle hon visst bara ut och kissa och eftersom det fanns övervakningskameror över hela parkeringen ville hon gå in i ett buskage. Problemet var väl bara att efter buskaget försvann även marken, eller ja, försvann och försvann, den förflyttade sig 2,5 meter ner i form av en mur med klängväxter och ner dit skulle ju kollegan självklart trilla, för att sedan inte komma på hur i hela friden hon skulle komma upp. På något sätt måste hon ha lyckats eftersom hon befann sig i bilen morgonen efter.

Bosse kunde i alla fall kissa utan problem.


Vi påbörjade hemresan där och då vid strax efter sex genom att åka till C.S.P.C.A och hämta upp ett gäng hundar, fortsatte till stans ena veterinär och hämta ett gäng till. Därefter gick resan vidare till Dublin där vi hämtade upp ett helt gäng till. På denna tid hade en av vovvarna från första upphämtningsplatsen hunnit bajsa/spy ner hela buren... två gånger. Hon var lika glad ändå. Trots att hon fick stifta närmare bekantskap med en vattenslag i Dublin. Nu hade vi 26 hundar i bilen och tyckte det var lagom för att åka till Sverige. Så sagt och gjort begav vi oss till färjan. Nu när vi hade hundar i lasten räknades vi som frakt, vilket innebar hytt och måltider som ingick, och fick intagas i "The truckers lounge". Där fanns det ungefär 2% kvinnor. Om man skulle räkna att det är 100 chaffisar på plats. De där 2% var med andra ord vi, och medan kollegan beställde en vegetarisk lasagne fick jag väldigt höjda ögonbryn när jag sa att det räckte med en slev pommes istället för fem. Efter maten skaffade vi oss några timmars sömn innan det var dags att fara genom Wales och England igen. Vi kom av färjan vid typ 19 och nästa färja skulle gå vid 8 morgonen efter. Gott om tid. Vi började såklart med att rasta alla hundar direkt när vi kom i land i Wales, och att rasta 26 hundar på 2 brudar plus städning, käk och vattenpåfyllning tar några fina timmar. Vid rastningen som påbörjades vid fyra på morgonen efter fick vi se hela soluppgången, längs med det engelska vattnet. En rastning skedde på en skogsstig i becksvarta natten.

Rastningarna som pågår länge kan lätt göra en lite trött.


Jag fick frågan "Är du okej" än en gång under resan och det var när jag körde genom England på natten. "Jadå, hurså?" svarade jag förvånat. "Det är tredje varvet du kör i rondellen nu!". Äsch, petitesser. Vem kör inte tre varv i en rondell då och då? Det var faktiskt inte så lätt att veta vart man skulle bli av när GPS:en sa att jag skulle ner på motorvägen medan den avfarten var avstängd. Till slut hittade jag lite gula skyltar som visst skulle visa mig rätt väg som jag började följa. Det hela försenade vår ankomst med 30 minuter och i 20 minuter var jag ute och körde på en väg som enligt GPS:en var skog. Tack och lov hade kollegan åter somnat bak i bilen, annars hade hon nog fått smärre andnöd.

På nästa färja fick vi varsin hytt och både frulle och lunch i The truckers lounge. Där var det meningen att vi skulle kunna sova ikapp massa timmar inför etappen Holland-Sverige. Hytten var hur fin som helst och sängarna bekväma, men undertecknad lyckades med bragden att få en hundcheck (gå ner med eskort till hundarna för att se att de mådde bra och hade bra temperatur) att ta en halvtimme och på detta sen inte komma in i sin hytt när hon kom upp. Dock var det inte bara jag utan en engelsk kvinna två hytter bort stod med samma problem. Hon menade på att bara hon fick sin ipad så kunde hon skippa resten (och det inkluderade hennes man), och jag sa att om bara jag fick hundarna så kunde jag avvara resten (vilket då inkluderade kollega), och med det tänkte vi att ju hennes man och min kollega kanske kunde dejta och bosätta sig på båten och att vi därmed kunde få billiga båtresor i framtiden. Vid närmare eftertanke kunde jag ju behöva min kollega (antagligen mer än hon behövde mig), och efter lite snack med personalen nere i informationen kunde vi båda tillslut komma in i våra hytter. Om hon sen tog med mannen hem förtäljer inte historien. Själv skaffade jag mig med detta inte riktigt så mycket sömn som jag kanske borde.

Vi rattade genom Holland och Tyskland i bra tempo och kom fram till Tysklandsfärjan vid fem på morgonen. Då var dock båda så trötta att vi höll på att skratta ihjäl oss åt en stackars tjej i toakön som inte fick upp dörren när hon skulle in. Hon stod där och tryckte och drog, och till slut tyckte jag så synd om henne att jag tog vår bilnyckel och låste upp. Man får inte skratta så åt människor, men vi får skylla på att vi inte sovit ordentligt på ganska länge. Vid en av rastningarna kom jag exempelvis tillbaka till bilen och ser bara kollegans rumpa stickandes ut ur en bur, en och en halv meter över marken, och jag höll på att vika mig dubbel av skratt. Ska man dock få rent längst in i burarna högst upp krävs det dock sådana åtgärder om man inte är över 175 centimeter i strumplästen, vilket ingen av oss är, utan jag är snarare längst med mina 168 centimeter.

Alltså, vem skulle inte börja apflabba av den här synen?


Till slut nådde vi äntligen Sverige och började med Malmö där två av vovvarna fick hoppa av till sina nya familjer och resten fick rastas. Sedan fortsatte vi till Jönköping, Norrköping och slutligen Stockholm där de sista vovvarna äntligen fick hoppa av efter två och ett halvt dygn i bil.

Jag kan inte riktigt förklara vad det är som får en att göra det här, det är skitigt, man är ofta täckt av bajs, det är sorgligt med alla öden, det är extremt utmattande av allt körande och att inte få sova, det är påfrestande med alla människor som längs vägen undrar om man smugglar hundar och ifrågasätter och glor ilsket. Men jo, jag kan förklara: det här är liv, varje hund är en unik liten själ som inget hellre vill än få ett eget hem och någon som tar hand om den och ger hen kärlek. Du får chansen att ta honom/henne till det livet. Hundarna ger så mycket energi och glädje. De är alla så olika, och man kan inte låta bli att älska dem, oavsett om de är glada och studsiga, rädda och tillbakadragna eller visar aggressiva tendenser som man ändå ser är tecken på något annat. Hundar ger mig en lycka som inget annat kan. På resorna får man chansen att bygga ett nytt förtroende till människan, visa att det finns bra människor, som inte vill skada. Man får chansen att möta alla nya och lyckliga hundägare som väntat på sin nya familjemedlem och kommer emot en med tårar av glädje i ögonen för att ta över sin nya pälskling. Dessutom är det jäkligt roligt om man åker med en person man trivs med, och hittills har jag varit bortskämd med det, även om jag får klagomål på min musiksmak hela tiden, och plötsligt förnekas det att man känner mig när jag säger "poop" rakt ut när jag inser att mina euromynt inte räcker till framför kassören i taxfree-shopen. Men, när folk inte klagar eller vägrar känna mig så har jag väldigt roligt.